Janne Strang: Hur jag försökte göra slut med fotbollen

Fotboll på toppnivå är genomkorrupt och totalförstört av profithunger och legosoldater och… och alldeles underbart.

Det var pandemin och restriktionerna som slutligen knäckte mitt fotbollsintresse. Som nästan alla killar, åtminstone i min ålder, hyser jag ett livslångt imperativ att vara intresserad av fotboll, särskilt landslagen och engelska ligan. Och länge var jag det också. Det började med några vimplar från fotbollslägerskolan i Eerikkilä; Liverpool, Manchester United och Arsenal. Och England. Av en senare händelse var det Arsenal som blev mitt lag i England, och engelska landslaget Three Lions mitt favoritlag i världen. Under 90- och 00-talen var det underbart att följa Gunners-stjärnor som Wright, Adams, Bergkamp, Henry och Viera, senare Giroud och Özil och många många fler. Men det är något som hänt med fotbollen. Den spårade in på en osund utvecklingsbana för ungefär tio, kanske femton år sedan. Inte bara Arsenal, utan hela fotbollsvärlden.

Nu verkar det inte finnas någon klubblojalitet eller moraliska dubier kvar bland varken spelarna eller lagledningen.

Det var juli 2012 och en av våra bästa spelare någonsin, holländaren Robin van Persie gick plötsligt över till en av våra värsta rivaler Manchester United, och några säsonger senare köpte vi lokalkonkurrenten Chelseas begagnade målvakt Petr Cech, som inte kunde spela utan hjälm eftersom han blivit sparkad i skåpet så illa några år tidigare. Den stilige fransmannen Olivier Giroud sattes på returbåten till Stamford Bridge några år senare, och det hela började kännas som ett förbannat skämt. Jag hade bitit ihop så tandköttet krampade redan många år tidigare när Arsenal tog värsta lokalrivalen Tottenhams mittback Sol Campbell till laget (ok, det fanns kanske goda skäl för flytten, och han blommade ut i Gunners) men nu verkade det inte finnas någon klubblojalitet eller moraliska dubier kvar bland varken spelarna eller lagledningen. Allt och alla kunde köpas kors och tvärs. Det var något som dog där.

Den totala kommersialiseringen av klubbfotboll började ändå långt tidigare med Bosmandomen 1995 som frigjorde spelarna från den – i och för sig ofta välbetalda – livegenskap de befunnit sig i i förhållande till klubbarna. Det blev också fritt att köpa in hur många utländska spelare som helst till klubblagen i Europa. Nästa steg i utvecklingen, som jag minns den, var ledande spanska klubben Real Madrid som kring millennieskiftet lockade så gott som alla säsongens toppspelare till sig med fantastiska löner som klubben aldrig haft råd att betala om det inte vore för nya klubbchefen Florentino Pérez megalomaniska vision om att Real skulle vara ”inte bara det bästa, utan det rikaste laget i världen”. Massiva ökningar i tv-royalties (vilket lett till dagens ockerpriser för sportkanaler) och fotbollens intrång på den jättelika asiatiska marknaden – plus lite kreativ bokföring, påstår vissa – gjorde att Pérez vision realiserades. Och kunde Los Galácticos så kunde också andra pröva: sommaren 2006 dök den ryska oligarken Roman Abramovich upp med miljarder i den då oljestinna rubelvalutan, pengar som han under 90-talets rövarkapitalism ”omfördelat” från det ryska folket till sig själv. Abramovich köpte upp det fallfärdiga Chelsea FC och dammsög den europeiska spelarmarknaden på talang. Plötsligt var Chelski ett lag att räkna med, proppfullt av utländska legosoldater utan någon som helst koppling till klubbens hemknutar i sydvästra London.

Oligarken Abramovich köpte upp det fallfärdiga Chelsea FC och dammsög den europeiska spelarmarknaden på talang.

Slussportarna hade öppnats. Arabiska oljeshejker och amerikanska investeringsbolag köpte upp klubb efter klubb, särskilt i England, och krävde snabba framgångar – inte nödvändigtvis sportsliga, men ekonomiska. Förutom sponsorkontrakten håvade topplagen in cash på tv-matcher och försäljning av tröjor med stjärnornas namn och spelnummer – och marknaden var nu global. Nu fick tränarna också ansvar för lagets ekonomiska tillväxt. Och när man som coach samtidigt är vd på firman, börjar uppdraget handla mer om firmans finanser än själva produkten, med allt det innebär. Som någon formulerade det: den egentliga kampen mellan fotbollsklubbarna försiggår numera inte på planen utan på vd:ns kontor: vem lyckas bäst med strategier för tröjförsäljning och investeringar på börsen, tv-deals och med att locka nya sponsorer och ägare med lösa plånböcker. Hur matchen slutade? Vem bryr sig – kolla hur många tröjor vi sålt i Korea!

Allt flera klubbar har gett sig in i kampen om att köpa framgång genom att sälja sig till oligarker med förmögenheter dränkta i olja och blod, shejker från autokratiska ökenländer där mänskliga rättigheter betyder rättigheten att äga människor.

Samtidigt med klubbfotbollens moraliska konkurser drabbas världsfotbollsförbundet FIFA för skandal efter skandal, där skurkstater mutar delegater för att få arrangera grandiosa VM-turneringar. Sommaren 2018, fyra år efter invasionen och ockupationen av Krim och med pågående krig i ukrainska Donbas, skänkte FIFA Putins Ryssland värdskapet för VM. Hösten 2022 är det Qatar som mottar landslagen för slutturneringen. Att det inte går att spela fotboll i en brännhet öken har man löst genom att flytta VM från sommarlovet till senhösten. Vad spelar traditioner för roll när riyalerna regnar över delegaterna. Qatars status som slavnation ska vi gärna blunda för – trots att det är väl dokumenterat att tusentals gästarbetare omkommit under odrägliga förhållanden vid uppförandet av skrytbyggena inför VM. Då FIFA-bossen Gianni Infantino ställdes mot väggen var hans kommentar att det arbete gästarbetarna – läs: slavarna – utförde skänkte dem ”värdighet och stolthet”.

Samtidigt med klubbfotbollens moraliska konkurser drabbas världsfotbollsförbundet FIFA för skandal efter skandal.

Som en ödets ironi är årets VM-maskot ett flygande lakan som väl är tänkt att påminna om ökendräkten galabia, men snabbare för tankarna till de döda slavarnas osaliga andar.

Det finns många skäl att ägna sin tid åt annat än att titta på tjugoåriga mångmiljonärer som ligger och kvider på vältrimmade gräsmattor, men det var restriktionerna under pandemin som utdelade avgörandet. Först avbröt man säsongen 2020 godtyckligt, sedan förbjöd man publik (på utomhusarenor!) och för att hastigt tejpa samman den spruckna stämningen då publiksången, ropen och visslingarna försvann, började tv-bolagen införa konstgjorda läktarljud i tv-sändningarna. Särskilda dirigenter satt vid keyboards och styrde ”publikens” reaktioner enligt hur spelet böljade – vid målchanser gick volymen upp, vid tacklingar hörde man missnöjt buande osv. Hur väl regisserat det än var, var det omöjligt att inte tänka på det hela tiden: att man satt och lyssnade på fejkade känslor. Liksom burkskrattet som amerikanska sit-coms ofta använder kändes det som om någon sågat upp skallen på en, lyft bort locket och pissat en rakt i hjärnan.

Det var dags att göra slut med fotbollen. Från de senaste åren är jag knappt medveten om vem som vunnit engelska ligan, och det tog mig alltför länge att tvinga fram minnet över vilka lag som tog sig till EM-finalen ifjol somras, och hur den slutade. Matchen mellan Danmark och Finland på Parken i Köpenhamn kommer jag förstås aldrig att glömma – men av helt andra orsaker.

Nej, det är själva spelet jag saknar. Försöket. Ansträngningen. Viljan att verkligen vinna. Att offra sig.

Under min självförvållade fotbollsfasta har jag ändå märkt att jag saknar sporten. Kanske inte så mycket de flashiga Premier League-sändningarna, transfermarknaderna eller rikemanspiltarna. Nej, det är själva spelet jag saknar. Försöket. Ansträngningen. Viljan att verkligen vinna. Att offra sig. Göra sitt yttersta och ännu ta de där hopplösa sista löpstegen som sällan leder till något. Fotbollen bortom pengarna, klubbarna som fortfarande tävlar med speltalanger och inte med hur bra klubbens styrelse är på att investera i aktier, naivt sagt. Därför har jag nu försökt väcka ett intresse för lilla klubben FC Nordsjælland, som har sin hemmaplan i Farum, tjugo kilometer nord-nordväst från Köpenhamn (där jag bott i snart ett par år).

Jag tog mig första gången ut till Farum på min födelsedag, långfredagen den 15 april i år. Intresset för kluben hade vaknat genom en artikel i Helsingin Sanomat som berättade om det yngsta lagen i Europas toppserier. FCN har en klart formulerad mission att fostra spelare i fair play-anda och satsa på hemmaodlade talanger såväl som lovande ynglingar från utlandet. De håller sitt damlag i fokus också, spelar i rödgult och har en tiger som logo. Det kan man leva med!

Det tar en halvtimme med lokaltåget från Vesterport till Farum och några minuter till med cykel till stadion. När jag närmade mig arenan Right To Dream Park (ja, den heter så) öppnade sig molntäcket och några strålar varm aprilsol välkomnade mig. Biljetten kostade 50 kronor (7,50 euro), ölen 40 och det fanns platser alldeles vid plankanten, så man kunde höra snacket från båset och gräset. Målvakten hette Hansen, mittbacken hette Hansen och centerforwarden hette Hansen, men det var Antman som gjorde första målet. Klacken på kortsidan exploderade och någon fyrade av en rökbomb i rött. Läktarna som rymmer över tiotusen var till största delen tomma, men alla som kom var där. Också motståndarna Sønderjyske hade en liten klack med sig, men vi vann också den kampen: ”Deutschland Deutschland Alles ist vorbei” sjöng vi när slutvisslan gick och ”halvtyskarna” från Sydjylland relegerades. Vi, FC Nordsjælland, däremot säkrade med segern en plats i Superligan för nästa säsong, som i Danmark spelas från augusti till maj.

Men varför skulle fotbollsklubbar behöva vara lokala och förankrade i jord och geografi?

Ok, det var tydligen inte bara själva spelet jag saknade, lika viktig är själva tillställningen, stämningen och kanske framförallt tillhörigheten. Men varför skulle den behöva vara lokal och förankrad i jord och geografi? Hur kan jag som liberalt sinnad internationalist inte uppskatta det faktum att också fotbollen, klubbarna och spelarna ryckt sig loss ur myllan och leran därhemma och blivit kosmopoliter, precis sådana som jag gärna tror mig själv vara? Är det inte genom att glömma gamla revir och rivaliteter mellan stadsdelar, städer och länder som vi skapar den gemensamma globala resan mot större frihet och möjlighet till självförverkligande för alla? Det är ju ideologin du närt, Janne, så länge du kan minnas. Jävla nyliberala globalist! Och nu tycker du fotbollen borde förbli något slags förpuppat knutpatriotiskt mausoleum, så att du kan få utlopp för dina fascistoida tendenser att tillhöra ett geografiskt-etniskt definierat kollektiv? Javisst, det är bättre att klä sig i tigerlogga än att heila mot det finska lejonet och det är bättre att sjunga med i ”Højt mod nord i sjælens land / En park i Farums eje / Hvor tigeren bor og alle mand / de kæmper for Nordsjællands trøje” än att hulka sig igenom ”Söner av ett folk som blött […] än kan med oväns blod ett fält här färgas rött” men är det inte precis samma klibbiga sentiment som du alltid försökt bekämpa? Och dem vill du nu bevara. Trodde du faktiskt att globaliseringen som du alltid hyllade skulle vara kostnadsfri? Din privilegierade fjant.

Några dagar senare är jag på en bar i centrum av Köpenhamn. På tv går någon fotbollsmatch igen. Real Madrid mot Manchester City, tydligen. Champions League semifinal. Returmatch. Gluttar upp mot skärmen och ser att City är i trygg ledning och på väg mot final. Kul för dem. Tar en öl och går och sätter mig på terrassen, men genom fönstret kan jag se matchen på tv och det är plötsligt omöjligt att slita blicken. Hur kan de vara så … bra? Varje passning är lika exakt som mottagningen är säker. Spelarna rör sig i disciplinerade linjer över planytan, växlar plats, finner varandra hela tiden, bollen i konstant rörelse. Inga svaga länkar i de här kedjorna. Det är hypnotiskt fängslande. Vackert rentav. Var det så här riktigt bra fotboll såg ut?

Det är hypnotiskt fängslande. Vackert rentav. Var det så här riktigt bra fotboll såg ut?

Jag lyckas nästan glömma hur mycket jag avskyr Citys babyblå nyans och det faktum att de ägs av shejk Mansour från Abu Dhabis kungliga familj, som har råd att bjuda på varenda lovande talang i världen så länge oljan sprutar ur den arabiska sanden. Det är bara för snyggt att se hur Kevin de Bruyne når fram till Jesus, gång på gång (Gabriel Jesus, alltså). Och när Rodrygo plötsligt sätter två baljor för Real vid nittio minuter och tar den redan avgjorda ödesmatchen till förlängning, då förstår jag inte längre varför man skulle behöva något annat än internationell toppfotboll i livet.

Och plötsligt minns jag. Det var ju Italien som snodde EM-bucklan senast, efter en alldeles sanslöst dramatisk straffsparkstävling mot England på Wembley. Inte konstigt att jag förträngt det …

__________

Janne Strang är kolumnist och kurator för FRLGT.

   

Fotbolls-VM 2022 spelas på gravarna av tusentals slavar

John Illman

Tommy Pohjola: Fotbollsmusik – Blod, svett och dårar

Tommy Pohjola

Böcker och bollar i bra balans

Förlaget

Janne Strang: Var det rätt att spela vidare? Ja. Nej! …

Janne Strang