Sofia Elie: Vem minns Zuzanna Ginczanka?

Sofia Elie
Sofia Elie

Författaren Sofia Elie besökte Kraków och förtrollades av den ukrainskfödda poeten Zuzanna Ginczankas (1917–45) öde. Hon utgav en enda diktsamling och avslutade sina dagar i nazisternas händer, och har idag blivit symbol för den polska sökan efter landets moderna identitet.

Först är det bokhandeln – en anspråkslös skylt där det står bookstore på fem olika språk och en pil mot en undangömd innergård. Inne i bokaffären är det blicken på pärmen, en kvinna bland massa andra omslag, främst män; hon har en skarp uppsyn, hon är vaken och uppmärksam. Till slut är det butiksbiträdet jag pratar med, som berättar om ett öde som aldrig mera kommer lämna mig i fred, med en inlevelse och betagenhet som jag helt dras in i.

“Oh, Zuzanna Ginczanka!” ropar biträdet med ett sådant självklart uttal att jag knappt hinner uppfatta namnet trots att det står stavat i mina händer på boken jag snart kommer att köpa.

Jag sitter med Ginczankas bok i väskan men förstår inte hur nära jag befinner mig hennes sista gömställe.

Samma eftermiddag går jag och min sambo förbi ett graverat plakat; In memory of Zuzanna Ginczanka, poet, who hid in this place before being murdered in the German Nazi KL Plaszow. Jag varken stannar eller ser plakatet då, vi släpar oss långsamt genom hettan till närmaste skydd på Mikołajska, en gata som leder in till det turisttrånga torget i Krakóws gamla stad, men som börjar långt utanför vimlet. Utan att veta om det stannar vi och tar en öl bara ett stenkast från plakatet på en engelsk fotbollsbar, en lugn plats så tidigt på dagen, en trädgård som skyddar oss från solen och helt isolerar oss från folkmassorna. Jag sitter med Ginczankas bok i väskan men förstår inte hur nära jag befinner mig hennes sista gömställe.

Inte förrän vi väntar på att få flyga hem, flera dagar senare, börjar jag googla.

Zuzanna Ginczanka föds 1917 i Kiev, då tillhörande Ryssland. Den ryska revolutionen samma år får Ginczankas föräldrar att fly västerut till Polen och bosätta sig i Równe, som idag är den ukrainska staden Rivne. Familjens hemmaspråk är ryska, som Ginczanka pratar flytande, men tiden i Równe får henne att rikta sig in på det polska språket, och känna en tillhörighet till den polska kulturen och litteraturen. Jiddish kan hon inte trots sitt judiska arv.

Efter att Ginczankas far lämnat familjen i samband med föräldrarnas skilsmässa och flyttat till Berlin, och att även modern snart därpå övergett Zuzanna för ett nytt liv med en ung man i Spanien, lever Ginczanka hos och uppfostras av sin mormor, Klara Sandberg. När Zuzanna är 18 år gammal flyttar hon till Warsawa för att studera, men framför allt för att skriva.

Enligt Ginczankas mamma skriver hon sin första dikt som bara 4 år gammal, och som 14-åring publiceras hennes poesi första gången i den lokala skoltidningen. När Ginczanka flyttar till Warsawa har hon redan etablerat brevkontakt med den erkända poeten Julian Tuwim, som i sina brev uppmuntrat den aspirerande skribenten, och väl i Warsawa tar han henne under sin vinge. Via Tuwim, och tack vare sin oemotståndliga karisma, som många källor vittnar om, blir Ginczanka fort en del av Warsawas bohemer, den kulturella eliten och ett känt ansikte i det förkrigstida Belle Époque i Polen. Ett år efter sin ankomst, 1936, endast 19 år gammal, publiceras hennes första och enda poesisamling vid namnet O centaurach (”Om Kentaurer”). Verket skapar stor sensation och fastställer hennes position som ett av sin tids stora litterära löften. Löftet håller inte – efter att Ginczanka blivit förföljd och till slut avrättad på ett koncentrationsläger bara några dagar innan andra världskrigets slut, faller hon i glömska och uteblir helt från den polska litteraturkanon.

