I en litterär essä målar Sofia Elie upp det stormiga decenniet mellan bildkonstnärerna Françoise Gilot och Pablo Picasso. Det sägs att han älskade henne, men hatade den känslan i sig själv. Picasso dog redan 1973 men kvinnan som till slut sade nej till honom fyllde hundra år i november ifjol.
1943
FRANÇOISE TRÄFFAR PABLO i det ockuperade Paris. Det är maj. Hon är född här, men i det fria Paris, medelklassförorten Neuilly väst om centrum. Ryssarna har tagit en seger i Stalingrad och det påverkar även henne. Allt vänder snart. Hon har förlorat sina bästa manliga vänner i kriget. ”Hade det varit under freden, och inte ockupationen – hade vi inte levt under ett dödshot som hängde ovan oss – hade det aldrig fallit mig in.” Hon talar om honom. Sin relation till honom.
De träffas av en slump, hon äter middag med en vän. Restaurangen Le Catalan på Rue des Grands-Augustins på Seines vänstra strand är en mötesplats för franska konstnärer och spanska flyktingar. Han är känd för sina monologer, här och på andra ställen. Man är svulten på mat och fest. Man, gemene kvinna och man. Tobaksröken i luften, den banala men beskrivande, som formulerar tidens hunger och svält. Någon är bekant med någon och han ber någon introducera honom för henne. Han måste vara betagen för han vill träffa henne igen. Hennes vänner har försvunnit på fronten men han är där, levande och närvarande. Han ger henne en skål med körsbär.
Hon är 21 och han är 61. Säger man det högt rimmar det.
Hon är 21 och han är 61. Säger man det högt rimmar det. Han är känd. Han är fånge på samma sätt som Europa är under tryck. Alla vill besöka honom i hans ateljé, alla drar i honom. Han blir påklädd av sin assistent när han vaknar sent på eftermiddagen. Han är kommunist, men inte en stridande kommunist utan en konstnär som tror på kommunism. Franco har tagit hans pass och han har har heller inget franskt. Men han är här. I Paris. Han vill åt henne och besöker hennes utställning när hon inte är där, det är hennes första, senare berömmer han hennes talang och hennes verk. Hon söker sin riktning. Hon bjuder in honom till hennes verkstad, sen gör även han det tillbaka. Allt börjar konstnärligt. Hon besöker honom om morgnarna och hans assistent är svartsjuk.
En gång ber han henne komma på en eftermiddag istället för morgonen. Hon vet vad det innebär och klär sig i svart sammetsklänning med vit spetskrage. Det är en ceremoni för henne att klä sig den dagen. Han är överraskad, han tror att han ska förföra en ung kvinna som spelar med, spelar ovetande om vad han vill, men hon säger: ”Ni förför mig inte. Jag kommer av egen vilja och samtycker.” Någon säger åt henne att han kommer att äta henne levande men hon svarar att det i så fall är hennes egensak.
1953
Strandlivet på Rivieran påminner honom om Malaga. Solen, värmen, sanden. Han beviljas fortfarande inte återvända till Spanien, men han är bosatt vid Medelhavskusten med henne, ligger på badhanddukar och lever strandliv med henne. Det är så nära han kommer sitt barndomslandskap, det som en människa alltid vill åt.
Han tar ofta med henne på tjurfäktning. Han är imponerad av färgerna, av allt det som är vackert. Av djuret och människan, kontakten mellan dem. Av döden som hela tiden är närvarande. Det fascinerar även henne. Att det är något så skrämmande som händer offentligt, i dagsljus, framför allas ögon. Att hon är drabbad när hon lämnar platsen, som att hon själv är skadad. Det är något med det som känns bra. Men också att han under fäktningen är helt lycklig. Det är sällsynt. Han känner sig likasinnad med matadorerna. Det är mycket som är heligt, hemlängtan, döden och ovanpå solen.
De har gått från två till att vara fyra. Först kommer Claude, sedan lilla Paloma, som fått sitt namn efter det spanska ordet för duva.
Han målar, han blir bara mer känd, om möjligt. I hans verk är hon dansande, ammande, livskraftig. Hon är en fredsduva. En nymf. Men hon vill inte bli målad. Hon vill inte ge honom tillfredsställelsen att måla hennes porträtt. Hon tänker på deras liv som en pjäs: att de är vid sista akten. Gudinnan har blivit ett monster. Han målar henne men hon uppmuntrar aldrig honom till det.
Hon har redan länge varit trött på hans entourage. Folk som kommer och går. Lämnar bananskal att halka på. Det är otrevligt, inte bara det, det är obehagligt. Det har inte alltid varit så. Speciellt inte i början. När hon är gravid och de jobbar intensivt i ateljén på Antibes. Han har inte varje dag sagt att allt är värdelöst för att få höra henne säga: Nej, det är det inte, det är värdefullt. Fullt! Han har inte varit nedstämd varje morgon.
Hon har ett brännmärke på kinden, som han tryckt i henne med en cigarett.
Hon har visserligen ett brännmärke på kinden, som han tryckt i henne med en cigarett. Det var 1946, efter att hon bosatt sig nere på Rivieran, i en lägenhet som han hyrt åt henne, som hon trivts i och därifrån hon skrivit till honom: ”Tack för att ni låter mig bo här. Ni behöver inte komma hit”. Han blev rasande. Samtidigt helt besatt av idén att bo tillsammans. Han åkte ner samma kväll som han fick brevet. När han brände henne med cigaretten sa hon: “Fortsätt bara. Men ni förstör ansiktet som ni älskar”. Han slutade. Det var ingen mening att fortsätta om hon inte skrek. Hon hade varit nöjd med deras arrangemang, att hon själv fick välja när hon träffade honom, men det året gav hon efter, flyttade ihop med honom.
