Hannah Lutz: Förord till Tove Janssons Rent spel

Förordets förbannelse är att tillfoga något till det som redan fått sin form. Det som står och lyser i all sin klarhet och storhet. Förordets välsignelse är att få göra ett försök, att få närma sig klarheten och storheten, bit för bit.

”Och nu ska du dricka kaffe för du måste hålla dig vaken. Vi tar alltihop från början. Läs långsamt, vi har tid […] Varje gång det inte stämmer bryter vi av. Varje gång vi får nånting som liknar en idé så bryter vi. Är du färdig? Läs.” Jonna och Mari sitter i Jonnas ateljé och Mari läser, än en gång, från den novell som hon skriver och skriver om. Det är här vi möter dem, i arbetet och det evigt pågående samtalet, i kapitel efter kapitel.

”Rent spel kunde egentligen kallas en vänskapsroman”, stod det på baksidan av boken då den utkom första gången år 1989. Men roman lyckas inte fånga bokens form, liksom vänskap inte lyckas infånga relationen mellan Mari och Jonna. Vad är det för en text? Vad är det för en relation? Får jag citera hela boken? Förordets förbannelse är att tillfoga något till det som redan fått sin form. Det som står och lyser i all sin klarhet och storhet. Förordets välsignelse är att få göra ett försök, att få närma sig klarheten och storheten, bit för bit.

”Rent spel kunde kallas en vänskapsroman”. Men roman lyckas inte fånga bokens form, liksom vänskap inte lyckas infånga relationen mellan Mari och Jonna.

I ett hyreshus nära hamnen har Mari och Jonna varsin ateljé. Här lever de sina separata och gemensamma liv under vinterhalvåret. Mari skriver noveller. Jonna trycker grafik. De äter biff och ser på filmer. De räknar upp vitaminer i två små burkar. I bokens kapitel, som också kan läsas som korta noveller, rör vi oss mellan hyreshuset i stan och ön i den yttersta skärgården där Jonna och Mari tillbringar somrarna.

Vi får ta del av deras gemensamma vanor och de små, viktiga sakerna de vet om varandra. När Jonna bygger bokhyllor betyder det att hon närmar sig en arbetsperiod. När Mari inte kan hitta sina papper ligger de oftast under bordet i biblioteket. Men bokens lager av tid är många, och mitt i vardagen har Jonna ”en lycklig egenskap; att varje morgon vakna som till ett nytt liv.” Ett spännande projekt ligger alltid runt hörnet och kan uppsluka henne totalt. Maris och Jonnas liv är också fullt av det de kallar tänkbarheter, idéer eller halva idéer, möjliga riktningar i livet och i det konstnärliga arbetet som de överväger tillsammans, sådant som ännu inte prövats men som ligger där och vibrerar. Kanske, kanske detta.

Vardagen, vanorna, tänkbarheterna. Det evigt nya. Och samtidigt – alltid samtidigt – ser vi konturerna av ytterligare en tid, den som inte längre räcker till för alla bilder, den som långsamt smyger sig på och lägger sig över staden och ön. Vägen till affären är hal. Fåglarna flyger in i fönstren, vinden tilltar ute på havet och en dag – när hände det? ifjol? så småningom? – är båten Viktoria för tung att dras upp i säkerhet. Hon spänns fast med fyra linor. Hon svajar i sjögången. Jonna och Mari turas om att vakta henne. Vindarna är de samma som de alltid har varit, men oron som kommer med vinden är ny. ”Ett väder som innebär att ingen kan landa och ingen ge sig av är ett bra väder om man kan ha båten uppdragen på land.” Tresamhetens lycka är bruten, i den är de inte längre osårbara.

”Jag är trött på det statiska”, säger Jonna, och med sin Konica i handen vill hon fånga in ”rörelsen, förändringen – du förstår; att allting händer bara en gång och just nu.”

Men det finns andra lyckliga tresamheter. Jonna köper en liten Konica, och vi får följa med Jonna, Mari och kameran ut i den vidare världen, längs heta gator fulla av folk. ”Jag är trött på det statiska”, säger Jonna, och med sin Konica i handen vill hon fånga in ”rörelsen, förändringen – du förstår; att allting händer bara en gång och just nu.” Gatuartisterna, jonglörerna, valarnas dansande kraft, pariserhjulets lampor som stiger och sjunker. Jonna filmar och Mari är på ständig jakt efter Kodakfilm till Jonna, ”hela tiden rädd att något fantastiskt skulle komma emot dem, någon av dessa gatans aldrig återkommande händelser kunde utspelas inför deras ögon just när filmen var slut.” På det Stora Akvariet väntar de tålmodigt på hajen, men när den har simmat förbi upptäcker Mari att hon inte såg den: ”Jag tänkte bara på Konican! Jag tänker hela tiden på Konican och inte på vad jag ser, det går förbi!” Jonna räcker fram kameran: ”din haj finns här, här inne! När vi kommer hem kan du få se den hur många gånger du vill, närsomhelst. Och med musik.”

Det flyktiga kan förevigas och fulländas med musik, liksom i en annan lycklig tresamhet: Jonna, Mari och Fassbinder. Eller Jonna, Mari och Chaplin. Filmvärldens hedersgäster anländer med sina perfekta kom- positioner, där ”allt är övervägt och utformat”, och får åskådarna att tänka över sina egna halvslarviga liv.