Boken som jag köpt om Ginczanka i den lilla judiska bokhandeln bakom den undangömda innergården är en blandning av en anteckningsbok och någon slags minimemoar – en samling små texter av och om henne, och mellan texterna massa tomma sidor som utrymme för egna skriverier. Allt som står i boken är på polska. Det är frustrerande, att det finns så mycket information i mina händer men att jag inte kommer åt den.

När jag kommit hem sätter jag timmar på att fotografera in obegripliga bokstavskombinationer i en översättningsapp som presenterar märkliga tolkningar, samtidigt som jag söker engelskspråkiga källor på nätet. Vännen Ludwika Staubers meningar, som jag kopierar ur min nya bok, har appen av någon anledning lättare att göra begripliga än andras. Stauber berättar om Ginczankas tid i Warsawa: ”Hon var en kaféflicka, hon kände alla”. Om tiden då Staubers man redan förts bort till ett koncentrationsläger och hennes judiska väninnor, bland andra Ginczanka, gömmer sig hemma hos henne, skriver hon att ”Zuza sov i badkaret för att det var varmt.”

Det finns några särskilda drag som utmärker Ginczankas litterära produktion.

Den första, som jag fascineras av är, i en något södergransk jag-är-inte-en-kvinna, jag-är-ett-neutrum-anda, ett identitetssökande som bottnar i könsuppfattningar, semantiska tolkningar om det kvinnliga och manliga. ”She affirms the ‘combination of an expressive feminine passion with a cold mind and the world’s rationality’” beskriver en avhandling skriven om bland annat Ginczankas poesi, som fortsätter: “Ginczanka breaks the mold of a feminine sensual interpretation of the world in her poetry. Her self-determination within nature is not zoomorphic. It resolutely defines boundaries of the female entity and indicates Ginczanka’s acute self-assertion as a woman.”

Ginczanka förutser andra världskriget i sin dikt Maj 1939 som publiceras i den främsta samtida polska litteraturtidskriften endast 61 dagar innan kriget bryter ut.

Å andra sidan är Ginczankas texter satiriska, samhälleliga, politiska. Bland annat riktar hon tilltalet i sin poesi ohämmat till landets snåla auktoriteter, där hennes röst är “mercilessly biting and derisive”. Ginczanka förutser andra världskriget, vilket blir tydligt i hennes dikt Maj 1939 som publiceras i den främsta samtida polska litteraturtidskriften endast 61 dagar innan kriget bryter ut i juli 1939. Jag undrar om hennes skarpa samhällsengagemang är tydligt för alla när jag läser om den engelska översättaren som beslöt att ändra namnet på dikten från May 1939 till Love or War. ”In the case of this poem”, förklarar översättaren, “I think maybe it wasn’t Ginczanka herself who chose the title prior to publishing, but clearly, the words ’May 1939’ are both bland and blank. They do not draw us in, nor tell us anything about the poem’s relevance to today. Hence, my decision to rewrite the title to make it more representative of the poem’s universal themes and also to make more … well, poetic.”

Att påstå att rubriken maj 1939 inte har någon relevans idag är, enligt mig, ett tecken på dåligt litterärt omdöme. Rubriken marker precis det som hennes poesi också gör, nämligen det bräckliga i tiden. Det är ett känslodokument av en individ som är fastbunden i sin samtid. Dikten är en spekulation av någon som är politiskt alert och litterärt bevandrad. Men jag måste acceptera att min förståelse av Ginczankas litteratur är helt och hållet i andras händer och omdömen så länge jag själv inte delar språk med henne.

Alla Ginczankas krigstida verk har försvunnit, trots att en källa berättar att hon skrev som besatt de sista åren i sitt gömställe. Det skrivs att hon ännu fängslad ”continued writing poems and wordplays to the end”. Jag har läst flera artiklar som spekulerar kring ifall – önskar att – det ännu kunde finnas Ginczankalitteratur som överlevt, som bara inte hittats än.

Liknande exempel finns dokumenterat i konsthistorien.

