I FRLGT:s serie av utdrag ur Förlagets aktuella böcker bjuder vi här på prologen till filosofen Åsa Slottes essäsamling Ur mammas mörker, där hon undersöker sjukdomen som idé, hur den upplevs och definieras.
EN GÅNG VAR jag barn till en mamma som var psykiskt sjuk.
Ibland förstår jag inte att det är en sak som jag kan säga utan att vara rädd för att kraften av mina ord slår ner mig till marken. Något har hänt med världen.
Det fanns ibland en tystnad i mitt barndomshem som lade sig som en dimma mellan oss familjemedlemmar. Utifrån sett tror jag att allt såg rätt vanligt ut. Min mamma och pappa arbetade, jag och min bror spelade instrument och idrottade. Pappa fiskade och jagade, som männen i byn ofta gjorde. Mamma ägnade sig ibland åt att måla eller åt trädgården. Det fanns också långa stunder då hon mest sov. Jag minns hur konturerna av hennes kropp såg ut när jag tittade in i föräldrarnas sovrum och att hon låg kvar hur mycket jag än försökte få henne att stiga upp. Jag brukade vänta på att pappa skulle komma hem från skogen, sjön eller någon annan plats i byn.
Jag älskade när han läste sagor för mig. Ibland hittade han på dem själv. Men det handlade inte om att längta bort från min verklighet, som barn är det man växer in i normalt. Först när jag såg hur livet var i andra familjer förstod jag att min egen var annorlunda.
Det fanns perioder när vi hade roligt tillsammans. Mina föräldrar var humoristiska och mamma hade en självironi som jag fortfarande uppskattar. Ännu idag kan hon få mig att kikna av skratt. Hennes humor saknar övermod och har säkert formats av de depressioner och andra psykiska problem som hon lidit av i över fyrtio år.
När jag var på väg in i tonåren förklarade min pappa för mig vad depressioner innebär och att det inte är normalt att vara så frånvarande eller oengagerad i vardagen. Innan det hade sjukdomen varit ordlös och diffus men samtidigt konkret och vardaglig. Den handlade om att vi inte riktigt gjorde saker tillsammans som man brukar förknippa med mödrar och döttrar. Vi bakade inte, vi var inte ute och cyklade och satt inte vid bordet och ritade. Däremot klibbade sjukdomen sig fast vid nästan allt i mitt liv. Jag kunde bli frustrerad och reagerade ibland ilsket på min mammas beteende. Jag hade ingen att tala med om hur jag kände förutom med min pappa men han saknade naturligtvis de professionella kunskaper som kunde ha varit bra för mig.
I ett slitet fotoalbum ser jag henne hålla mig som nyfödd, barnkalas som hon ordnade och när vi leker med en leksakstelefon som jag fick i julklapp. Hennes handstil har skrivit saker som ”Sportlovsveckan 76 bodde vi på villan”. Jag sitter i en pulka och mamma har en gul vinteroverall och snön lyser vit. Det är svårt att nå fram till tiden innan någonting gick sönder.
När jag var sex år föddes min bror och min mamma insjuknade samtidigt i en allvarlig depression. Hon tillfrisknade så småningom men depressionerna återkom i nya sammanhang och med samma intensitet. Som familj på 1980-talet fick vi knappt någon hjälp eller förklaring till varför hon ständigt blev sjuk. Vi lämnades helt ensamma. Ändå försökte mina föräldrar så gott det gick. Vi tältade i Sverige och åkte till släktingar i Italien där vi bodde i en medeltida stenstad i en lånad lägenhet. Jag var fjorton och klädde mig i söndriga jeans.
Jag tittar in i kameran som bara ser den yta jag visar upp.
Kring millennieskiftet åkte jag och mamma till Egypten. Vi åkte båt på Nilen, såg gravvalv i Luxor, red på kameler i öknen och rökte vattenpipa i ett beduintält. Vi bodde på ett hotell vid havet och låg i solstolar bredvid varandra och småpratade. Dagarna gick långsamt framåt. Vid bestämda klockslag åt vi i hotellets restaurang och många år efteråt sade hon att det var den bästa resa hon gjort.