Tresamheter med levande människor är ofta mer besvärliga. På ön får de besök av Helga, som är rädd för åskväder och besatt av Maris mamma. Den 92-åriga konstnären Wladyslaw flyttar in hos Mari i två veckor och vill prata konst hela natten. Jonna tar en elev under sin vinge, och fast hon lovat Mari att bara ge henne kaffe skämmer hon bort henne med sallader och biff, och en dag börjar hon ge henne vitaminer. Liksom Sommarbokens Berenice, som med sitt besök hos Sophia och farmodern skapar oro i den förtroliga samvaron, rubbar Maris och Jonnas gäster det gemensamma livets outtalade mönster. Så de stannar hellre hemma med Fassbinder än går på Almas bjudning. Alma, som inte har en aning om Fassbinder, förstår inte att de måste vara hemma för att stänga av reklamerna. I samvaron med andra människor blir det ”prat hit och dit om oväsentligheter. Ingen komposition, ingen bärande idé. Inget tema. […] Men nu, genom videon, är varje replik betydelsefull, ingenting är godtyckligt.”

I deras långa samtal om konstnärlig perfektion och det levda livets ofullkomlighet anar vi det spänningsfält i vilket författarens arbete äger rum. Att försöka infånga livet är också att ständigt se det glida ur ens grepp. Jonna och Mari längtar efter det fulländade, men låter sig inte fixeras i en komposition. De finns på bokens sidor, och öppnar ständigt rum bortom bokens sidor. De är rörelsen som konstnären vill spara, föreviga. Boken vet att den har gett dem liv, och den vet att den aldrig kan infånga dem.

I deras långa samtal om konstnärlig perfektion och det levda livets ofullkomlighet anar vi det spänningsfält i vilket författarens arbete äger rum.

Men det boken kan är att skapa plats, ge dem utrymme. Rent spel är känd som en skildring av de två viktigaste elementen i Tove Janssons liv: arbetet och kärleken. Och visst är boken full av arbete och av kärlek. Men den är också full av luft – perioder av väntan och avstånd – denna mindre synliga, mindre omhuldade del av både arbetet och kärleken. Det som inte syns i konstnärens livsverk: Den långa väntan på att jonglören ska visa sig. Obestämda dagar som söker sin riktning. ”De ofta mycket långa perioder när man inte ser bilden, inte finner orden och ska få lämnas ifred”. Det som sällan hyllas som romantik: perioderna av ”alldeles egen ensamhet”, och vindsutrymmet mellan ateljéerna där man kan stanna och lyssna på regnet för sig själv. Allt detta som så lätt avdunstar i de berättelser vi skapar om arbetet och kärleken, om livet.

Jag uppmuntrar dig, kära läsare, att dröja där, på vinden med utsikt över stadens ljus, i stumheten före bilden, i tystnaden under vinterkvällarna, när det enda som hörs är snöbilarnas brummande nere på gatan. Det är där Tove Jansson nästan osynligt skriver fram ett liv, och samtidigt släpper taget.

”Försök nu en gång för alla skriva upp vad som är livets mening och ta fotostat så kan du använda det nästa gång igen”, säger Jonna till Mari då Mari än en gång plågas av frågan från en läsare. Vi får inte veta vad Mari svarar sin rådvilla beundrare. Och jag vet inte vad Tove Jansson själv svarade sina. Men hon skrev den här boken till oss.

Läs långsamt, kära läsare, vi har tid.

__________

Hannah Lutz (f. 1984) är uppvuxen i Ekenäs och nu bosatt i Danmark. Som författare arbetar hon både individuellt och kollektivt, och skriver bland annat radiodramatik, noveller och essäer. Hon romandebuterade med Vildsvin (Förlaget 2017).

vv

 

Så här lästes böcker i Tove Janssons familj

Sophia Jansson

Tove Janssons älskade klassiker i ny form

Förlaget

Läs utdrag ur romanen Bechi – om vådan av att vara mor …

Koko Hubara

Kaj Korkea-aho: Utdrag ur nya romanen Röda rummet

Kaj Korkea-aho

Läs ett utdrag ur Mia Francks ‘Galanterna’

Mia Franck

Elin Willows: Utdrag ur romanen ’Nya namn’

Elin Willows

Ann-Luise Bertell: ”Undersökningen” – ett utdrag ur …

Ann-Luise Bertell

Läs ett utdrag ur Johan Bargums Äldre män

Johan Bargum

Lina Bonde: Utdrag ur ’om er mamma & om mig’

Lina Bonde

Karin Filén: Perfekta Peiks bror – utdrag ur Alla mina …

Karin Filén

Tove Jansson – Ordets gåva

Tove Jansson – bokpaket med tio skönlitterära verk

259 179

Bildhuggarens dotter

Med och mot min vilja

25.90 15.90

Bulevarden och andra texter

Lyssnerskan

Solstaden

Sommarboken

Det osynliga barnet

Trollvinter

Tove mot fascism – t-skjorta

25

Det osynliga barnet och Granen

8.90

Den farliga resan

Småtrollen och den stora översvämningen

Vem ska trösta knyttet?

The invisible child and The fir tree

Den ärliga bedragaren

Dockskåpet

Resa med lätt bagage

Stenåkern

Brev från Klara

Rent spel

Anteckningar från en ö

Pappan och havet – jubileumsutgåva

24.30

Sommarboken – jubileumsutgåva

Tove Jansson – Lusten att skapa och leva

32

Trollkarlens hatt