Inget nytt under solen, brukar man säga. Eller ”allt går i cykler”. Idag tittar sig den västerländska människan åter i spegeln och undrar om hennes livsstil alls är hållbar. På 1980-talet var det filosofen Georg Henrik von Wright som ställde de obekväma frågorna, bland annat i essäboken Vetenskapen och förnuftet (1986), som Förlaget nu ger ut i nytryck.
NÄR FINLANDS STÖRSTA filosof Georg Henrik von Wright (1916–2003) i mitten av 1980-talet påbörjade sin ”dystopitrilogi” om den västerländska kulturens tillstånd var det som ett svar på – och ett försök att förstå – några av de ledande (van)föreställningarna som våra samhällen höll som rättesnören. Teknologin, framsteget och rationaliteten hade visserligen bringat rikedom och välfärd, men höll de på att samtidigt göra människan andligt fattigare?
Sin moderata och betraktande stil trogen ser von Wright både för- och nackdelar med både tron på det rationella förnuftet såväl som kritiken av den – så länge det inte går för långt åt någondera håll.
von Wright noterade i mitten på 1980-talet liknande vändningar mot populistisk antirationalism som vi kan se också idag. Han skriver bland annat om den då nya vurmen för astrologi, medan han idag kanske skulle ha fokuserat på ”alternativa fakta” och kravet att få tro på precis vad man vill. Eller skepsisen mot medicin och naturvetenskap som kommer till uttryck i till exempel homeopati och vaccinfobi. Varför har människor så svårt att balansera sina omdömen och förstå att flera saker kan vara sanna samtidigt? Varför dras vi till det svartvita? Är det verkligen så svårt att balansera på rimlighetens knivsegg? (Är inte rimlig och rimlighet, för övrigt, de ord von Wright söker i den femte paragrafen av sin essä här nedan?)
Författaren och forskaren Fredrik Lång har skrivit ett mycket aktuellt efterord till Förlagets nyutgåva av von Wrights klassiker Vetenskapen och förnuftet, där han berättar om filosofens syn på de stora mänskliga och filosofiska frågorna, och det mottagande boken fick i den intellektuella samhällsdebatten på 1980- och 90-talet. Långs fina essä är skäl nog att förvärva ett exemplar av boken, för att inte tala om von Wrights egna, underbart klara och välformulerade stil. Han verkligen bemödar sig att göra sig förstådd, att öppna och reda ut begrepp, och på det viset hjälpa oss alla att föra en mer upplyst debatt.
FRLGT bjuder här på den inledande essän ur Vetenskapen och förnuftet kallad Förnuftet under debatt. Boken hittar man i Förlagets webbshop och välsorterade bokhandlar i Finland och Sverige. Mycket nöje!
– Janne Strang, red.
Förnuftet under debatt (1986)
1. MED RATIONELLT TÄNKANDE och handlande förbinder vi vanligen sådana kännetecken som följdriktiga och motsägelsefria resonemang, välgrundade meningar samt förmåga att förutse och kontrollera, d.v.s. framkalla eller avvärja, händelser i den oss omgivande naturen. Mönsterexemplet på rationalitet med nämnda kännetecken är den moderna vetenskapen sådan den utvecklat sig från senrenässansen och barocken till våra dagar. Ursprungligen en skapelse av den s.k. västerländska kulturen, är vetenskapen i dag en global kulturyttring, som utan enheten störande ”lokala särdrag” odlas överallt på jorden.
Närmast på grund av vad den betytt för vår förmåga att förutse och behärska naturförloppen, har (den västerländska) vetenskapen avsatt frukt i form av en teknologi med genomgripande följder for människans livsvillkor. (På engelska talar man om en teknologisk ”pay-off”, en term som på svenska kanske bäst återges med ”avkastning”.) De populära föreställningarna om vetenskapen har troligen aldrig varit så positivt värdeladdade som i dag, när på vetenskaplig kunskap baserad industriell teknologi håller på att omvandla livet i snart sagt alla länder på jorden. Jag tänker då inte så mycket på förhållandena i de västerländska industristaterna som på attityderna i de socialistiska staterna och i de s.k. utvecklingsländerna. I de högst industrialiserade samhällena är inställningen mera kluven.
De senaste årtiondena har det blivit alltmera uppenbart, att omvandlingen inte varit odelat välsignelsebringande.
Orsaken är välkänd: De senaste årtiondena har det blivit alltmera uppenbart, att omvandlingen inte varit odelat välsignelsebringande. Industristaterna finner sig ställda inför allvarliga hot mot miljön i form av nersmutsning och förgiftning. Den ändrade livsstilen har fått återverkningar i form av alienering och stress. Till detta kommer faran, att jordens naturtillgångar kanske inte skall förslå för att mätta behoven hos en snabbt ökande folkmängd och sist, men inte minst, den skugga över våra liv, som kastas av vapen av hittills okänd och oanad ödeläggande verkan.