Fast också: kärleken. Hon älskar honom. Hon tycker att han har ett öppet sinne, något som hon anser ovanligt bland de intellektuella. Han känns yngre än alla runtomkring honom. Hon vill tro att det han säger är sant. Riktigt och på riktigt. Han anförtror sig åt henne, hon lär sig förstå vem han varit och vem han blivit. Att han varit ett barn som inte ville gå till skolan. Som tog med sig sin fars penslar och duvor för att fadern skulle sakna dem under dagen och åka till skolan, hämta hem honom. Hon vill finnas runt honom. Han vill ha någon kring sig dygnet runt, han störs inte av en kropp i rummet han jobbar i, tvärtom, han vill att någon alltid ska finnas nära. Hon tänker: det finns mycket som är bra med honom. Annars skulle hon inte stanna.
Men åren går. Hon blir matt av att förflyttas från en ytterlighet till en annan. Över småsaker, över stora saker, över alla saker.
Hon är fullt medveten om att hon länge varit påväg. Hon har målat ett familjeporträtt på dem där föräldrarna synbart sitter ihop, men deras blickar avslöjar dem. Hon är redan borta. Hon har målat hemmet som kväver henne. Köket som ett fängelse. Hon kan inte laga mat men målar ändå köket. Hon målar honom men med en tyngd där huvudet ska vara. Han fortsätter sina förhållanden med andra kvinnor medan han försöker övertyga henne om hans kärlek. Så har han gjort med alla sina älskare och så gör han med henne.
Tar man en traditionell kvinnas roll går man in som människa och kommer ut som en korv.
Hon vet att om man tar en traditionell kvinnas roll går man in som människa och kommer ut som en korv. Mald. Utarbetad. Hon gör en sista vädjan. Hon ber honom ge henne tre månader. Hon vill till bergen, vara för sig själv, återhämta sig efter ett decennium med honom. Hade han låtit henne göra det kanske det hade blivit annorlunda, tänker hon senare. Men han ger henne inte den tiden. Hon är trettio år och behöver konsultera honom innan hon rör sig. Han är tung. Och ska hon leva med honom behöver hon också förvandlas till någon som är det.
I september åker hon. Hon tar barnen och flyttar till Paris. Han blir kvar i söder, tecknar en lekande Paloma som sörjer avfärden.
1963
Det senaste året har hon arbetat parallellt på två projekt. Ett inspirerat av grekisk mytologi efter att hon spenderat tid med Claude i Grekland. Över femtio kanvasar, Labyrintserien kallar hon den. En bekant berättelse från ett androgynt perspektiv. Det andra projektet är en bok om livet med honom.
Tre dagar måla, tre dagar skriva. Så ser hennes veckor ut. Nätterna likaså.
Året efter att hon lämnade honom återvände hon till Rivieran. Red på en häst inför en tjurfäktning på arenan. När de träffades red hon jämt, nästan dagligen. Han hade efter kriget fått bil och chaufför och körde omkring och letade efter henne i skogarna. Körde i skogarna med sin chaufför och sökte henne. Kanske var det därför han blev förälskad i henne. Han var rädd för hästar. Avbildade sina döda musor som hästar. Han brukade kalla henne för “kvinnan som säger nej”. Och nu var hon tillbaka, på arenan, på en häst, efter att hon lämnat honom. Senare har hon tänkt: Var det därför han blev förälskad? För att han önskade se henne död? Kanske behövde han ett motstånd. Hans totemdjur var alltid tjuren.
Var det därför han blev förälskad? För att han önskade se henne död?
Hon har kallat det som sedan kommer att hända för sin morte civil, hennes sociala död. Han får höra om hennes bokprojekt och kommer att försöka förhindra publiceringen. Fritänkare som talat för yttrandefriheten kommer vilja få tyst på henne. Tre gånger kommer han försöka stoppa boksläppet men misslyckas. Boken kommer brännas offentligt. Av hans vänner och bekanta. Av hennes vänner och bekanta. Av människor som inte läser boken.
Hon kommer att fly till USA och bli där resten av sitt liv. Han kommer dö tio år senare under en middag bland vänner. Han kommer ha gift om sig, ha målat av sin nya fru mer än någon tidigare älskare. Hon i sin tur, den nya frun, kommer att ta livet av sig i. Den andra av alla hans älskare att göra det.
Det sägs att Pablo Picasso älskade Françoise Gilot. Att han hatade den egenskapen i sig själv. Det sägs att han sagt, första gången han bjudit upp henne till hans ateljé, att hon inte var bättre än ett hop av damm. Det sägs att hon svarat att hon till skillnad från damm avlägsnar sig när hon själv vill. När sommaren ’63 rider mot sitt slut är manuset om honom klart. Hon anlitar advokater för att läsa igenom texten. Hon bestämmer sig för att ge ut den. Med förskottet hon får för boken låter hon utvidga sitt hem i södra Frankrike, göra mera plats i det för sina barn. Claude som nu blivit stor, och Paloma, som fått sitt namn efter en duva.
______________
Sofia Elie (f. 1991) är litteraturvetare och skribent. Hon romandebuterade 2021 med En gång kände jag. Fler av Sofias kolumner hittar du här nedan och på FRLGT. (Bildkomposition: Françoise Gilot: Étude bleue, 1953 / Foto: Roger Viollet, 1951 / Pablo Picasso: Le Marin, 1943)
