I sommar skaffade sig författaren Malin Kivelä en katt och grät för valrossarna Stena och Freya. I sin essä reflekterar hon nu kring människans förhållande till djuren med utgång i Doris Lessings och Donna Haraways böcker.
Det är mycket med djuren nu. De tyska forellerna drabbas av syrebrist på grund av att floderna de lever i torkar ut, koalorna förlorar sina liv och hem i skogsbränder, lodjur åker färja på Pellinge, allt fler skaffar husdjur, köttkonsumtionen har ökat med 87 procent på 50 år, filmer som Cow berättad ur en kos perspektiv, och Gunda om en gris, går upp på de stora teatrarna, valrossar simmar söderut istället för att stanna hemma. En av dem anlände till Finska viken i juli, upptäcktes, fotades, döptes till de för människorna förståeliga stavelserna Stena och trasslade in sig i fisknät och torkställningar på bakgårdar i Kotkatrakten. Jag följde varje notis, gick som på nålar för det såg ju aldrig riktigt ljust ut, och började nästan gråta när jag kort senare fick höra att den dött, precis innan en planerad transport till Högholmens djurpark. Valrossen hade i Finska vikens grunda brackvatten inte haft tillgång till den stora mängd plankton den behövde äta, sa hobbyzoologerna. De riktiga forskarna sa att de inte visste exakt varför den dog. Utsvulten var den, frågan var varför. Hade den någonsin haft en chans att överleva? Att först pricka Öresund och sen orka ta sig hela vägen hem till Arktis?
Sällan har jag pratat med random people som då. Butiksbesöken tog timmar när valrossråden sammanträdde. Karska män var berörda. Alla var experter, alla var oroliga och intresserade och ville väl, och alla var mycket ledsna när Stena dog. Ledsnare än över apkopporna, energikrisen, Ukrainakriget? En varelse. Oskyldig, vilsen, och nu död. Vårt fel? Vi gick hem och åt vår grillkorv, dagen var grå.
Lyser och lågar
€33.50En tid senare redde djurfilosofen Elisa Aaltola ut våra känslor i Hufvudstadsbladet: ”Det är lättare för de flesta människor att känna empati med ett exotiskt djur som en valross eller en elefant än med ett mer bekant djur som en höna”, sa hon. ”Ju mer ett visst djur ingår i det vardagliga livet, i form av mat till exempel, desto svårare är det att känna empati för det.” Detta förstås för att vi inte har råd eller ork att känna med alla djur – eller människor för den delen. Det blir för hemskt och för svårt. Och för jobbigt. Och faktiskt på vissa sätt omöjligt att ändra på våra egna vanor, men framför allt på hela världens kapitalistiska gång. Vi förtränger vad vi kan.
Nu läser jag att sommarens Oslokändis valrossen Freya har avlivats för att hon bedömdes ”vara till fara för människorna” och en transport hade varit för svår. Belugavalen i Seine, som respektfullt nog inte fått något namn, är ”alert but not eating”. Expressen rapporterar: ”Vilsen val vägrar äta – kan få vitaminshot.” *
Ibland fantiserar jag att någon världsordning är på väg att ändras, att djuren i all tysthet och bortom vår förståelse organiserat en revolt och nu håller på att ta över.
Ibland fantiserar jag att någon världsordning är på väg att ändras, att djuren i all tysthet och bortom vår förståelse organiserat en revolt och nu håller på att ta över. Hoppas jag det? Men i nuläget antas åtminstone valrossarnas felrörelser bero på att isflaken där de sitter och gör sina valrossgrejer har smultit så alla inte längre får plats. En del måste ge sig av. Och havsströmmarna är inte vad de varit. Hobbyzoologerna spekulerar.
