Klockan tickar ner mot valdag, men jag har ingen aning om vem jag ska rösta på. Och jag är inte ensam. Demokrati är krävande.
DET ÄR OMÖJLIGT att undvika att det alldeles strax är valdag i Sverige. Valaffischer finns överallt i stan och på ett par ställen i Göteborg har jag till och med sett långa köer till containrarna där förhandsröstningen sker. Medierna publicerar färska opinionsmätningar varje dag och allting tyder på att det blir en väldigt spännande valkväll på söndag. Just nu verkar det som att alla riksdagspartier trots allt klarar av spärren på fyra procent, men skillnaden mellan de två regeringsunderlagen eller blocken är liten. Och hur ska de övriga partierna riktigt hantera Sverigedemokraternas rekordhöga väljarstöd om opinionsmätningarna realiseras i verkliga röster?
Det sägs att den här valrörelsen varit smutsigare och mer negativ än någonsin förr.
Man kunde tänka sig att en nyhetsknarkande journalist som dessutom studerar politisk kommunikation skulle uppleva någon sorts living her best life-stund just nu, men känslan finns bara inte där. Även om jag själv har rösträtt i region- och kommunfullmäktigevalet har jag nog aldrig varit så här oengagerad. Det sägs att den här valrörelsen varit smutsigare och mer negativ någonsin. Det kanske stämmer, men det jag främst fäst uppmärksamhet vid är att det framkommit flera oroväckande avslöjanden om skumma kampanjbidrag och trollfabriker, men att de här skandalerna trots allt inte lyckas bli särskilt stora nyheter. De bara försvinner i flödet.
MITT ICKE-ENGAGEMANG handlar inte om att jag skulle ha tappat intresset för politik eller att jag inte skulle bry mig om vad som pågår i min omgivning. Det handlar mer om de politiska partierna och det allmänna åsiktsklimatet i Sverige. Och jag är inte ensam. Ända sedan röstkorten slank in genom brevinkastet har det pågått en livlig diskussion i en gruppchatt med mina studiekompisar, där ingen av oss vet vem vi ska rösta på, varken parti eller kandidat. En potentiell hyresvärd jag träffade erkände också att hon aldrig tidigare haft så här svårt att välja. Det enda vi alla vet är att vi betraktar valdeltagande som något väldigt viktigt – att rösta blankt känns inte som ett hållbart alternativ.
I vanliga fall brukar jag vända mig till valkompasser och kandidattest, och det var min avsikt den här gången också. Att Göteborgs universitet hade utvärderat SVT:s valkompassfrågor tolkade jag som en sorts kvalitetsgaranti. Jag hade fel. När man öppnar kompassen visar det sig att man skall svara på ett trettiotal frågor – med emojis! Hur skall jag ta en valkompass på allvar, när jag förväntas uttrycka min åsikt om skola, sjukvård och äldreomsorg med en emoji? ”Det ska gå att välja en fast läkarkontakt på vårdcentralen” lyder ett av påståendena, och ett klick på den gapskrattande smileyn indikerar att jag tycker det här är ett mycket bra förslag.
När man öppnar valkompassen visar det sig att man skall svara på ett trettiotal frågor – med emojis!
POLITIKNÖRD SOM MAN är tänkte jag att jag kanske ändå klarar mig på egen hand. Jag kan själv bekanta mig med partiprogrammen och valmanifesten. Och det gjorde jag också. Två saker överraskade mig: (i) det finns väldigt få konkreta lösningar som partierna för fram och (ii) partierna går verkligen all in med sina respektive ordföranden. Förutom Socialdemokraterna och Liberalerna har alla riksdagspartier i Sverige en egen flik på hemsidan dedikerad åt partiledaren. Många marknadsför dessutom sin partiledare med bara förnamnet. (För skojs skull kollade jag upp alla finländska riksdagspartier och endast Kristdemokraterna har en motsvarande flik för Sari Essayah. Det här trots att till exempel statsministerpartiet i stort sett får tacka sin partiledare för sitt väljarstöd.)
Att politiken kretsar mer och mer kring partiledarna är ingen nyhet i sig, det är en del av medialiseringen av politiken. Och varför inte? En karismatisk partiledare får hela sitt parti att framstå som ett mer lockande alternativ. Mitt problem är bara att jag inte betraktar någon av de svenska partiledarna som särskilt karismatisk, tilltalande eller trovärdig. Och om någon enstaka partiledare råkar väcka förtroende hos mig tappar jag snabbt intresset när jag tar en närmare titt på partiets politik.
Ingen av de svenska partiledarna framstår som särskilt karismatiska, tilltalande eller förtroendeingivande.
JAG HAR INTE heller riktigt orkat kolla på valdebatterna, och utifrån vad jag sett i mina flöden har det varit ett klokt beslut att avstå. Under de senaste veckorna har det varit betydligt mer intressant att höra av vad de olika statsvetarna och valforskarna haft att säga. Dels har det varit kul att läsa och höra vad en del bekanta föreläsare säger, dels har jag tänkt att de här experterna kanske kan komma med någon sorts förklaring till min känsla av blasé. Tyvärr har jag inte lyckats få någon diagnos för det här tillståndet.
Egentligen ser jag redan allra mest fram emot regeringsbildningen och alla analyser som följer valresultatet. Så just nu önskar jag att valet redan var över och att jag kunde fördjupa mig i valresultaten och deras tolkningar. Kanske det stora valruset kickar in klockan 20.01 på söndag när vallokalerna stängt?
___________
Laura Klingberg är finlandssvensk journalist och regelbunden kolumnist för FRL.GT. Hon är bosatt i Göteborg.
Peter Törnroth: Sanna Marins ”partygate” enade splittrat Sverige
Laura Klingberg: De bästa av oss jobbar inte mest
Laura Klingberg: Sverige är inte längre en förebild för världen
Peter Törnroth: Att våga hoppas skiljer Sverige från Finland
Georg Henrik von Wright: Förnuftet under debatt (1986)
