Janne Strang tar tåget till Trollhättan för att se Disharmonikerna på deras första spelning sedan 1995, men förlorar sig i historien, i minnen av cigarettrök och civilisationskritik.
BRYTNINGEN MELLAN 1980- och 90-talen var en förvirrad tid i popmusiken. Chiffongpopen, glamrocken och heavy metallen kördes plötsligt över av grunge, britpop, black metal, indie, triphop och pojkband. Under ytan levde också 80-talets adelsmusik goth- och mörkrock vidare. I den lilla industristaden Trollhättan i Västsverige i form av trion Disharmonikerna, som 2022 stått för en av senaste års mest oväntade återföreningar.
Det är den vanliga historien, tre unga intellektuella med fascination för poesi, existentialism och cigaretter.
Det är den vanliga historien, tre unga intellektuella med fascination för poesi, existentialism och cigaretter träffades på gymnasiet. Starkt inspirerade av Sisters of Mercys postmoderna och industriromantiska folkrock lyckades Ken Höögs bas, Urban Hanes röst och Kristian Petrovs gitarrer, elegant lagda ovanpå en lakonisk 8-bits trummaskin, mana fram stämningar från hela det maniskt framstegstroende, ideologiska och samtidigt blodiga och apokalyptiska 1900-talet som Nietzsche förutspått. Disharmonikerna dolde aldrig sina pretentiösa referenser, inte med låttitlar som Döende nihilisten, Nya världen, Mascara eller Rött och svart.
Det var mycket neon och regn, glassplitter och Kulturgesichte des Abendlands. Och att så gott som i varje sång anspelades till någon detalj ur Sisters fantastiska album First And Last And Always (1985). Det var ingen slump, själva titelspåret brukade avsluta Disharmonikernas konserter.
I HJÄRTAT AV Göteborg ligger Skansen Kronan, en fästningsbyggnad från 1689 högt upp på en kulle i mysiga trästadsdelen Haga. Där uppe på vallarna brukar ungdomar sitta och dricka öl, och det var precis vad vi också gjorde sommaren 1995 som 20-åriga studerande på socialbidrag. Det var inte fallet från vallen som gjorde att jag bröt benet den gången, nej, det skedde lite senare på kvällen i trappuppgången hem, men jag brukar bland samman historierna för dramatisk effekt.
Det kan ha varit de smärtstillande tabletterna men jag minns spelningen i svartvit slow motion genom spräckta högtalare och lokalen totalt insvept i cigarettrök.
Hur som helst var det därför jag fick uppleva Disharmonikernas allra sista spelning på kårhuset i Trollhättan augusti 1995 på kryckor och med gipsad högerfot. Det kan ha varit de smärtstillande tabletterna men jag minns spelningen i svartvit slow motion genom spräckta högtalare och lokalen totalt insvept i cigarettrök. Vad exakt som hände efter den spelningen vet bara medlemmarna själva, men det blev aldrig några fler. Och själv miste jag samma kväll min flickvän, som förståeligt nog tröttnat på omogna killar med benet i paket hans dumheter, som att falla från Skansenvallen i fyllan.
Där i Trollhättans sensommarkväll splittrade alltså både mitt förhållande och mitt favoritband. Kvar blev bara ringande öron, några fotografier av henne och ett par kassetter med demoinspelningar. Den existentiella ångesten blev också kvar, både i mig själv och i svensk musikhistoria, där den genom 90- och 00-talen bars vidare av Eskilstunabanden Kent och Yvonne, och förstås Broder Daniel från Göteborg. De sistnämnda brukade sitta hotfullt gloende på folk på musikbaren Klara Jazz och röka cigaretter vid ett speciellt bord dit man sällan hade tillträde. Basisten Theodor Jensen (som senare grundade bandet The Plan) gick samma filosofikurs på universitetet som jag och Kristian Petrov. I äkta 1990-tals ångestanda handlade Teds uppsats i argumentationsanalys om att det borde finnas självmordskliniker dit man kan gå när man fått nog av livet. Det här var tiden strax efter Kurt Cobains självmord, och samtidigt med morden, självmorden och kyrkobränderna på den närliggande norska black metal-scenen. Hade klinikerna som Ted visionerade om funnits, hade musikvärlden kanske gått miste om också trummisen Håkan Hellström, som under senaste tjugo år blivit Sveriges största artist.
Lyser och lågar
€33.50Kent gick det ju också rätt bra för tills de lade av hösten 2016, och både Yvonne och Broder Daniel har levt vidare i olika uppsättningar kring sina respektive sångare som bägge heter Henrik – Berggren och de la Cour. Berggrens soloplatta Wolf’s Heart kom 2017 och de la Cours senaste Gimme Daggers 2018. Bägge underbara.
2019 GJORDE OCKSÅ Disharmonikerna comeback efter 27(!) år. Med singeln Återkomsten vann de första pris i svenska Parallell Mello vilket stakade ut vägen mot albumet Ensamma bland människor (2021). Det gjorde dem till främsta svenska artist på List of Longest Gap Between Studio Albums.
2019 gjorde också Disharmonikerna comeback efter 27 år.
Nya albumet som släpptes på vinyl den 1 oktober i år är – som sig kanske bör efter ett drygt kvartssekel – en mognare men samtidigt bräcklig fortsättning på något som aldrig riktigt avslutades. Produktionen och ljudbilden är mer slipad, fyllig och klar än på c-kassetterna från början av 90-talet och personligen känner jag att det inte nödvändigtvis är en fördel. Disharmonikerna är – och ska – i min nostalgiska världsbild vara något dimmiga, lite slirande, allegoriska och ogripbara. Ett suddigt svartvitt ögonblicksfoto från skyttegravarna i 90-talets kulturkrig som ingen vet vem som tagit – men hen är sannolikt död nu.
