Matilda Gyllenberg: Utdrag ur Hundra dagar hemma

Matilda Gyllenberg 17 oktober, 2022

I FRLGT:s serie av utdrag ur Förlagets aktuella böcker bjuder vi på ett kapitel ur Matilda Gyllenbergs barnroman Hundra dagar hemma, där elvaåriga Nike brottas med övergången från bardom till ungdom, ont i magen och en mystisk mordbrand i staden.

NÄR JAG VAR liten bestämde jag att allt som rimmar är sant. Mamma hakade på och sen roade vi oss med det där ganska länge.
   Exempel: Jag ville ta på mig tygskorna då jag skulle gå ut, fastän det regnade. Mamma ville att jag skulle ha stövlar. Elva gånger bad hon mig att ta de gröna stövlarna. Till slut frågade jag:
   ”Är det viktigt på riktigt?”
   Då sa hon:
   ”Nej, men det är faktiskt praktiskt!”
   Hon fick sin vilja igenom bara för att hon hade svarat
så bra. Väl ute var det ju faktiskt praktiskt att kunna hoppa i pölarna utan att bli blöt. Men det är flera år sen vi höll på så där.

I morse sa mamma:
   ”Nike, det är viktigt på riktigt att gå till skolan.” Då blev allt bara rött.
   ”JAG HAR SAGT HUNDRA GÅNGER ATT DU INTE FÅR KALLA MIG DET DÄR HEMSKA NAMNET!”
   Två porslinsmuggar flög i golvet och gick sönder, och mamma såg seriöst rädd ut. Jag tyckte synd om henne men det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Ville kom yrvaken ut i köket. Sen sopade han bara upp skärvorna.
   Efteråt tycktes vår ytterdörr hade haft femdubbla lås och det var såklart omöjligt att gå ut. Tänk att det ska vara så svårt att fatta att jag inte vill heta Nike! Nike är ett fånigt klädmärke.
   Jag har avskytt mitt namn ända sen julfesten i fyran, alltså i över ett år. Det var stipendieutdelning och rektorn läste i tur och ordning upp namnen på alla elever som hade varit ovanligt duktiga på olika saker och skulle få ett diplom och en summa pengar som pris. Mia och jag grimaserade mot varandra då rektorn läste upp vem som hade blivit årets solstråle, det vill säga en elev som alltid är vänlig och hjälpsam.
    ”Årets solstråle, som eleverna själva har röstat fram, är Alisa Wilson!”
    Alisa är klassens drottning. Hon är inte det minsta vänlig och hjälpsam men alla tycker mest om henne i alla fall. Eller så röstar de alltid på henne för att hon inte ska bli arg.
   När rektorn läste upp hennes namn flög Alisa upp på sin stol och gjorde segertecknet och knyckte på nacken så att det ljusa håret föll ner för axlarna i ett glittrande svall. Hela salen fylldes av sorl och rop.
   Rektorn log trött och viftade med händerna för att få tyst på alla. Sen fortsatte hon att läsa upp namn från sitt papper.
   ”Sparbanksstiftelsens stipendium för goda färdigheter i matematik går till Najk Lund!”
   Jag trodde att jag skulle dö. Hon sa NAJK! Jag heter inte Najk, jag heter Nike som rimmar på dike. Huvudet började koka och jag såg ner i det smutsiga gröna gymnastiksalsgolvet. Jag hörde att Mia väste ”håll käften” till någon som fnittrade i närheten. Jag bestämde att jag aldrig skulle visa mig i skolan igen.
   Men när jullovet var över var jag tillbaks igen, bara lite tystare än förut. Jag försökte undvika att skratta högt och vifta för mycket med armarna när jag pratade.

Det året hade det kommit jättemycket snö redan i november, men under julen var det plusgrader. När terminen började igen i januari hade någon skottat ihop all den snö som fanns kvar i en enorm vall av hård snö och grus mitt på skolgården. På den vallen lekte alla herre på täppan. Den som knuffar ner alla andra och står ensam kvar blir herren. När Mia och jag kom gående över skolgården den första dagen efter jullovet var leken i full gång. Staffan i 6B (som på den tiden var Staffan i 5B, för jag gick ju bara i fyran) hade nyss knuffat ner den sista motståndaren och stod uppe på snöhögen och kråmade sig och spejade åt höger och vänster. Han fick syn på mig på avstånd och började ropa:
”NAJK! NAJK! NAJK! I DON’T LAJK!”
Hela skolan stod plötsligt och stirrade på mig! Det enda jag önskade var att jag hade en knapp som jag kunde trycka på för att bli osynlig. Men jag stod kvar och syntes. På något underligt sätt överlevde jag skoldagen, men morgonen därpå hade jag så fruktansvärt ont i magen att jag inte kom upp ur sängen. Den gången tog det flera dagar innan jag gick tillbaka till skolan.

Matilda Gyllenberg, Maria Sann

Hundra dagar hemma

€25.40 Lägg i varukorg

Hur lång tid som än går blir jag lika illamående varje gång någon säger mitt namn. Mamma borde verkligen veta det vid det här laget. Men hon verkar tycka mest synd om sig själv.
”Jag är så förbaskat trött på ditt strulande”, sa hon i dag, den här morgonen, och for i väg till universitetet utan att säga hejdå.
Ville höll på med en jobbgrej inne i sovrummet. Datorns knattrande lät som en vänlig melodi utan musik. Det gjorde mig lugn. Ville är alltså inte min pappa, men mamma och han har varit ihop hur länge som helst. Han jobbar som journalist på en gratistidning och är intresse rad av matlagning och urgammal musik. Han är helt okej.

Min riktiga pappa bor i Danmark. Han flyttade dit när jag bara var fyra år. Jag saknar honom ofta och då har vi videosamtal. Han har en dansk fru som heter Jytte och Jytte har en liten pojke som heter Ali. Ali är världens gulligaste. Han är väl min styvbror egentligen, fast vi nästan aldrig ses. När mamma kom hem på eftermiddagen var hon inte arg längre. Då hon öppnade dörren svepte en kall pust av utomhusluft in i lägenheten, och mitt i pusten stod mam ma med kristaller i ögonfransarna och kassar i händerna.
   Sen åt vi fredagspizza alla tre. Jag klagade som vanligt på att Ville hade äckligt KÖTT på sin pizza.    Mormor och jag är vegetarianer, som alla vettiga människor. Mamma säger att hon undviker kött, men ibland måste hon få unna sig. Vilket hyckleri.
   Jag är säker på att folk om tjugo eller trettio år kom mer att se tillbaka på vår tid och säga: På den tiden var människorna så dumma i huvudet att de åt upp andra levande varelser. Det fanns också dödsstraff i vissa länder. Och atombomber.
   En fredag förra året sa jag till mamma att jag inte kunde gå till skolan för att jag skolstrejkar för klimatet, som Greta Thunberg.
   ”I så fall får du lov att ta dig till Riksdagshuset, och sätta dig där och strejka med en skylt”, sa mamma. ”Så länge du kurar här hemma räknas det inte.”
   Men i kväll hade vi det ganska mysigt på tremanhand. Vi tjafsade lite om vilken film vi skulle se och valde till slut en historia om en snubbe som blev kompis med en bläck fisk. Bläckfiskar är lika intelligenta som människor men egentligen mycket mäktigare, eftersom de kan göra saker som vi bara kan drömma om. Om en bläckfisk förlorar en arm så växer det ut en ny, till exempel.
   Jag kunde inte hjälpa att det var lite äckligt när bläckfisken kom slingrande med sina armar, täckta av tusen sugkoppar. Och när den blev arg snärtade den till med en tentakel, och SLÄSCH! så blev det alldeles svart i vattnet runt omkring. Det tog en lång stund för vattnet att bli genomskinligt igen.
   Det roligaste som hände på hela kvällen var att Mia messade och frågade om jag tänker vara sjuk länge eller om vi ska hitta på något i helgen.

Jag tänker definitivt vara frisk i helgen, skrev jag, och fick tre glada katter till svar.
   Förut tassade jag till stora sängen varje kväll för att fråga om jag fick sova hos mamma, eftersom jag alltid har så svårt att somna. Nu är jag alldeles för stor för det, men i kväll när jag skulle säga god natt kröp jag ner en stund bredvid henne. Hon såg på mig med snälla ögon och lade ifrån sig mobilen. På nattduksbordet låg en boktrave. Jag läste på böckernas ryggar. En av dem hette Praktisk barnpsykologi för moderna föräldrar.
   Jag suckade och snusade på hennes hår som flöt ut över kudden. Hon viskade:
   ”Trötthet och leda försvinner på freda, olust och vånda är tillbaka på månda.”
   ”Vad pratar du om?” sa jag.
   ”Ingenting. En gammal fånig vers bara.”
   Vi låg tysta en stund.
   ”Jag har också svårt att orka gå till jobbet ibland”,
sa hon sen. ”Allting känns grått. Men man måste ta sig i kragen! Bara göra det, som när man river av ett plåster.” Då ville jag inte ligga bredvid henne längre utan gick till mitt rum, sjönk ner i mjukhetens boning och kände hur kroppen blev tung och varm. Men jag somnade inte på flera timmar.

____________

Matilda Gyllenberg (f. 1980) är journalist och skribent. Hennes debutroman Det lungsjuka huset utkom på Förlaget 2019. Läs flera utdrag ur Förlagets aktuella böcker här nedan och på FRLGT.