Jag läser om ett konstnärskap som så sent som 2018 upptäcks av en ren slump vid rivningen av en gammal byggnad, nästan 80 år efter att verken gömts. Det är den judiska konstnären Gertrud Kauders livsverk, som hon gömt i sin väninnas hus. Nazisternas ockupationer i Prag hade fått Kauders familj att fly, och när Kauder själv insåg att tiden var inne för att avlägsna sig fick hon hjälp av en icke-judisk väninna, vars hus just då renoverades. Tillsammans gömde de ett sjuttiotal målningar, teckningar och skisser, som Kauder lösgjort från sina ramar, och spikade in bakom konstruktionerna i väggarna.

Under nazityskland var allt som härstammade ur det judiska ett hot, inte minst konsten. Litteraturen var ett av de viktiga kulturella målen att förinta. “Books are essential for political and social life, the fundaments or pillars of culture”, läser jag en pensionerad professor i tysk och judisk historia förklara. “If you destroy books, you are destroying a whole culture.”

Böcker konfiskerades av en ytterligare anledning. Litteratur av ”icke-tysk ursprung” (frimurare, jesuiter och kommunister, utöver judar) som hade ett kulturellt värde samlades in i ockuperade orter och skickades till Tyskland för att i framtiden läggas fram i ett eventuellt efterkrigstida bibliotek. Ett bibliotek ägnat åt naziofficerer skulle framför allt fungera som ett dokumenterat stycke historia om bland annat judars existens. Biblioteket skulle fungera som ett vittne och bekräfta förintelsens ideologi.

Skrivandet upphörde aldrig i de judiska ghettona trots det växande hotet, tvärtom. Man skrev på allt som kunde användas som något slags skrivunderlag; cementpåsar, toalettpapper, vinetiketter och tomsidorna i böcker. Gömställena för dessa krigstida texter var minst lika kreativa; en av de viktigaste dokumentationerna, de så kallade Ringelblum-arkiven som består av omkring sextusen berättelser och rapporter av judar skrivna under andra världskriget, hittades begravna i tennkistor och mjölkburkar.

Att Ginczankas krigstida litteratur skulle ha överlevt och ännu kunna upptäckas är inte en dröm helt utan realistiska grunder.

När jag lyssnar på ett webinarium, det enda jag hittar på engelska om Ginczanka, förklarar historikern Anna Muller att Ginczanka drog till sig oönskad uppmärksamhet. Det hon säger har en dubbelmening; dels syftar hon på Ginczankas judiska drag och den antisemitistiska segregation som utfördes på basis av hur man uppfattade judisk påbrå med rasbiologi som grund. Att Ginczanka till och med gick under falsk identitet och tog an en armenisk pseudonym räckte inte – hon var enastående vacker och hade svårt att inte dra till sig blickar, speciellt manliga. Muller understryker att detta sällan var en fördelaktig egenskap; “she was carrying this incredible burden that society put on her.”

Alla källor jag hittar och kan tyda tar upp just Ginczankas utseende och karisma. Det skrivs: ”You can’t miss Zuzanna’s smile. She is tall, slim, elegant. Sometimes she would do a whimsical hat or strike a comical pose, but even when in the back row of a school picture, she stood out” och att ”the exotic nature of her appearance was exceeded only by her exceptional talent”. Det skrivs även mycket om hennes ögon: ”Eyes about which legends would arise: one eye green, the other blue, one sad, the other mocking”.

Ginczankas utseende väckte minst lika mycket diskussion som hennes litterära produktion.

Flera (kvinnliga) forskare har kritiserat den dubbla diskriminering som Ginczanka utsatts för i litteraturkanon – hon är inte bara jude utan dessutom en (vacker) kvinna. Ginczankas utseende väcker minst lika mycket diskussion som hennes litterära produktion, och att hon kallats ”Tuwim in a dress” (efter sin mentor Julian Tuwim) är ett tydligt tecken på den låga status som Ginczanka trots allt hade jämfört med sina manliga kollegor. Av samma orsak har många forskare, biografiskribenter och historiker valt att inte visa fotografier – eller visa ytterst få – på henne, i och med att diskussionen om hennes yttre, fysiska uppenbarelse varit så dominerande och att hon till och med i sin poesi uttryckt att hon ofta känt sig objektifierad.

