Människan är långtifrån den första levande varelse som radikalt förändrat vår planet. Under jordens historia har levande organismer på avgörande och spektakulära sätt format planeten och i samband med det också varit nära att utrota sig själva och allt liv.
Bakterien som nästan utrotade livet på jorden
Syre är väl bra? Vad kan vara bättre än syre? Utan syre finns det inget liv? Visst, men en gång i tiden höll syre på att göra slut på allt liv på jorden. Den skyldiga var livet självt, eller den evolution som ledde till att det uppstod bakterier som fotosyntetiserade. Fotosyntes får växter och andra organismer att producera syre. Innan de fotosyntetiserande bakterierna utvecklades var livet i havet (som täckte upp till 98 procent av jordens yta) antagligen anaerobiskt, det behövde inte syre. Det här var för tre miljarder år sedan.
För ungefär 2,8 miljarder år sedan uppstod de första fotosyntetiserande bakterierna. När dessa bakterier hade pruttat syre i miljoner och miljoner år förändrades hela planetens biosfär. Det första som hände var att syret började reagera med järnmineral i havet. Oceanen som fram tills dess hade varit grön blev nu med ens – kanske på några miljoner år – blodröd: överflödet av syre förorsakade rost i havet. Det här var dåliga tider för de anaerobiska organismerna, de blev förgiftade av allt det nya syret och började dö ut.
Oceanen som fram tills dess hade varit grön blev nu med ens blodröd.
Också klimatet förändrades. De fotosyntetiserande bakterierna band vid sig allt mera av atmosfärens koldioxid, växthusgasen CO2, vilket ledde till ett kallare klimat. En annan effekt av bakteriernas framfart var att det för första gången i Jordens historia började finnas väsentliga mängder syre i atmosfären. Syret reagerade med den metan som också fanns i atmosfären vilket gjorde att metanen minskade. Metan är en växthusgas: utan metan ett kallare klimat.
Temperaturen föll så drastiskt att det gav upphov till istider. Den längsta och mest omfattande av dessa var global och varade i över 300 miljoner år. Jorden som först varit grön, sedan röd, blev nu helt vit, en snöboll. Detta ledde i sin tur till att nästan allt liv på jorden dog ut. Till följd av levande varelsers verksamhet var en totalutrotning nära. De fotosyntetiserande bakterierna dog för övrigt också själva ut. Den här händelsen är även känd som syrekatastrofen. På vilket sätt livet ändå överlevde och på vilket sätt snöbollseffekten formade planeten så att nytt liv i överflöd kunde uppstå är en annan, fascinerande, historia.
Växten som utrotade sig själv
Lepidodendron var den dominerande växtgruppen under den geologiska period som lämpligt nog kallas Karbon och som inföll för 299–359 miljoner år sedan. Dessa snabbväxande växter kunde bli över trettio meter höga och deras stammar/stjälkar var täckta av en fjälliknande struktur, därför kallas de också fjällträd.
Man har beräknat att under fjällträdens största utbredning utgjorde de nästan hälften av all biomassa i det som nu är Europa och Nordamerika. Med andra ord var de väldigt framgångsrika växter. Sedan dog de ut. Vad hände?
Enligt vissa teorier band fjällträdens biomassa med tiden enorma mängder koldioxid. Mikrober som kunde bryta ner fjällträden när de dog fanns inte ännu, vilket betydde att den koldioxid träden band till sig inte kunde frigöras tillbaka till atmosfären. Därför uppstod det, sett ur fjällträdens perspektiv, en obalans; atmosfären började innehålla allt mindre koldioxid.
300 miljoner år senare släpper vi nu den koldioxid som varit lagrad i fjällträdskol tillbaka ut i atmosfären.
Mindre koldioxid betydde ett kallare klimat, ett klimat som fjällträden inte klarade av och som ledde till att de dog ut. Man kan alltså säga att deras slut var självförvållat. Om detta scenario stämmer så finns det en ironisk fjällträdsslutklämm. Mycket av det kol som vi bränt i enorma mängder sedan början av industriella revolutionen på 1700-talet härstammar från dessa fossiliserade fjällträd: 300 miljoner år senare släpps den koldioxid som under all denna tid varit lagrad i fjällträdskol tillbaka ut i atmosfären. 300 miljoner år efter att de dog ut påverkar dessa växter igen jordens klimat, den här gången på ett sätt som kan vara avgörande för arten Homo sapiens framtid. Samma växt förändrar planetens klimat med 300 miljoner års mellanrum och bidrar kanske till två utrotningar. Om det är så, är fjällträd en av de mest betydelsefulla organismer som någonsin funnits.
Det snabbaste djuret
Levande varelser har på avgörande sätt format jorden helt fysiskt och de har bidragit till att utrota sig själva och till och med nästan allt liv på jorden. Nu håller vi på att göra det samma. Kanske det är inbyggt i det levande: att det är ett hot mot sig självt? Skillnaden mot tidigare är förstås att vi är så snabba att det finns risk för att liv och planet inte hinner med. Om det tog 300 miljoner år för fjällträden att suga så mycket koldioxid ur atmosfären att klimatet förändrades så att de själva dog ut så håller vi nu på att på bara några sekel att tillföra atmosfären förskräckande mängder koldioxid.
Jorden har aldrig tidigare bebotts av en så snabb art som Homo sapiens, snabbhet är det som karakteriserar oss mest. Vi har funnits bara 300 000 år vilket är nästan ingen tid alls och se vad vi har hunnit med. Kanske vi helt enkelt är för snabba för planeten?
_____________
Peter Mickwitz är författare och ordförande för PEN Finland. Hans senaste diktverk Bo i ett hus som ligger i mörkret utkom på Förlaget 2021. (Foto: Hannah Pemberton, bildmanipulering: Janne Strang)