I sommar har jag simmat i samma vatten som Stena, suttit i en trädgård där hjortar ibland galopperat in, och läst böcker om djuren. Den första, Om katter av Doris Lessing, är en överraskande babblig och mysig bok där Lessing, detta litterära geni, helt enkelt går igenom sitt livs katter, deras egenheter och livsöden, i kärleksfull detalj. Varje ord är intressant för mig på grund av att jag sen ett drygt halvår tillbaka är en stolt och förbryllad kattägare. Jag har börjat märka att också jag pratar väldigt mycket om min katt, nästan inte om så mycket annat faktiskt? Jag har aldrig haft med djur att göra tidigare och absolut inte velat ha ett husdjur, på grund av ansvaret och för att jag vet att jag lätt känner ohanterligt mycket, men plötsligt började de gula katterna kalla på mig. Det var hunden Lo och kon och katten i Marlen Haushofers dystopiska klassikerroman Väggen, om en kvinna som en natt märker att en genomskinlig, ogenomtränglig vägg vuxit upp kring stugan där hon befinner sig, som satte igång min längtan, så tror jag. Eller snarare huvudpersonens förhållande till de här djuren. Kanske framför allt: sättet på vilket skådespelaren Anna Lyons betonade orden min hund när boken gick som radioföljetong i Sveriges Radio. Det var inte det att jag ville äga ett djur, det är mig egentligen främmande. Men jag insåg att här fanns något jag inte upplevt, ett förhållande jag inte haft. Något jag inte visste, förstod? Kanske ville jag också få koncentrera mig på en annan kropp än min egen? Ha något som skulle förankra mig?
Den andra boken, Donna Haraways Companion Species Manifesto – Dogs, people and significant otherness, är svår och snårig, högintressant och befriande, liksom alla hennes böcker, vilka jag ska återkomma till när jag förstår dem bättre. Donna Haraway (f. 1944) är biolog, vetenskapskritiker, radikal ekofilosof, feminist och professor emerita i vetenskapshistoria och feministstudier vid UC Santa Cruz. Hon beskrivs som unik i det hur hon, både i livet och på jobbet, kombinerar konkret aktivism med akademia, hur hon strävar åt helt nya håll och samtidigt uppskattar det goda som gjorts tidigare. Just den här boken är ”ett personligt dokument” över hennes eget nära förhållande till tiken Ms. Cayenne Pepper som hon tränar i agility och via det om förhållandet mellan djur och människor, vårt pågående, gemensamma liv på jorden. Om ”co-habitation, co-evolution, and embodied cross-species sociality”, ständigt kretsande kring frågan ”vem vi kommer att bli när arterna möts”. Djur och människor har alltid följts åt och har också påverkat varandra på fler sätt än vi kanske tänker oss. Saliven från en hundkyss tar sig in i våra slemhinnor, ettrigt immuniserande, sätter under årtusendena sina spår i både hund och människa på gennivå? Virus sprids från djur till människor och tvärtom. Det finns också en teori om att människan kunde börja prata för att hundarna tog över sniffandet och smakandet. Men Haraway går förstås ännu längre. Hon menar att det inte finns något annat sätt att leva vidare på än att medge att vi sitter i det här klistret som är vår döende planet tillsammans (Staying with the Trouble heter en senare bok av henne), alla vi levande och dödliga varelser som bor här, och att den enda vägen framåt är att på riktigt försöka börja respektera alla arter och att samarbeta över artgränserna. Men inte människostyrt, lineärt, med ständig utveckling och erövring som mål utan mer lyssnande, vindlande hit och dit, krypande och kryllande: ”You can’t tell up from down, and everything seems to go sidewise. Such snake-like, sidewinding traffic is one of my themes.”
Haraway är kritisk till hur vi vanligen berättar om djuren, för det patriarkaliska, kolonialistiska, imperialistiska, falskt objektiva genomsyrar av hävd allt vi lärt oss. Hon förfaller ändå inte en gång till att ondgöra sig över hur dålig människan är, siktet är alltid ställt på det goda som gjorts och som kan göras, på allt som händer på jorden som inte har med människorna att göra överhuvudtaget (mycket), på den kommunikation som trots allt hela tiden är möjlig och pågår mellan djur och människa: ”I believe that all ethical relating, within or between species, is knit from the silk-strong thread of ongoing alertness to otherness-in-relation.”
