Nataliya Teramae: Hur vi fostrade en diktator

Ukrainska journalisten Nataliya Teramae ser i Ulf Starks och Linda Bondestams satiriska barnbok Diktatorn livslevande paralleller till den lilla ryska diktatorn – hur vi alla gullat med monstret och låtit honom hållas. Men ju mer en diktator får, desto mer vill han ha.

Konstnärer har spådomens gåva. I Ulf Starks bok Diktatorn finns en illustration av Linda Bondestam där en kortväxt diktator knuffas fram i en barnkärra som liknar en stridsvagn. Bilden är som hämtad från de ryska Segerdagsparaderna, där föräldrar den 9 maj varje år brukar klä sina barn i sovjetiska soldatuniformer och knuffa dem fram i barnvagnar förklädda till militärfordon. ”Åh, du har sett bilderna från de där paraderna!” sa vi till Linda under vår presentation av den ukrainska översättningen av Diktatorn i Helsingfors hösten 2020. Hon blev förvånad. Hon hade aldrig sett några sådana bilder.

Diktatorn som idag hotar världen med kärnvapen är uppfostrad av denna värld. Jag bläddrar i boken – här hälsas den lille diktatorn av folkmassan, han blir gullad och kysst av sin personal och får beröm av sina soldater. ”En sann, stark statsman” brukade folk säga om honom. 2007 satte tidningen Time hans ansikte på omslaget och kallade honom Person of the Year. Det var ett år innan ryssland (det är inte ett stavfel, detta land och dess folk förtjänar inte en stor bokstav) invaderade Georgien och ockuperade landets norra delar.

Jag bläddrar i boken – här hälsas den lille diktatorn av folkmassan, han blir gullad och kysst av sin personal och får beröm av sina soldater.

Denna diktator är besatt av tanken att återställa det ryska imperiet och den sovjetiska ideologin. Det var därför han valde den sovjetiska hymnen som nationalsång. Det är därför röda stjärnor och militäruniformer är så värdefulla i Ryssland. Det är därför diktatorn hatar Ukraina – för att de förkastat kommunismen och totalitarismen, de har avkommuniserat sig. ”Vill ni avkommunisera?! Ok, det håller vi med om. Men ni ska inte stanna halvvägs. Vi är färdiga att visa er vad verklig avkommunisering betyder för Ukraina”, sa han argt den 21 februari 2022. Tre dagar senare beordrade han sin armé att invadera Ukraina.

Jag vaknade samma morgon klockan sex. Den föregående natten var svår. Jag köpte flygbiljetter till Lviv för fredagen ​​och bad en bön att hinna dit innan allt sätter igång… Kanske var det min inre larmklocka – jag tog telefonen och läste att ryssland redan beskjuter Kiev, Charkiv, Cherson, Zaporizhya, Odessa och andra ukrainska städer. Störtvrål och gråt var de enda ljud jag fick ur mig. Jag höll för munnen för att inte väcka barnen och visade sedan nyheterna för min skärrade man.

Under de följande dagarna pratade jag mycket om kriget med min sjuårige son. Han visste redan om rysslands tidigare invasion av de östra regionerna och annekteringen av Krim 2014. Får jag säga att han var lite förberedd? Hur som helst, han hittade Diktatorn i bokhyllan och började läsa den igen. Han är för ung för att känna till hela bakgrunden, men tillräckligt gammal för att förstå vem den farliga diktatorn är.

Under de följande dagarna pratade jag mycket om kriget med min sjuårige son. Han hittade Diktatorn i bokhyllan och började läsa den igen.

Som ni minns ur boken är Sirkka en tjej som den lilla diktatorn är förtjust i och försöker bli vän med. Men hon vill inte ha att göra med honom. ”Aldrig i livet, då går jag hellre med en apa” svarar hon när den lilla diktatorn sätter krokben för Sirkkas kompis Jussi för att själv få stå bredvid henne. Som du säkert förstår är Sirkka här en allegori för Ukraina.

