Hannele Mikaela Taivassalo: Det är böckerna som skapar författaren

Hur blir man författare, är det ofta någon som undrar. Hur skapas en författare? Nej, det finns ingen skola man går i som ger en författarexamen och skrivarjobb. Nej, det är inte medier eller priser eller uppmärksamhet eller framgång eller ens förlag som skapar författaren, trots att det ibland kan se så ut. Så här är det: Författare är textens och litteraturens barn. Böckerna skapar författaren.

Jämsides med skrivandet har förstås läsandet varit den allra viktigaste vägen till författarskapet för mig. Liksom det har varit det allra viktigaste för tänkandet och för livet – men det är en annan historia. Förutsättningen för att skapa text föds ur förhållandet till och vistelsen i andras texter. Det är i läsandet du lär dig vad litteraturen är. Men för mig som författare har också andras skrivprocesser och texter i vardande varit ett viktigt sammanhang att finnas i – och en annan typ av läsande. Ett aktivt eller varför inte interaktivt läsande. Det är ingen hemlighet att författare behöver bisysslor eller till och med huvudsysslor för att klara sig ekonomiskt, men som med så många andra jobb är den bakomliggande drivkraften samtidigt någonting mera än det.

Förutsättningen för att skapa text föds ur vistelsen i andras texter. Det är i läsandet du lär dig vad litteraturen är.

Och vad är det då? Ja, för mig går de flesta av mina andra uppdrag vid sidan om mitt eget skrivande tillbaka till just tanken att text föds ur andra texter, och att litteraturen som ett levande kluster av texter till och med är viktigare än den enskilda bok som jag just nu själv skriver eller har skrivit. (Som ju onekligen ändå är det på liv och död viktigaste, i just mitt liv.) Lite som envar kanske får inse att världen i det stora hela kanske är viktigare för mig än jag är för den, eller som att inse att ekosystemet vi ingår i är större än människan, alltså än dig och mig.

Utan allt annat liv finns inte ditt liv, inte mitt. Utan alla andra böcker är min bok ingenting.

En del av min läsning av ofärdiga texter, av texter som ännu är på väg någonstans, har skett som kursledare inom ramen för skrivarskolor. Ack skrivarskolor, dessa ofta omdebatterade kluster av skrivande människor och texter i vardande. För tillfället har jag tillsammans med min författarkollega Johanna Holmström följt den fjärde årskursen av vår ettåriga skrivarkurs Skriftskolan till sitt slut. Och under ett år hinner man följa med både skribenter och texter i utveckling, på mycket nära håll. Ibland – och som bäst – så nära att man nuddat vid ett bultande hjärta.

Det är belönande att få bevittna hur saker växer fram, utifrån syns det så påtagligt. Kanske det också är en motvikt till det egna skrivandet: den utveckling och det växande man själv är mitt inne i ser man sällan lika tydligt. Man ser kanske bättre hur allt snårar till sig än hur det samtidigt växer. Man förstår kanske sitt eget skrivande bättre, åtminstone stundvis, när man ibland får byta plats och vistas där någon annan skriver.

Men vad är det för misstro skrivarkurserna ibland då väcker?

Men vad är det för misstro skrivarkurserna ibland då väcker? Ja, det är tanken om en markant likriktning av den litteratur som skrivs där, under ledning av författare med en egen och stark poetik. (Och ja: det har vi ofta, vi som hamnar där, så ska det vara.) Det är tanken om att det också samtidigt där uppstår en skola, i bemärkelsen riktning eller tendens. Det här är en helt relevant kritik, som det är bra att vi ständigt påminner oss om: där människor bildar kluster kring något som de förhåller sig passionerat till, där uppstår det ofta likriktning och samstämmighet. Men: litteraturens uppgift är och borde alltid vara precis det motsatta. Att skapa nya perspektiv och diversitet, att vända på invanda blickar. En bra skrivarskola ska vara som litteraturen, inte som dess motsats.

Termen skrivarskoleprosa används nedlåtande framför allt i Sverige om en prosa som man uppfattar att tydligt vuxit fram inom en viss kontext och starkt färgats av den, och som dessutom kanske är lite för förutsägbart slipad, tillrättalagd och duktig. I våra finlandssvenska sammanhang med få förlag och få skrivarskolor verkar detta ord inte ha behövts. Intressant är ju också att notera jag aldrig någonsin stött på ordet skrivarskolelyrik vare sig här eller i Sverige. (Google ger ett enda resultat: i tidningen Arbetaren, Sverige …)

Den finlandssvenska litteraturens styrka är väl, förutom en gedigen litterär tradition, framför allt just det att de sammanhang som finns är så små att de knappast kan bli hårt slutna och formande kluster. De litterära sammanhangen är så små att de knappt ens finns. Och marknaden är så liten att det egentligen inte finns något att vinna på i att anpassa sig till den. Det paradoxala är alltså att den litterära minoriteten, om den vill, har naturliga möjligheter att vara egensinnig och olika – en massans likriktning händer inte av sig själv, bara om vi försöker skapa den. Och vi behöver den där diversiteten så förtvivlat. De finlandssvenska skrivarskolor som finns tror jag att är ytterst medvetna om dessa styrkor och dessa svagheter i våra små men nödvändiga sammanhang.