Ginczankas utseende är trots allt ändå något som inte kan bortses, det förstår jag redan i den lilla judiska bokhandeln i Krakow. Det vänliga butiksbiträdet förklarar att Ginczankas öde är speciellt hemskt för att det möjligtvis avgjordes just på grund av det skimmer som omgav henne, att hon var så enastående vacker. Det är nämligen allmänt känt att Ginczankas gömställe avslöjades av hennes hyresvärdinna. Det sägs, berättade butiksbiträdet och sökte orden på engelska, att hyresvärdinnan var väldigt avundsjuk på Ginczanka.

Jag har inte hittat några skriftliga källor på engelska som bekräftar just avundsjukan, men butiksbiträdet förklarar allt till mig som att det inte finns en tvekan om att det är såhär det gick till. Historikern Anna Muller redogör också för att Ginczankas liv genomsyrats av besvikelser av närstående, och att vi bör läsa henne genom dessa relationssvek, som hon utsatts för hela livet. Att Ginczankas hyresvärdinnan var den som uppgav henne till Gestapo finns dokumenterat på flera håll, inte minst i dikten Non Omnis Moriar (Not All Of Me Will Die) som Ginczanka skriver 1942, och som sedan fungerar som ”belastande vittnesmål” i en rättegång mot hyresvärdinnan Zofia Chomin som döms till fyra år i fängelse 1948. En översättning tolkar de avgörande stroferna i dikten Non Omnis Moriar såhär:

Because I leave behind not a single heir,
Let your hungry hands through my Jew things browse,
Ms. Chomin of Lviv, landlady betrayer,
Nazi true informant, if conscience allows.

Ginczanka, som tillfångatas av Gestapo efter hyresvärdinnans tips, lyckas fly men arresteras två år senare. Efter ”brutala förhör” erkänner Ginczanka sina judiska rötter – och avrättas. Det sista som finns dokumenterat om henne är en skriftlig förfrågan som Ginczanka gör från fängelset 18 april 1944. Hon ber bland annat att få ”ett par sandaler, storlek 38”.

Nästan 80 år efter sin död har Ginczanka fortfarande ingen grav. En källa anger att hennes verk är nästan omöjliga att finna: ”They keep on being published, sell out, then vanish again, like comets which pass us by from time to time, trapped in invisible orbits.” Flera skribenter menar att hennes litterära produktion är som hennes sista år vid livet – på flykt, svåra att fånga, omöjliga att helt nå.

Varför Zuzanna Ginczanka nu, åtta decennier senare, plötsligt blivit nästan mainstream i sitt hemland är ingen slump, menar Anna Muller. Enligt henne pågår en viktig dialog i dagens Polen just nu om tillhörighet och identitet och att allt fler nutidskonstnärer försöker utforska förhållandet mellan dessa två utan anknytning till bara etnicitet. Enligt Muller är Ginczanka som inte hade polskt medborgarskap men ändå valde att skriva på polska, och som genom egensinnigt intresse och engagemang lyckades skriva in sig i litteraturscenen, en viktig röst i dialogen om polsk identitet och berättelserna om polacker och judar, om sammankomsten och konflikterna mellan dem.

Slutligen berättar Muller att många som fascinerats av och skrivit om Ginczanka vid första kontakt fått en stark känsla av ett möte; att träffas, att ingå i en dialog, att beröras. Jag kände det också, att det var som att vi träffades, jag och hon, och som att det nu inte går att tänka bort hennes röst. Ju mer jag läser om Ginczanka, desto mer finns det att undra över. En otacksam uppgift – jag vill ju veta allt.

Jag avslutar min text om Ginczanka där jag började min debutroman, med lungor. Så här beskriver Zuzanna sina:

My lungs bellowing wind
all sediments do crack
and I, fragmented,
here
now myself
must find.

_____________

Sofia Elie är författare och essäist. Hennes debutroman En gång kände jag utkom på Förlaget 2021. (Foto: Zuzanna Ginczanka 1938,Museum of Literature Adam Mickiewicz, Warszawa. CC BY license)

   

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan