Ryssland, 28 februari 2022.
Hennes son är soldat i ryska armén. Hans förband står idag med laddade vapen på en höjd utanför ett ukrainskt samhälle. Nere i småstaden bor hans kusiner. Och hemma i S:t Petersburg är soldatens hustru gravid.
Mamman misstänker att hon tappar förståndet närsomhelst. Hemma har hon öppnat en burk antidepressiva mediciner. Min hustru berättar historien när hon kommer hem från jobbet. Det handlar om hennes kollega på sjukhuset.
Det går envisa rykten om allmän mobilisering. Det här gäller våra egna pojkar, båda i 20-årsåldern.
En stund senare ringer Jelena, en av våra närmaste vänner. Hon berättar att de tänker skicka deras 24-årige son Nikita utomlands. Idag. Det går envisa rykten om att Ryssland utlyser en allmän mobilisering vilken dag som helst, säger Jelena. Kanske imorgon. Då stänger de gränsen för alla myndiga män. Luften går ur oss. Vi blir livrädda. Det här gäller våra egna pojkar, båda i 20-årsåldern.
I S:t Petersburg pratar man inte om något annat än kriget. Det låter kanske självklart. Vad finns det annat att tala om!? Men samtidigt, under mina tjugo år i det ryska samhället har politik – eller den så kallade ”samhällsutvecklingen” – aldrig varit ett större samtalsämne. Folk har gärna pratat om allt annat, men inte debatterat Putins regim.
Relationen mellan medborgaren och staten i Ryssland har alltid fascinerat mig. Den enskilde har länge försökt undvika all kontakt med det offentliga. Det har varit en katt och råtta-lek där båda parter öppet ljugit för varandra. Många ryssar betraktar sig närmast som anarkister i relationen till staten: Låt dem sköta den där politiken hur de vill, bara de lämnar mig och mitt liv i fred, brukar det heta.
Putins regim kröp allt närmare medborgarna för varje år, bara för att svepa allt och alla med sig.
Många trodde envist och blåögt att om man själv undvek staten, skulle också staten hålla sig borta. Från den personliga sfären. Från det privata, från kriget. Men det var fel. Fruktansvärt fel. Putins regim kröp allt närmare för varje år, bara för att svepa allt och alla med sig.
Idag är alla chockade. Vissa förbannade. Andra förvirrade.
Hur kunde det gå så här?
Vi borde kanske ha pratat lite politik i köken. Trots allt.
Mycket har irriterat mig i det ryska samhället särskilt de senaste åtta åren. Tystnaden om samhällsutvecklingen har nästan varit värst. Jag har inte förstått den, denna olidliga tystnad. Och denna envisa ovilja att vägra upptäcka hur staten kryper allt närmare vardagen.
Idag har uppvaknandet förstås skett. Alla måste nu ta ställning. Även den enskilda ryska medborgaren. Omvärlden förväntar sig ett svar av det ryska samhället. Åtminstone jag behöver veta var vi står – för det avgör min egen framtid.
Det finns ingen orsak att överreagera, sa min hjärna. En annan del av mig visste bättre. Logiken har fått ge vika redan för länge sen.
”Vart är ni på väg!?” Efter telefonsamtalet med Jelena satt vi en god stund med min hustru. Vad göra? Jag trodde inte på någon allmän mobilisering. Det är inte logiskt, sa min hjärna. Det finns ingen orsak att överreagera. Inte på grund av rykten.
En annan del av mig visste bättre. Logiken har fått ge vika redan för länge sen. Mitt rationella förnuft sade också att det inte blir någon invasion av Ukraina, eftersom det inte kan löna sig för Moskva. Regimen har allt att förlora, inget att vinna. Tänkte jag.
Det var först när den nuvarande presidenten höll sitt berömda tal, den nästan en timme långa monologen om varför han hatar Ukraina, som alla ljus gick upp för mig. Och det blev kolmörkt.
Vi fattade beslutet på eftermiddagen. Den här staten är i psykos och kaos härskar. Pojkarna ska ut ur landet. Nu. Åtminstone för en period. Vi skickar dem till morfar och mormor i Tallinn.
Den här staten är i psykos och kaos härskar. Pojkarna ska ut ur landet. Nu.
Vi var tydligen inte ensamma om vårt beslut den dagen. Det fanns inga biljetter kvar på bussarna till Tallinn. Ett nytt svårt beslut att fatta. Jag måste själv ta bilen. Min hustru och våra två flickor fortsätter vardagen i Petersburg och jag återvänder så snart som möjligt. Klockan sju på kvällen körde vi iväg västerut.
”Är det här rätt beslut?” frågade jag pojkarna.
”Bättre förr än senare”, sa den äldre. ”Imorgon kan det vara för sent.”
___________
Anders Mård är journalist och författare bosatt i S:t Petersburg. Hans debutroman Storm över S:t Petersburg utkom på Förlaget hösten 2021, och reportageboken Vägen heter Ryssland 2016. (Foto: Tapio Haaja, bildbehandling: Janne Strang)