Fotbolls-VM är framför allt traditioner, men de traditionella länderna i Europa och Sydamerika är inte längre den självklara målgruppen när FIFA tar sikte på nya marknader i Asien och Mellanöstern.
”ÄR DET SÅ här det känns att vara europé?” Jag tror det var Owe Nilsson på Tidningars Telegrambyrå som skrev så på Twitter när Notre Dame brann 2019. En känsla av ett storslaget förflutet som brinner upp framför ögonen på oss.
Förändring är alltid positivt, heter det. Den som har varit på Twitter en stund vet att om detta tvistar så väl de lärde som de mindre lärde. Varje liten förändring har genom plattformens livstid mötts med förfäran, om det så gäller ändringen av antalet tillåtna tecken eller bytet från stjärna till hjärta som symbol för en gillamarkering. Ingen förändring har ändå träffat lika obarmhärtigt som när Elon Musk köpte hela Twitter för 44 miljarder dollar, och genast lustfyllt började härja runt som om han ägde stället.
Elon Musk köpte Twitter och började bete sig om han ägde stället.
Detta kom som en chock, då Twitter för många blivit som ett andra vardagsrum. Eller som infrastruktur. En plats man har rätt att vistas på, tycka till om och åtminstone få en chimär av att de styrande faktiskt lyssnar på de önskemål och klagomål som användarna kvittrar ut 24 timmar om dygnet. Skadeglädjen var därför stor när det visade sig att herr Musk till synes höll på att förlora kontrollen över sin nya leksak, och de 44 miljarderna verkade vara bortkastade.
JAG SÅG MITT första fotbolls-VM 1986. Det spelades i Mexiko, efter att Colombia tre år tidigare hade avsagt sig att arrangera mästerskapet. Liksom vid alla stora idrottsevenemang fanns det politik i bakgrunden, kanske allra mest ikoniskt symboliserad i Maradonas gudomliga hand som tillsammans med hans minst lika gudomliga fötter förpassade England ur turneringen fyra år efter Falklandskriget. Inget av detta bekymrade dock mig, och Maradona cementerades för evigt som den allra störste i mitt sjuåriga sinne. Joga bonito och allt det där.
Det är inte alltid lätt att bli äldre, men jag har i mitt ortodoxa fotbollsintresse haft relativt god hjälp av att de styrande organen också har varit sparsamma med drastiska förändringar av fotbollens art och form. 1992 skedde två förändringar som är värda att nämna: dels förbjöds målvakter att ta upp bollen med händerna vid bakåtpassningar, och dels bröt sig elitklubbarna i England ut ur FA:s grepp och bildade sin egen liga, Premier League. Det förra snabbade upp den spelmässiga utvecklingen radikalt, det senare den ekonomiska. Bosman-domen föll 1995 och satte den sista spiken i den gamla tidens kista.
Men i grunden har sporten och fotbolls-VM ändå förblivit densamma. Genom mästerskap efter mästerskap har en känsla av tradition inte bara infunnit sig, utan även projicerats. Internationella takorganisationen FIFA har förvisso sedan mycket länge ansetts vara en maffia, men så länge en känsla av att ”allt är som det alltid har varit”, är vi många som har köpt det.
Därför är det brutalt hur uppenbart Qatar och FIFA inte längre ens verkar försöka ge sken av att den gamla fotbollsvärlden är intressant. Den känsla en europé bör känna är skuld, menar FIFA. Öl – vad man än tycker är det tätt förknippat med fotbollstittande – förbjöds utan vidare. Inköpta fans från Indien låtsas heja fram nationer vars riktiga fans stannat hemma i bojkott. Jag ser matcher från VM och känner igen en minoritet av alla företag som gör reklam. På arenorna sitter en oengagerad publik som går innan matchen är slut. Jag brinner för detta, men jag är inte längre målgruppen. Min gunst är inte längre viktig. Världen har gått vidare och FIFA har tagit fotbollen med sig dit.
Världen har gått vidare och FIFA har tagit fotbollen med sig dit.
Kanske är det detta ointresse som till slut gör mest ont. Det har skrivits många texter om det förkastliga i att ge fotbolls-VM till Qatar – det kommer att skrivas fler ännu – och det är inte första gången stora idrottsmästerskap hamnar i auktoritära banditregimers händer. Men fotbollen var vår. Om inte i praktiken så i alla fall i anden.
I SAMMA VILSENHET skapar jag nu ett konto på Mastodon, medan insikten att Musk inte längre ser mig som en viktig del av framtiden sjunker in. För att se om det dopaminberoende jag skapat på Twitter går att kompensera.
Det gör det inte, eftersom det inte är där det händer. Det är på Twitter, och i Qatar, det händer. Är det så här det känns att vara passé?
__________
Peter Törnroth är fotbollsälskande FRLGT-kolumnist och halvproffsig pappaskämtare på Twitter. Mer av Peter och våra andra kolumnister och författare hittar man på FRLGT! (Foto: Frederik Löwer, bildmanipulation: Janne Strang)
