En av dem minns jag såhär.
Madrid i maj för några år sedan, kvällen innan jag ska lämna staden efter en månad på konstnärsresidens. Jag ska på en tinderdejt på min nya favoritrestaurang, ett mexikanskt ställe med öppna väggar mot gränden.
Tio över nio kommer en svensk expat med nytatuerad arm, en gammal dam som gråter på hans axel har lindats in i någon lokal elmukelmu. Vi beställer canja på canja på canja. Han är besatt av padel. Jag frågar vad padel är, detta är innan padel blivit riktigt stort, men för honom är det redan stort, han föreläser häpnat. Han har flyttat till Madrid efter att han gjort slut med någon som heter Klara, hon är hans livs största kris, han suckar och skrattar och skakar på huvudet. Vi talar om oss själva långt in i natten och mår båda bra av att få göra det.
Han är besatt av padel. Jag frågar vad padel är. Han föreläser häpnat.
Nästa morgon vaknar jag mellan honom och den plastade armen. Jag har under natten sagt att jag inte är redo att lämna Madrid, han har hållit om mig och sagt att Madrid är centrum för allt, och sen: du kan bo hos mig i ett par dagar. Tåg till Paris kommer och går. I morgonljuset är vi tystare men jag minns taxin till honom, besk andedräkt, mjuk hand. Jag vill dröja kvar i sängen, nära den andedräkten igen men han föreslår att vi går och köper paella. Jag är motvillig men han lider inte av den stigande hettan som gör luften kvav, okej.
Paellan ser äcklig ut, torr och hård, men vi köper två boxar och sätter oss vid en konstgjord sjö. Ett pensionärspar paddlar kanot i cirklar framför oss och jag försöker röra vid honom men han drar sig undan, försöker på ett annat sätt om en stund, men hans kropp råkar backa. Han älskar paellan. När pensionärerna än en gång vänder vänster om oss försöker jag med en lättja i rösten fråga om han ångrat sig, säger att det går bra att säga till i så fall. Mitt tåg till Paris har åkt för många timmar sen men jag vill inte antyda att det är på grund av honom, att jag har väldigt lite pengar på kontot efter en månad i Madrid och att jag dessutom lovat mina vänner att jag idag åker vidare. Vi kan väl höras sen, svarar han. Det går bra, säger jag. Han behöver distansjobba lite med sitt padelföretag. Absolut, säger jag, hör av dig när du jobbat klart.
När jag hämtat väskorna och lämnat mitt tillfälliga sovrum på andra sidan stan har det gått timmar. Jag har satt mig på ett café och beställt två cola, druckit dem långsamt. Mitt förra meddelande ställde inte en direkt fråga, bad bara honom höra av sig så jag vet vad jag ska göra näst, var vi ska mötas, var jag kan lämna väskorna. Jag bestämmer mig för att skriva igen, denna gång en direkt fråga, men tillägger ingen stress dock! i slutet av meddelandet. Jag sa ska vi byta numror mellan mina försök att svälja paellan men vi knapprar fortfarande på Tinder, han kanske har notifikationerna avstängda.
Till slut svarar han. Det inte känns helt hundra, punkt punkt punkt, ledsen emoji.
Vi knapprar fortfarande på Tinder, han kanske har notifikationerna avstängda.
Jag visste såklart att hans dröjande svar inte var en tillfällighet men jag skäms, skäms som man gör när man blir avvisad av någon som inte är klar med sin Klara, som är jätteledsen, verkligen. Jag vägrar åka tillbaka till mitt tillfälliga rum, vägrar riskera se medlidande i någons ögon, och bokar ett hotellrum som lovar fönster mot trädgård efter att jag kollat tågen, no more for Paris today.
När taxin är framme vid adressen finns varken hotellet eller trädgården. Jag får hjälp av en förbipasserande som konstaterar att den rivna huskanten stått sådär riven i åratal. Jag går in på ett hostel i närheten där receptionisten är snäll, försöker ringa hotellet som jag bokat men luren läggs på, han prövar igen, tittar upp på mig mellan ringsignalerna, have you already pay the room? Oh no. Jag ringer mamma som säger att jag genast ska ringa min bank.
När taxin är framme vid adressen finns varken hotellet eller trädgården.
På närmsta comisaria möts jag av tre blåklädda poliser som säger att det just nu är lite rusning på stationen. Efter en timme och en potatisomelett i granncafét får jag stiga in i väntrummet som består av små läger, alla lika berättigade sin besvikelse. Amerikanerna är tålmodiga, fransmännen högljudda och arga. Vår misströstan förenar oss, vår förstörda semester och orättvisorna mot oss binder band mellan oss. Jag svarar äntligen på tinderkillens avvisning:
Jag har blivit rånad men det går fint, det löser sig.
Detta är det enda svaret som kan återskapa balansen mellan oss. Jag klipper upp mina blåsor i hälen med en nagelsax och väntar. Men gud, är du okej?? Jag reagerar inte, ska göra det bara ifall han frågar om jag trots allt vill åka till honom, kom hit så fixar jag lite mat, vilken jävla dag du haft! Det gör han inte. Efter en timme sitter jag fortfarande mellan amerikanerna och fransmännen. Jag bestämmer mig för att gå utan att ha gjort en brottsanmälan, vad fan gör jag med en spansk brottsanmälan.
Jag svarar äntligen på Tinderkillens avvisning: ”Jag har blivit rånad men det går fint, det löser sig.”
Jag ringer mina kompisar i Chueca, de är varma i rösten, men det har aldrig varit problemet. Det är jag som är genant som ska flytta in hos Klaras padelbesatta ex. Jag som söker hans hand med min när han sätter sig långt ifrån mig och jag som tvingar i mig sunkig paella. Vad som helst för en bra berättelse, minns jag att skribenten Frida Regeheim sagt i samtal med sin vän Linn Wiberg i deras nu redan begravda podcast. Frida hade skakat av sig den här förödmjukelsen och skrattat så fräknarna skakar redan samma kväll. Jag vill vara Frida men jag är bara hemlös, avvisad och rånad. Inga fräknar har jag heller.
När jag på kvällen återvänt till mitt tillfälliga sovrum får jag ett Whatsappmeddelande.
Where are you? We are waiting for you.
Det är hotellet.
Jag får hjärtklappning, är både uppskrämd och förvirrad. Jag skriver ett kort, avvaktande men ärligt svar om vad som hänt, att jag promenerat runt Plaza del Sol som en dåre i sökan på ett hotell som inte verkar finnas. That is truly so surprising information but I don’t know how… I am truly so sorry for the trouble you had, svarar de, och lovar mig en gratis natt om jag never ever återvänder till Madrid.
Tåg till Paris kommer och går, men de kostar.
Nåja. The moral of the story är alltså tudelad.
- Hotell med trädgårdar finns inte i innerstan. De står i grannkommunen på landsbygden och drivs av personer som har bristfälliga internetkunskaper.
- Män som spelar padel och flytt till en varm stad söderut för att de blivit dumpade av någon som heter Klara är inte värda att stanna kvar för, inte ens for the story. Tåg till Paris kommer och går, men de kostar.
Sist men inte minst: Tack för rubriken och alla intertextuella minnen, Amanda Romare. Jag har ännu inte läst din bok men ska köpa den med lönen som jag får av denna kolumn.
___________
Sofia Elie (f. 1991) är författare och kolumnist. Hon romandebuterade med boken En gång kände jag (Förlaget 2021) och är regelbunden krönikör för FRLGT. (Foto: Andrei Lasc; bildbehandling: Janne Strang; Sofias porträttfoto: Niklas Sandström)