Hon skissar på att det vore möjligt att börja tänka på allt på ett nytt, icke-människocentrerat sätt. Hon frågar sig hur vi kan leva etiskt i ”de här dödliga, slutgiltiga flödena som handlar om heterogena förhållanden – och inte om människan” (människa = ”man” på engelska dessutom).
Allt det här tänker jag på när jag fångar in min katt i en bur efter två månaders fritt liv i skogen, kör en het bil och stänger in honom i vår lägenhet vid Mannerheimvägen. De första dagarna jamar han hjärtskärande vid dörren och bajsar i tomatlådorna på balkongen, för där finns mull att krafsa ner bajset i, vilket han ju blivit van vid i friheten. Hur jag än förklarar för honom att det nu bara är så här livet är tyvärr, nu bajsar vi i kattlådan, nästa sommar får han springa fritt igen, jag ska gå ut med honom i kopplet varje dag, så ekar det auktoritär maktutövning. Google ger råden att spreja lugnande hormoner i lägenheten, att man behöver lära sig att ignorera jamandena, att det kan hjälpa att leka med katten (i 30 minuter per dag) så han distraheras, att absolut inte gå ut med honom när han jamar som mest så han inte blir bortskämd.
Jag måste härda mitt hjärta och minnas Haraways ord: Vi är två levande, dödliga varelser i samma sjunkande skepp, tillsammans.
Jag måste härda mitt hjärta och minnas Haraways ord: Vi är två levande, dödliga varelser i samma sjunkande skepp, tillsammans. Han har få val, jag gör de flesta för honom enligt en viss, väldigt genomgripande tradition, ”det mänskliga förnuftet”. Samtidigt vet jag ju att katter är husdjur hur vilda de än verkar mitt i sommarskogen och han skulle hamna seriöst i blåsten ifall jag inte tog hand om honom. Hur jag än gör kan jag inte rädda honom från husdjurskapet, som blivit det det blivit under tusentals år (de första hundarna separerades enligt en ny studie från vargarna redan för 150 000 år sen, det vill säga ungefär samtidigt som Homo sapiens framträdde, skriver Haraway). Jag kan försöka vara en companion species för honom, gå igenom det här tillsammans med honom, hur det än går, hur det än slutar, hur ledsna eller glada eller fria eller fångna vi än är. Vi förstår inte varandra, utom eventuellt i små ögonblick, men kanske måste jag nöja mig med min sambos tolkning av vår relation: Du älskar honom och han älskar maten du ger honom. En rätt ren form av kärlek, om du frågar mig. Som människa och katt försöker vi överbygga det som skiljer oss åt, skriver Doris Lessing. Försöket, det enda vi har?
Vad katten tänker om allt detta är oklart, men något har ändå redan hänt. ”Significantly other to each other, in specific difference, we signify in the flesh the nasty developmental infection called love.”
* (Under bearbetningen av denna essä hann också belugavalen som förirrat sig in i floden Seine avlida under ett ”tappert försök” att återbörda den till havet. -red)
__________
Malin Kivelä är författare, översättare och kolumnist för FRLGT. Kiveläs senaste roman Hjärtat utkom på Förlaget 2019 och tilldelades Svenska Yles litteraturpris. (Foto: Anton Darius)
Källor:
Valrossens öde väckte starka känslor hos många – djurfilosofen förklarar varför (Anna Korkman, Hbl 20.07.22)
Marlen Haushofer: Väggen (övers. Rebecca Kjellberg. Thorén och Lindskog 2014)
Donna Haraway: The Companion Species Manifesto – Dogs, people, and significant otherness (Prickly Paradigm Press 2003)
Doris Lessing: Om katter (övers. Harriet Alfons, Jadwiga P. Westrup, Solveig Nellinge, Annika Preis. Forum 2007)