2. DESSA BEKYMMER HAR knappast naggat i kanterna den prestige, som vetenskapen åtnjuter i det allmänna medvetandet. Sist och slutligen är det ju inte vetenskapen själv utan dess användning, som är syndabocken. Däremot kan man säga, att tvetydigheten hos teknologiens och industrialiseringens inverkningar lett till något, som kunde kallas ”förnuftets kris” i vår tid. Den yttrar sig i olika anti-rationalistiska protester, vidskeplig tro på ”övernaturliga” krafters och makters styrning av vara öden och i olika ”vishetsläror” om det rätta sättet att leva. Belysande är det nya intresset för astrologi. Bortglömda eller nya former för magi odlas igen. Påfallande ofta har förkunnelserna rötter i österländsk religion och visdom. Ibland åberopar de sig också på rön i modern vetenskap, som i sig kan vara intressanta och uppseendeväckande. Till dessa sistnämnda ville jag räkna det aktuella ståhejet om de båda hjärnhalvorna. Det är förskräckande att se, hur lätt det är för charlataner att ”stöda” sina påståenden med. Uttalanden också av de mest ansedda och framstående vetenskapsmän. Låt vara, att citaten ofta är lösryckta ur sitt sammanhang och därför missbrukade.
Faktum kvarstår, att vår tids ledande vetenskapsman öst mycket vatten på irrationalismens kvarnhjul. Att så är fallet visar, hur förvirrad mänsklighetens andliga situation är i dag.
Hur motbjudande och oroande dessa företeelser än må tyckas, vore det likväl orätt att avfärda dem med en axelryckning. Ty det andliga kaos, som jag har i tankarna, är inte bara ett sjukdomssymptom – och redan som sådant av intresse för den som försöker diagnosticera tidslaget. Det kan inte hållas for uteslutet, att i mörkret sätts frön, som en gång i förnuftets ljus skall växa till något betydelsefullt – t.ex. en ny vetenskaplig världsbild med samma auktoritet som den, som håller på att förvittra, men med andra slags återverkningar på mänskligt liv än de, som den moderna teknologien utövar. Jag känner mig inte själv manad till djupdykningar i kaos for att söka uppfånga sådana frön. Tiden är knappast ännu mogen för företaget. Men vi skall ännu i senare sammanhang ha anledning att antyda möjligheten.
3. UTBROTTEN AV IRRATIONALISM är en sida av den företeelse jag kallat ”förnuftets kris”. En annan sida har att göra med det tvång, som filosofer, författare och vetenskapsmän i vår tid känner att kritiskt reflektera över den form av förnuftighet, som fått sitt högsta uttryck i vetenskapen. Det finns också en rationell debatt om rationaliteten. Den är i hög grad aktuell i modern filosofi, psykologi, kulturantropologi och sociologi. Den uppvisar också vissa ”nationella särdrag” inom envar av de tre stora kulturprovinserna i västvärlden – den tyska, den franska och den angloamerikanska.
De för en filosof kanske intressantaste inläggen i diskussionen om rationalitetens roll i industrisamhället har gjorts av den s.k. Frankfurtskolan. De omtalas också under rubriken ”kritisk teori”. (De två benämningarna täcker inte alldeles samma sak.) Frankfurtskolan kan ses som en utväxt ur marxismen. Dess uppkomst är typisk för den hektiska livaktighet som utmärkte kulturlivet i vår världsdel under tiden mellan den ryska revolutionen och det nazistiska maktövertagandet. En orsak till att frågan om rationaliteten tidigt blev föremål for kritisk betraktelse just inom denna skolbildning har att göra dels med den besvikelse, som utvecklingen i Sovjet snart blev för den revolutionära socialismens teoretiker, dels med det antirationella mottryck, som utgick från de reaktionära politiska rörelserna i Europa och som Frankfurtskolan och dess enskilda medlemmar snart skulle få handgriplig känning av. I de centraleuropeiska intellektuellas diaspora tillkom sedan Adornos och Horkheimers berömda Dialektik der Aufklärung eller ”upplysningens dialektik”. Den är den ursprungliga Frankfurtskolans viktigaste inlägg i debatten om det rationaliserade och teknifierade industrisamhallet. Dess budskap, så som jag uppfattar det, kan fritt återges så här:
Den typ av rationalitet, som förhärskar i ett från tidigare generationers religiösa och sociala fördomar frigjort och i enlighet med förnuftets krav inrättat samhälle, består framför allt i en behärskning av medlen for uppnående av olika målsättningar. Den är en instrumentell eller teknisk, målinriktad rationalitet, som befordrar en ökad effektivitet i produktionen av varor och organiseringen av tjänster, samhällets service. Den ”strömlinjeformar” våra liv. Däremot står den handfallen inför de värdepremisser, som skall legitimera målen för samhälleligt handlande.