Ukraina har aldrig velat ”vara förenade” med Moskva. Ockupationen av våra territorier startade 1654 när kosackledaren Bohdan Khmelnitskij slöt en överenskommelse med Moskvariket om att inrätta ett protektorat med stor autonomi inom den ukrainska staten. Jag ska inte ge någon historielektion här, men man bör veta att all den där ”enheten av brödrafolken i Ukraina och ryssland” är fullständigt nonsens. Falskt. En lögn. Från och med den tiden och fram till Sovjetunionens kollaps har allt som har med den ukrainska nationella idén att göra undertryckts på vårt eget territorium. Under tsartiden förbjöds vårt språk, vår historia stals, vår kultur förstördes och våra intellektuella förföljdes.

Jag ska inte ge någon historielektion här, men man bör veta att all den där ”enheten av brödrafolken i Ukraina och ryssland” är fullständigt nonsens. Falskt. En lögn.

Under sovjettiden krossades ukrainare även rent fysiskt – den konstgjorda svälten Holodomor 1932–33 som Stalin arrangerade tog omkring fyra miljoner ukrainska liv. Andra världskriget, som startades av bland andra Stalin, kostade oss tio miljoner militära och civila offer. Lägg till detta alla de sovjetiska arbetsläger där ukrainare utgjorde den etniska majoriteten – en stor del av dem var krigare från den ukrainska motståndsarmén som bekämpade sovjeterna ända fram till 1950-talet. Alla som var inblandade – eller misstänktes för att vara inblandade – i arméns verksamhet åtalades eller dödades.

Men diktatorn har ett sjukt beroende av Ukraina. Varför? För att han är ingenting utan Ukraina. Vår huvudstad Kiev är hjärtat i vår medeltida historia. ryssland behöver det för att legalisera sin falska historia av russkiy mir (den ryska världen) som förmodligen kommer från rysslands tid. Du vet att den första kända referensen till Moskva dateras till 1147. På den tiden var det en liten by medan Kiev redan var en stor och välmående europeisk stad.

Om diktatorn låter Ukraina leva sitt eget liv kommer det att visa svagheten hos ”den starka ledaren som släpper taget om en ”buffertzon”. Under alla dessa år lät amerikanska och europeiska ledare den lille spela sitt spel med Ukraina. ”För fredens skull i Europa”, som det hette. Men ni glömde att diktatorn inte känner några gränser – ju mer han får, desto mer vill han ha.

Men ni glömde att diktatorn inte känner några gränser – ju mer han får, desto mer vill han ha.

Jag är verkligen rädd att hans sjukdom kan ödelägga våra värdefulla historiska platser, som St. Sofia-katedralen från 1100-talet, Vydubychi-klostret där min äldsta son döptes eller Andriivska-kyrkan som jag satt och beundrade genom fönstret under lektionerna på Kyiv-Mohyla-akademin vid nationella universitetet. Akademien grundades för övrigt för mer än 400 år sedan. Det fanns inga universitet i Moskva på den tiden.

Jag är rädd och orolig för mina vänner och min familj i Ukraina. Min fritid går nu åt till att följa med bombningarna av mina älskade platser. Och ja, det gör mig extremt arg.

Jag vet att den diktatorn liliputin aldrig kommer att besegra oss. Jag ser hur ukrainare kämpar som djävlar. De är också vreda, och dessutom kvicka. Även i döden gör de narr av fienden. För de vet att deras mod och humor kommer att krossa den lilla diktatorn.

Jag vet att den lilla diktatorn kommer att försvinna snart. Men människorna som skapade honom kommer att finnas kvar.

Jag vet att den lilla diktatorn kommer att försvinna snart. Men människorna som skapade honom kommer att finnas kvar och bo mitt ibland oss. Alla de som applåderade, kysste, smickrade och knuffade fram den lilla pilten i stridsvagnen. Tyvärr kommer de inte att bära något ansvar för att ha uppfostrat en krigsförbrytare. ”Han är staten, vi är landet” säger liliputinfolket. Stackars älsklingar, de vet inte att staten, landet och folket är ett och samma. Men vi vet vilka som var ansvariga för att fostra diktatorn.

__________

Nataliya Teramae är ukrainsk journalist baserad i Helsingfors. (Illustration av Linda Bondestam, bilden är skuren.)

 

 

 

”Blixtra till om det behövs” – Eino Leinos …

Janne Strang

Anders Mård: Nollpunkt

Anders Mård

Sofia Elie: Kroppens kunskap om kriget

Sofia Elie

Med ett snett grin på blodiga läppar går historien igen

Janne Strang