Kentsu Eriksson och polismorden på Fabriksgatan 1997

Journalisten Jeanette Björkqvists faktabok Hård mot de hårda om den tuffa kriminalkonstapeln Kenneth Erikssons långa och färgrika karriär blir nu också tv-serie. Här bjuder vi på ett kapitel av det grymmaste i finsk kriminalhistoria.

Larmet om att nattportieren på Hotell Palace i centrum av Helsingfors hade rånats av en beväpnad man kom den 22 oktober, klockan 02.43. Kort senare nåddes nödcentralen av ytterligare ett larm: På Fabriksgatan, ca en kilometer söderut i stan, låg två ordningspoliser på marken, skjutna i huvudet, döda. De identifierades snabbt som Antero Palo, 32, och Eero Holsti, 56.
     Då låg kriminalkommissarie Kenneth ”Kentsu” Eriksson fortfarande och sov hemma i Kyrkslätt.

”Kommissarien ringde vid fyra–femtiden på morgonen. När han förklarade vad som hänt var det en total chock. Jag hade varit med om när en poliskollega blev knivhuggen i den där matbutiken, då tretton år tidigare, när jag var helt färsk polis. Men han överlevde. Nu talade vi om att två kollegor hade blivit avrättade på öppen gata i Helsingfors. När jag anlände till polisstationen i Böle vimlade det av människor och uppriktigt sagt var allt som gjordes inte helt fokuserat. Många bara vimsade omkring och det blev en jävla villervalla. Alla ville ha fast gärningsmannen, men vettet hängde inte med i alla svängar.”

När han förklarade vad som hänt var det en total chock. Två kollegor hade blivit avrättade på öppen gata i Helsingfors.

De två döda poliserna hade hittats bara minuter efter att de skjutits och den intensiva jakten hade inletts omedelbart. Förundersökningen leddes av kriminalkommissarie Esko Peltola vid våldsroteln, och tätt vid hans sida jobbade Juha ”Hermo” Rautaheimo, som senare skulle bli chef för roteln. Men för att klara av det som snabbt växte till Finlands mest omfattande jakt på en gärningsman lånades det in folk från hela polisinrättningen. Bland dem fanns också kriminalöverkonstapel Kentsu Eriksson, som i det här skedet hade avancerat till gruppchef på rånsektionen.
     ”Situationen var exceptionell: Två av våra egna hade avrättats och många av oss hade känt dem personligen, arbetat tillsammans med dem. Jag hade själv jobbat med Holsti många år tidigare, men kan inte påstå att vi stod varandra nära. Det gjorde däremot hans närmaste kollegor, precis som Palos kolleger, som nu mist en av sina män, en kamrat.”

En av många åtgärder som genomfördes så gott som omedelbart var att spärra av i stort sett hela Helsingfors. Det polisen inte visste var att gärningsmannen, som senare skulle identifieras som den förrymda danska brottslingen Steen Christensen, 33, hade lyckats smita förbi avspärrningarna. Sex timmar efter polismorden checkade han in som Kim Anderssen på Hotell Vaakuna i Tavastehus, hundra kilometer norr om huvudstaden.
     Samtidigt pågick ett fullskaligt polispådrag i Helsingfors. Man hade snabbt kunnat sluta sig till att mannen som rånade nattportieren på Hotell Palace och polismördaren var en och samma person, men vem han var visste polisen ännu inte.
     ”Redan under det första dygnet kom det in över femhundra tips från allmänheten, och alla skulle gås igenom. Trots att en stor del av dem kunde arkiveras i mapp Ö direkt, så fanns det andra som var intressanta.”

Avgörande blev tips nr. 559. Den misstänkte fick ett namn och vi fick veta att han tidigare dömts för bland annat flera beväpnade rån och en våldtäkt.

Avgörande blev slutligen tips nummer 559, som togs emot av våldsrotelns kriminalkonstapel Juha-Pekka Rönkkö. Tipset gällde en gäst som aldrig hade återvänt till ett lägenhetshotell på Petersgatan i Helsingfors. Gästen som hade lämnat räkningen obetald motsvarade de signalement som polisen lyckats få på gärningsmannen.
     ”Jag sökte genom telelistorna och den vägen kom vi underfund med att det måste handla om vår gärningsman. I listorna över de samtal som hade ringts från lägenheten på Petersgatan fanns nämligen också Palaces nummer. Christensen hade ju före rånet bokat ett rum på Palace och det var under den förevändningen han hade släppts in av nattportieren då på natten. Nästa morgon gjorde vi en husrannsakan på Petersgatan och hittade vapnet, jackan han haft på sig och ett foto på honom som hade tagits på Sverigebåten.”
     Polisen visste nu att de sökte efter en dansk man, men ingen hade en egen kontakt till någon kollega i Danmark. Det råkade sig ändå så att just de här dagarna hade de nordiska MC-gängen en stor gemensam samling i Norge, och Kentsu tänkte att där säkert också finns en massa nordiska poliser på plats.
     ”Jag ringde en kollega som befann sig där och lyckades den vägen reda ut att de danska poliserna visste vem vi sannolikt hade att göra med: Den för dem kända Steen Christensen som aldrig hade återvänt till fängelset från sin permission. Den misstänkte mördaren fick ett namn och vi fick veta att han tidigare dömts för bland annat flera beväpnade rån och en våldtäkt.”

Tre dygn efter polismorden lyckades polisen slutligen spåra Christensen till Tavastehus, där han bland annat hade besökt ett lokalt apotek. Han greps då han försökte lämna hotellet.

I samband med rättegången utfördes en partiell sinnesundersökning på Christensen. Den visade att han var en intelligent, socialt fungerande person, som var förmögen att agera systematiskt. Den visade också att han hade en störd personlighet: Avsaknaden av empati kombinerat med en låg frustrationstolerans och benägenhet till oberäknelig våldsamhet gjorde honom till en farlig person.
Efter gripandet hade Christensen genast medgett att han var skyldig till polismorden och han dömdes samma år till livstidsstraff. Det, meddelade han, ville han avtjäna hemma i ett danskt fängelse.
     ”Jag var med på resan då han skulle utlämnas från Finland. Han var skärpt och klok, välformulerad. Och en fullständig psykopat. Det är klart att det han hade gjort rörde upp en massa känslor hos alla på jobbet, men polisen är ingen bödel. Vårt jobb var att utreda brottet och det hade vi gjort. Efter det var det vår uppgift att transportera hem honom och det gjorde vi.”

Avsaknaden av empati kombinerad med låg frustrationstolerans och benägenhet till oberäkneligt våld gjorde Christensen till en farlig person.

Tidningen City hann besöka Christensen i fängelset strax före förflyttningen till Danmark. Reportrarna Heini Larros och Pete Suhonen möttes av en fånge som framstod som trotsig, temperamentsfull och delvis ångerköpt – de av honom mördade poliserna hade haft familjer.
Han stod fast vid att morden utförts i ett tillstånd av panik då de två ordningspoliserna oförhappandes hade stannat honom på Fabriksgatan, den där sena oktobernatten.
     Sin egen familj ville han inte tala om trots att reportrarna ställde några frågor om den, men han svarade i klara ord då de undrade vilka hans lyckligaste barndomsminnen var.
     ”Allt som inte hänger ihop med min biologiska mamma. Den horan. Min mamma var en alkoholist som misshandlade oss psykiskt.”

Christensen hade i det här skedet redan börjat få brev av finländska kvinnor och sade sig ha svarat på 75 procent av dem. Majoriteten av kvinnorna var, enligt polismördaren, uppmuntrande och deltagande. Tre år senare gifte han sig med en finländsk kvinna. Ceremonin ägde rum i Herstedtvesters fängelse, där han hade börjat avtjäna sitt långa straff.
     Tjugofem år senare, år 2017, ansökte Christensen för första gången om att bli villkorligt frigiven. Det danska rättsväsendet avslog hans ansökan med hänvisning till den psykiatriska undersökning som ånyo hade slagit fast att han fortfarande utgjorde ett allvarligt hot mot andra människor.

__________

Kenneth ”Kentsu” Eriksson är en av Finlands mest kända poliser och var nästan alltid på plats när de mest uppmärksammade brottsfallen skedde och utreddes. Hans memoarbok Hård mot de hårda är skriven av den mångfalt prisbelönade journalisten Jeanette Björkqvist. Nu kommer bokens historier även som tv-serie med start 5 maj 2022 på finska TV 5 och Discovery Plus. (Foto: Alex Chumak)