Medvetenheten om att man för länge sedan skapat något unikt, och ambitionen att nu ge det förgångna sin rättmätiga betydelse, är drivande krafter när Disharmonikerna river upp linoleummattan och gräver upp alla lik som bultat i golvet genom ett alltför klart och upplyst 2000-tal. Därför hoppar också jag på tåget till Trollhättan en lördag morgon i oktober 2022, där Disharmonikerna ska ge en återföreningskonsert.
AV EN IMPULS stiger jag av i Göteborg. Gott om tid för en promenad genom staden, i samma klarfriska väder som jag minns från hösten 1994 då Estonia sjönk. Löven ligger redan gulnade på kullerstenarna och vinden biter behagligt i skinnet när jag vandrar upp till Skansen Kronan och öppnar en burk öl vid vallen där det hände. Eller inte hände. Jag går förbi kyrkan där han hotade hoppa ner från tornet, och kanalen där han hotade dränka sig. Runt hörnet låg Elins lägenhet där hon kollapsade vid spisen efter en för stark joint och brände småkakorna i ugnen. Förbi replokalen där vi sökte skydd från regnet en kväll, somnade och vaknade upp bland tiotals läskflaskor med urin som killarna i bandet fyllt istället för att gå ut och pissa, och där bosniska trummisen Jugos krigsskadade storebror trummade marschmusik i timmar. Linnégatan där jag söndagen 7 maj 1995 ensam firade Finlands första hockeyguld. Det var tomt på stan sånär som på en bil med finnar som körde tutande förbi. Vårt kollektiv på Vasagatan där afatiska Juha från Jyväskylä satt i timmar tyst på telefonen till flickvännen i Finland, och där porrstjärnan Bina från Stockholm visade upp sin senaste film: ”Gud vad jag var kåt där, syns det?” Tillbaka mot tågstationen genom Vasaparken där Kent, om han nu hette så, blåste oss på 200 kronor och vi kom hem med mossa i stället för gräs. Längs Avenyn som vintern ’95 drabbades av en så hård snöstorm att armén fick rycka in och skotta medan jag leende pulsade omkring i det helvita landskapet, hög på hallucinogena svampar.
Trollhättan, åtta mil norrut längs Göta älv, är ingen turistort men i skymningen är det väldigt vackert nere vid kanalen som leder till industriområdet där Nohab en gång var dominerande arbetsgivare. Nu finns bara Saabmuséet kvar och bakom det ligger ett nytt hipsterområde med kontorshotell för start-ups och festlokaler, bland annat Stage Box som Disharmonikerna valt för sin show. Vi är ett drygt sjuttiotal gamla vänner i publiken. Jag har aldrig sett killarna i bandet så nervösa.
Varför resonerar vissa låtar och vissa band hos en, medan andra lämnar en kall?
VARFÖR RESONERAR VISSA låtar och vissa band hos en, medan andra lämnar en kall? Det är en fråga jag brottats med så länge jag kan minnas men jag tror det kommer an på väldigt sublima detaljer som man tolkar i en personlig kontext. En melodislinga som sticker en i magen, en textrad som avslöjar något, ett sound som upplöser tiden. Mig förvandlar Disharmonikernas musik till en resenär i den europeiska kulturhistorien, till en stolt delägare av modernismen och upplysningen, filosofin och konsten, framstegstron och dystopin. En rökig höghuslägenhet med fördragna gardiner, fulsprit och skorna på inomhus, vrak av festklädda människor, upplösta av alkohol och droger med ögon som rödsprängda springor och mascaran rinnande, Leonard Cohen på vinyl. Hela civilisationsprojektet tryckt på paus. Du ser ut som en dotter till en neon-gud.
Du knäpper dina händer
i en bön för Metropolis
Du dansar dekadent
och tänker aldrig känna ånger
Trots din andedräkt av vodka och död
som hostar sönder dina lungor
och kastar upp neon
Urban Hane har förutom ett unikt bra namn för en artist också en unik sångröst som svävar någonstans mellan Bret Anderssons melankoliska känslighet på Dog Man Star-plattan och Imperiet-tidens naivt autoritära Thåström. Trummaskinen är kvar, Ken Höög lägger säkert grunden med sin bas och ger Petrov tid och utrymme att accentuera melodierna på sin röda Vestergitarr. Det är något metodiskt över spelningen, som om alla bitar i maskineriet var dekonstruerade, kontrollerade och lite för vördnadsfullt lagda tillbaka på plats. Låtarna från nya albumet Ensamma bland människor sitter väl bland de äldre numren, i Återkomsten återvänder man till fraser från första skivan Nattens profitörer, särskilt dottern till en neon-gud som bar upp nyckellåten En partyängels sakrament.
Är det bara ekon eller är det något att ha?
Vart Disharmonikerna tänker styra i framtiden är ännu oklart. Vi skämtar om att ta bandet ut på turné i Sverige, men det skulle kräva cirka åttahundra spelningar eftersom det knappast finns mer än två fans i varje småstad. Ett genombrott till Allsång på Skansen ligger knappast bland tebladen men personligen är jag beredd att åter resa genom både tid och rum också nästa gång bandet bestämmer sig för att ge en spelning någonstans. Om det så dröjer 27 år till.
___________
Janne Strang är kolumnist och kurator för Förlagets innehållssida FRLGT. (Foto: Patrik Saapunki) Läs mer av Janne Strang här nedan, läs mer om och lyssna på Disharmonikerna här!