Många skribenter saknar just ett skrivande sammanhang, ett ställe att aktivt möta andra som tänker på text och ett ställe att få tala om skrivandet på. Många skribenter längtar efter en möjlighet att få stiga ut ur det ensamma skrivandet, mötas utanför texten, men i textens tecken. Många skribenter behöver få byta blick med någon annan som läser ens text, och på det sättet se sin egen text klarare. Inte bara se snåret inifrån, utan med hjälp av någon annan stiga ut och se det utifrån. Författaren är textens barn, och detta barn behöver också få fortsätta leva och andas i korsdraget mellan andra texter.

Författaren är textens barn, och detta barn behöver också få fortsätta leva och andas i korsdraget mellan andra texter.

Vi ska också tala om handledarens fasta hand. Handledaren greppar inte heller tag i adeptens skrivarhand och drar med sig denna på sina egna utstakade vägar: handledning är att hjälpa någon att hitta fram till sin egen text, att hjälpa till att fördjupa det egna skrivande, hitta fram på egna vägar. Skapa sin egen poetik, inte återskapa handledarens. Kanske det inte är en hand handledaren håller, kanske är det ett ömtåligt hjärta?

För de som deltar i en skrivarkursprocess är alltså ofta det viktiga – förutom förstås det egna skrivandet – det litterära sammanhanget och samtalen. Och min erfarenhet är att detta faktiskt oftast också gäller de som undervisar där.

Utgångspunkten för den som läser text professionellt – oberoende om det är som kritiker, redaktör eller mentor man gör läsarbetet – är att försöka se vad skribenten vill, vad texten vill, inte vad man själv skulle vilja och önska. Att arbeta som läsare, med läsandet, är att få växla blickar, byta perspektiv, vilket är vad vi behöver litteraturen för också i övrigt. Det är ett omtumlande och ständigt rörligt arbete.

Att fungera som mentor för skrivande människor i olika skeden av olika processer, både gällande den egna utvecklingen som skribent och textens olika skeden, är och har för mig alltid varit en del av min egen forskning i skrivandet och ett pågående konstnärligt samtal, både med andra parter och med mig själv samtidigt: det ständiga, pågående formandet av min egen poetik. Ett förhoppningsvis aldrig färdigt arbete.

Att vara där någon annan skriver är en tillåtelse att inte tänka på sig själv, att få uppgå i någon annans verklighet: att ge. Lite som att älska.

Jag är författare, jag är intresserad av människor och text, och av de möten som händer där. Människor är i och för sig alltid krångligare än text – men i litteraturen kan vi lugnt brottas med vad det är, detta märkliga: att vara människa. Det är komplext, det är livet. Detta är inte att genom att läsa kunna lära sig vad människan är eller vad det är att leva, men det är kanske att lära sig se, att se på andra sätt. Att få tänka. Att vara där någon annan skriver är en tillåtelse att vara engagerad och en tillåtelse att inte behöva tänka på sig själv, att få uppgå i någon annans verklighet: att ge. Lite som att älska. Samtidigt får du syn på saker, från ett annat håll: du ser ditt eget skrivande tydligare genom att läsa andras texter. Precis som du ser aspekter av dig själv tydligare i mötet med andra.

Att läsa är, som att skriva, också att lyssna. Både lyssna inåt mot sig själv och utåt mot världen, och på det som är där mitt emellan: den bultande texten själv.

___________

Hannele Mikaela Taivassalo är författare, skrivhandledare och litterär aktivist, och driver författarkursen Skriftskolan. Hennes senaste roman I slutet borde jag dö utkom på Förlaget 2021. (Foto: Fallon Michael, bildbehandling Janne Strang)

  

Hannele Mikaela Taivassalo: Hur jag skrev romanen In Transit

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: Litteraturen är ett komplext …

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: Författarens natur

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: När samhället sjukskriver sig …

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: En ny kulturminister, igen

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: Allt är en smörgås, …

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: Den fria tanken är humaniorans …

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: Upplöst

Hannele Mikaela Taivassalo

In transit

Scandorama

26.90 14.90

I slutet borde jag dö

Fem knivar hade Andrej Krapl

Själarnas ö

Camera Obscura

Handbok i klardrömmar

33.80

“Borde hålla käft” En bok om Märta Tikkanen

33.40 19.90

Sommarboken – jubileumsutgåva

Tove Jansson – Ordets gåva

Läsa tankar – Essäer om geniala böcker och osannolika liv

Hjärtat

Australien är också en ö

Glöm bort din saknad 

Heiman

Vänd om min längtan

Heiman (pocket)

13.90

Vem dödade bambi?

Den amerikanska flickan

Underbara kvinnor vid vatten

Lola uppochner

Hertiginnan och kaptenskan

33.80

Lyser och lågar

33.50

Och hjärtat, det var mitt

Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka

30.40

Kärlek liksom

Planet Fun Fun

Karmakoma 

tecknar snö

om er mamma & om mig