”Det är fett ojämlikt out there …” Manlighetens kris når en klimax i SVT:s färska dokumentärserie Tre Pappor, och det är inte konstigt om män söker sig mot mer klassisk och toxisk manlighet i protest, skriver Laura Klingberg och efterlyser mer sansade rollmodeller för moderna män.
FÖR DRYGT ETT år sedan var det Elin von Wrights radiodokumentär Manskvällen i P1 som var den stora snackisen. Just nu är det SVT Play-dokumentären Tre pappor som hela Sverige älskar att hata. Jag slog mig också ner i soffan för att kolla vad den omtalade serien egentligen handlade om, men klarade inte av mer än en kvart. Nej, mitt obehag handlar inte om att de tre papporna Jon, Jonas och Linus är mjuka moderna medelklasspappor. Mitt problem är att alla pappor och män skulle förtjäna något så mycket bättre än den här substanslösa sörjan.
Män skulle förtjäna något så mycket bättre än den här substanslösa sörjan.
Det är fem år sedan #metoo-hösten och ända sedan dess verkar det ha pågått en lågintensiv diskussion om manlighetens kris. Rapparen och poeten Paperi T och författaren Rafael Donner är bara två exempel på finländska skribenter som allvarligt reflekterat kring komplexiteten av att vara en modern ung man. Det har förts diskussioner om incels, toxisk maskulinitet, moderna mansroller och bristen på sunda förebilder. Det har skrivits om unga pojkar och män som inte klarar sig i skolan, som hamnar i skuggan av ambitiösa unga kvinnor och ligger i riskzonen att bli utslagna. Samtidigt vet vi att det fortfarande främst är män som innehar samhällets maktpositioner, och att både pengar och makt huvudsakligen koncentreras till en liten manlig elit. Men både i Finland och Sverige är män överrepresenterade i sjukdomar och hemlöshet, har kortare förväntad livslängd och mår i medeltal sämre än kvinnor. Tre fjärdedelar av alla självmord begås av män.
Så om vi nu verkligen lyckats identifiera problemet, att många unga män inte mår bra och att det är allt svårare för dem att hitta sin plats i samhället, varför ser vi inga konkreta åtgärder? Samma fråga ställde skådespelaren Elmer Bäck nyligen i Svenska YLE:s kulturpodd Sällskapet medan journalisten Katrine Marçal förtjänstfullt dissekerade problematiken i sitt Sommarprat tidigare i år.
I NULÄGET SKILDRAS maskulinitet och manlighet ofta som något per definition negativt och problematiskt. Föga överraskande har vi också ett växande antal unga män som är riktigt vilsna. Vilsenheten och känslan av utanförskap skapar en ypperlig grogrund för impulsivitet och radikalisering. Alternativhögern och den så kallade ”manosfären” tar emot de här unga männen med öppna armar. I en svensk kontext kan vi lägga till de kriminella gängen: om och när ingen annan gör det, erbjuder de identitet, status och ett socialt sammanhang.
Kärlek liksom
€25.90Inom den akademiska världen förs just nu en intressant diskussion om Sverige. Tesen är att det uppstått en så kallad kompensatorisk maskulinitet som dels uppfyller olika behov som inte blir bemötta, och som dels fungerar som en protest mot det man uppfattar som feminiserade mansideal. Män som inte känner sig bekväma eller välkomna i rollen som ”den mjuka mannen” dras i stället till en annan ytterlighet som är särskilt närvarande i kriminella miljöer: hård träning, synligt våldskapital och patriarkal hederskultur. För många vilsna ynglingar är gemenskaper baserade på ”klassiska” maskulina dygder och pseudomilitära hierarkier lika lockande som de är förlegade, och destruktiva för ens mentala hälsa.
Denna motstridighet kommer fram också i socialantropologen Anna Hedlunds djupintervjuer med unga män i Malmö, som avslöjar att det finns en stor ambivalens i sättet pojkarna talar om skjutvapenvåldet. Å ena sidan handlar pistolvåldet om social status, ekonomiska motiv eller karriärsteg inom kriminella kretsar, å andra sidan erkänner de att om vapnet avfyras är det för att man känt sig rädd eller hotad. Samtliga Hedlunds intervjupersoner sade sig också lida av någon form av psykisk ohälsa.
MEN TILLBAKA TILL de tre papporna. Jag kollade sist och slutligen hela serien och om den stämmer överens med verkligheten är det inte alls överraskande att en kompensatorisk protestmaskulinitet känns som ett lockande alternativ. De här männen är fullständigt borttappade och jag får ångest av att tänka på alla de vidriga kommentarerna och privatmeddelandena som de måste fått av främlingar som sett serien. Även om dokumentären ger utrymme åt en massa banala haranger är pappornas genuina behov att få tala om sina känslor och erfarenheter uppenbart. Men när de blottar sig verbalt måste jag leta fram en soffkudde att skrika i.
Men när de blottar sig verbalt måste jag leta fram en soffkudde att skrika i.
”Om jag spillde ut all kakao på golvet vore det faktiskt jättejobbigt”, säger Jon medan han funderar över sina rädslor inför den första pappa-retreaten. Och kakaon har faktiskt en så stor roll i dokumentären att den nästan borde finnas med i sluttexterna bland alla som medverkat i produktionen. I det första avsnittet läggs det flera minuter på att grubbla över hur många påsar kakaosocker som egentligen behövs under en pappa-retreat, och enligt mina räkningar köper de sammanlagt elva liter havremjölk till sina O’boy-ceremonier under dokumentärseriens fyra avsnitt. Den enda gången det nästan uppstår en konflikt mellan huvudpersonerna är när Jon och Jonas har svårigheter att välja huruvida de ska köpa chips med pepparrots- eller kantarellsmak. (De köper båda.)
”Känns det okej för er att jag tar hand om blommorna? Jag måste checka vårt kollektiva samvete.”
”Hur upplevde ni helgen? Overall magical!”
”We made history – we did something, dads!”
”Jag känner ett stort ansvar för det är fett ojämlikt out there.”
Dialogen i den här serien är något så otroligt att jag – precis som Johan Croneman skriver i Dagens Nyheter – upprepade gånger tänkte att Tre pappor måste vara en satir eller mockumentär. Och det är verkligen tragiskt. Medan jag tittade fick jag nästan känslan av att filmskaparen avsiktligt förlöjligar huvudpersonerna.
SÅ MYCKET SOM det klankas ner på män och manlighet måste vi så småningom komma vidare i diskussionen om maskulinitetens bräcklighet och lämna de negativa konnotationerna bakom oss. Och det måste finnas sätt att skildra och beskriva moderna män på ett konstruktivt och realistiskt sätt.
Det är dags att dödförklara manlighetens kris och börja bygga något nytt. Avståndet mellan macho och himbo är långt och mellan dessa två extremiteter finns det en massa utrymme för olika sätt att vara en man. Förhoppningsvis får vi se dokumentärer om dem inom dem i framtiden.
___________
Laura Klingberg är finlandssvensk journalist och regelbunden FRLGT-kolumnist bosatt i Göteborg. Hon skriver även veckobrevet Irrevocable med lästips och reflektioner kring journalistik, samhälle och popkultur. Fler kolumner av Laura hittar man på FRLGT! (Foto: SVT)