Det var ingen typisk mor–dotter-grej. Vi var två turister vilket kanske befriade oss från rollerna som förälder och barn och vi kunde bara lata oss tillsammans och ha det trevligt. Hon drömde om att resa och att vara ute i världen. Som ung gillade hon kläder och stil. Kanske var hon skapt för att leva på ett sätt där kvinnor kan ta för sig av livet? Ändå tror jag inte att sjukdomen var en reaktion på en 1950-talskvinnas krympta rum. Den kommer någon annanstans ifrån, men dess betydelser lägger sig över alla livets delmoment. Mamma borde säkert ha fått leva någon annanstans än i en liten by i Österbotten.
Jag lämnade mitt barndomshem med en rädsla för att själv drabbas av mammas sjukdom, att bli galen. Och så blev jag filosof.
Jag har ibland sett den metaforiska ironin i att jag bar på en rädsla för mental sjukdom och valde den vetenskapsgren som hållit förnuftet högst. Jag var ändå osäker på att välja filosofi eftersom jag kände att jag behövde ekonomisk trygghet och stabilitet. Jag var inte van vid att lägga fram egna synpunkter och att tro på mig själv men förstod snabbt att det var egenskaper man kunde ha nytta av i ett sådant ämne.
Filosofi är en manligt dominerad disciplin och en känsla av otillräcklighet i ämnet förföljde mig länge. På 1990-talet undervisade man knappt alls i feministisk filosofi och teman som handlade om hälsa och sjukdom var, och är fortfarande, undantag i filosofins kanon.
När jag började skriva på min doktorsavhandling läste jag in mig på medicinsk filosofi och medicinsk humaniora. Steg för steg arbetade jag in mig i teorier om hälsa och sjukdom, om diagnoser och hur man ofta ansett att psykiatrin enbart stigmatiserar människor och berövar dem deras autonomi. Det som skrivits tangerade mina upplevelser men samtidigt kändes det som om den ensamhet, hemlöshet och de familjeerfarenheter som jag hade saknades inom facklitteraturen. Vid filosofiämnet i Åbo fanns personer som öppet och fördomsfritt diskuterade olika ämnen, det gällde också sjukdomar, och här kunde jag tala om dem utan att behöva känna skam hela tiden.
Vad händer med barn till psykiskt sjuka? Blir jag till en gåta för mig själv?
Om jag lyckas eller misslyckas i livet kan det föras tillbaka till mitt barndomstrauma och det gör det svårt att också känna igen vad i mig som inte berörs av det här.
Tystnaden kring psykisk sjukdom var tät och ogenomtränglig i min barndom, både i vårt hem och på olika nivåer i samhället, vilket förde med sig känslor av rädsla och skam. Det var som om jag, trots att jag inte själv var sjuk, blev en del av en sjukdom och ett stigma jag inte förstod orsakerna till.
Den forskning jag gjort handlar inte om min barndom men jag sympatiserar med den tyska 1800-talsfilosofen Johann Gottlieb Fichte som hävdade att den filosofi man väljer att skapa beror på den människa man är.
Jag har ägnat många år åt att teoretiskt undersöka sjukdom, hur den upplevs och hur den definieras. De idéer som formuleras samspelar med de liv vi lever och påverkar den behandling vi får, samhällets uppfattningar om friskt och sjukt och om människor med sjukdom stigmatiseras eller tas på allvar.
Mitt sätt att förstå sjukdom börjar i den vardag vi delar med varandra och det tysta krav som en annan människas situation ställer en inför.
___________
Åsa Slotte (f. 1974) bor i Åbo och är forskare i filosofi. Essäsamlingen Ur mammas mörker utkom på Förlaget 2022 Hon undersöker sambandet mellan medicin och etik, och har särskilt fördjupat sig i anorexibegreppet. Flera utdrag ur Förlagets aktuella böcker hittar du här nedan och på FRLGT.
Ann-Luise Bertell: ”Undersökningen” – ett utdrag ur Glöm bort din saknad
Sofia Elie: Utdrag ur En gång kände jag
Johanna Holmström: Utdrag ur Handbok i klardrömmar
Sara Ehnholm Hielm: Utdrag ur Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka
Henna Johansdotter: Utdrag ur Sömnlandet