Den i den tekniska rationalitetens tvångströja insnörda människan leds in i ett av oförnuft och primitiva instinkter styrt samhälle.
En följd härav är, att hänsynen för den mänskliga individen (”människovärdet”) minskar, och att nya former av förtryck och ofrihet blir möjliga i ett samhälle, där makten ligger i händerna på dem som skall styra ”statsapparaten”, såsom den avslöjande benämningen lyder. Sålunda leder emancipationen från urmodiga förhållanden till en ny bundenhet i moderna. Den i den tekniska rationalitetens tvångströja insnörda människan leds in i ett av oförnuft och primitiva instinkter styrt samhälle, där makten och våldet undanträngt humaniteten som ideal. Denna dialektiska kullerbytta, vars verklighet vi bevittnat i nazitidens Tyskland, har f.ö. med djupt skarpsinne beskrivits redan av Dostojevskij i hans ”Brev från en källare”.
Den kritiska teorien vill gå till rätta med denna krympning av förnuftet till instrumental, ändamålsbestämd rationalitet och därmed skapa nya förutsättningar för en emancipation, en frigörelse av det ”mänskliga i människan”. Det är väl riktigt, att Frankfurtskolans kritiska teoretiker varit mera framgångsrika i sin strävan att blottlägga avigsidorna av det moderna samhällets rationalisering, än med uppgiften att rätta det framstegs- och förnuftighetsideal, som väglett utvecklingen. Hos Horkheimer finns en stark underton av kulturpessimism. Adorno åter sökte vägen till frigörelse i nya estetiska värden, kanske något i stil med Dostojevskijs ofta upprepade gåtfulla ord om att ”skönheten skall frälsa världen”.
Frankfurtskolan och den kritiska teorien fick ny aktualitet de oroliga åren kring 1970. Den fick också ett föryngrande tillskott i den samhällsfilosofi, som Jurgen Habermas utvecklat. Han är en av vår tids mest uppmärksammade och omdiskuterade tänkare – numera också i den anglosaxiska världen. Hans ide om en från den tekniska skild ”kommunikativ” rationalitet, förankrad i språket och i var formåga till fritt tankeutbyte, skall jag inte här närmare kommentera. Jag kan namligen inte tro, att Habermas bemödanden, för vilka jag har stor aktning, innebar en sådan ”Selbstüberschreitung der Vernunft” som kunde bryta det obönhorliga i den framstegets och upplysningens ”negativa dialektik”, som tidigare foreträdare for Frankfurtskolan så övertygande diagnosticerat.
4. EN DEBATT OM rationaliteten av annat slag har inspirerats, inte så mycket av industrisamhällets inre problematik, som av vår civilisationsforms utbredning över hela jordklotet och därmed följande konfrontation med främmande kulturer. Det är begripligt, att denna typ av reflexion om förnuftet odlats framför allt av engelska och franska kulturantropologer. Företeelsen kan kanske delvis ses som en de f.d. kolonialmakternas moraliska självrannsakan. En filosofisk impuls av betydelse har debatten fått från Ludwig Wittgensteins posthumt publicerade korta kommentarer till ett av den äldre socialantropologiens och religionsvetenskapens klassiska verk, James Frazer’s The Golden Bough (Den gyllene grenen).
For att bedöma ”förnuftigheten” i en främmande kulturs trosföreställningar, tänkesätt och samhälleliga inrättningar måste vi förstå dem, d.v.s. kunna beskriva dem i vårt språk på ett sätt som återger deras verkliga innebörd. Svårigheten, kunde man säga, är att rätt översatta från ett språk till ett annat. I någon mening – som likväl själv behöver närmare förklaras – förutsätter en riktig uttolkning att vi kan delta i det liv, som utspelas i dessa for oss främmande former. Att förstå ett språk är inte bara att känna namnen på en samling konkreta ting och företeelser, utan också att kunna ”bolla med orden” i de ”språkspel”, där de kommer till användning. Frågan är, i vilken utsträckning en sådan inlevelse och gemenskap i livsformer överhuvud är möjlig. Svaret beror naturligtvis på hur olika de kulturer är, som forsoker forstå varandra. Det som är förnuftigt ur den enas synpunkt kan te sig som oförnuft eller vidskepelse ur den andras. Men vems bedömning är den rätta? Är det kanske så, att varje kultur har sina egna mått på förnuftighet och att ingen rättvis jämförelse mellan olika former eller grader av rationalitet är möjlig?
Lyser och lågar
€33.50Svarar man jakande på den sista frågan, omfattar man en total ”kulturell relativism”. Positionen har i dag många företrädare. Den i sin radikalism mest intressanta är kanske den som förfäktas av David Bloor och hans medarbetare – med tydlig påverkan från Wittgenstein. En närmast motsatt ståndpunkt företräder Robin Horton, som i en beromd studie av kulturerna i Afrika sökt visa, att i grunden samma rationalitet, syftande till att förklara, förutse och styra företeelserna i den omgivande naturen, är ett genomgaende drag i utvecklingen från s.k. primitivt till modernt högteknologiskt tänkande. Själv har jag funnit debatten om ”förnuftets relativitet” mera förvirrande än klarläggande. En egen uppfattning om den filosofiska sidan av frågan har jag inte lyckats bilda mig.
En sida av problemet att begripa främmande kulturer, som mig veterligt inte blivit systematiskt uppmärksammad, gäller var förmåga att förstå flydda tider i historien (”utdöda kulturer”). Vi kan inte längre delta i deras liv och på så sätt förstå dem ”inifrån”. Att förstå dem är att tolka de texter, litterära minnesmärken, som de efterlämnat – kompletterade av bevarade föremål och ruinerna av byggnadsverk. Också där det finns en språklig kontinuitet till nutiden, har ordens valörer förändrats – ibland till obegriplighet – samt språkformer arkaiserats eller försvunnit så att en adekvat översättning inte längre kan ges. Detta slags ojämförbarhet, inkommensurabilitet, mellan ordbetydelserna inverkar också på vår förmåga att rätt uppskatta ”förnuftigheten” i försvunna kulturers trosföreställningar och tänkesätt.
5. OM INTE ANNAT, så har de senaste decenniernas diskussioner lärt oss inse, att förnuftigheten, rationaliteten är ett långt mera mångdimensionellt begrepp än vad man tidigare i framstegs- och utvecklingstrons västerländska värld insett. Två sidor av denna mångfald skall jag i det följande ibland anspela på. De antyds – dock inte entydigt – av de engelska orden ”rational” och ”reasonable”. I engelskan har de tydligt olika valör. I svenskan och andra mig bekanta språk har jag inte funnit goda motsvarigheter. ”Rationell” och ”förnuftig” är inte ett motsatspar. Snarare då ”rationell” och ”resonabel”; men svenskans ”resonabel” är inte lika starkt knutet till förnuftigheten som engelskans ”reasonable” trots att det är bokstavligt nästan samma ord. Ett annat förslag är ”vettig” men inte heller det motsvarar riktigt bra ”reasonable”. Man kan t.ex. säga om ett resonemang, att det är mycket rationellt (logiskt, följdriktigt), men att dess premisser och slutsats inte är särskilt förnuftiga i betydelsen vettiga. Eller att en plan är rationellt uppgjord, men att det vore oförnuftigt att förverkliga den.
… att förnuftigheten, rationaliteten är ett långt mera mångdimensionellt begrepp än vad man tidigare i framstegs- och utvecklingstrons västerländska värld insett.
Skillnaden ville jag se så här: Det ”enbart rationella” har att göra med riktig bevisföring, en klar uppfattning om medlen till att förverkliga givna syften, vilja att pröva olika meningars giltighet. Det i denna mening rationella kunde också kallas ”intellektuell färdighet” eller med Frankfurtskolan ”teknisk rationalitet”. Det är en lite förallmänligad form av Max Webers berömda begrepp Zweckrationalität. Det kontrasterande begreppet om det förnuftiga eller vettiga (engelskans ”reasonable”) ar värdeorienterat. Som sådant är det släkt med Webers begrepp Wertrationalität. Det har att göra med det rätta sättet att leva, med målsättningarna inte med medlen, med det som är bra eller illa för människan. Det i denna mening förnuftiga, kunde man säga, är också rationellt, men det enbart rationella är inte alltid förnuftigt eller vettigt.
En vetenskap, som är orienterad mot det i värderande mening förnuftiga påträffar vi hos våra intellektuella förfäder grekerna.
__________
Georg Henrik von Wright (1916–2003) var inom det akademiska mest känd som förnyare av modallogiken och efterträdare till Ludvig Wittgenstein (1889–1951) som professor i filosofi vid University of Cambridge. Under sina sista decennier blev von Wright Finlands ledande och överlägset mest kända vetenskapsman och samhällsdebattör, bland annat tack vare sina debatt- och essäböcker Vetenskapen och förnuftet (1986), Myten om framsteget (1993) och Att förstå sin samtid (1994). Köp boken här!
