Riktigt förändringsarbete kräver riktiga uppoffringar, men vi har vant oss vid en livsstil som är framför allt bekväm, skriver Laura Klingberg. Lättja skapar ångest, men ilskan gör oss aktiva och hoppfulla.
VI LEVER I en tid där vi knappt behöver anstränga oss alls. De flesta av våra vardagliga ärenden går att uträtta hemifrån via telefonen. Allt från mat till hobbyutrustning går att köpa på nätet, ofta med gratis leverans till dörren. Vi behöver inte ens gå till den närliggande restaurangen för att hämta vår take away-portion, Wolt och Foodora levererar.
Digitaliseringen har medfört mycket positivt, men sociala medier och plattformsekonomin har gjort oss tröga och bekväma.
Författaren Adrian Perera öppnade i förra veckan en debatt i HBL om problematiken i att vi kräver ett större ansvar av kändisar än riktiga makthavare. Jag håller med. Många av oss är pålästa och engagerade i olika samhälleliga orättvisor och, precis som Perera skriver, förefaller de flesta kändisar numera också ha en hjärtefråga som de antingen självmant håller framme eller förväntas vilja tala om i offentligheten. Tyvärr betyder det ändå inte att särskilt många av oss skulle göra några större ansträngningar för att verkligen skapa den förändring man vill se i samhället.
Det är på tok för enkelt att på sociala medier signalera att jag brinner för en fråga, utan att behöva göra något konkret. Jag kan gilla, dela och kommentera inlägg om feminism, klimatkrisen och sjukvårdarnas usla arbetsvillkor. Kanske lägger jag Ukrainas flagga efter mitt namn på Twitter och infogar en trendande hashtagg. Däremot krävs det väldigt mycket mer för att få mig att delta i en demonstration eller utöva civil olydnad. (I mitt eget fall handlar det visserligen också om att journalistik och aktivism inte går särskilt bra ihop.)
FÖRUTOM ATT SOCIALA medier gjort så kallad slacktivism, slapp aktivism, alltför lockande kan vi också hitta en förklaring inom politisk psykologi. För att verklig samhällelig förändring ska ske måste en fråga eller ett problem göra vår vardag så pass obekväm att vi känner ett genuint behov att agera. Om allting är förhållandevis bra som det är, varför skulle vi anstränga oss för att skapa förändring? Låt oss vara ärliga, det är inte särskilt roligt eller behagligt att demonstrera i höstregnet utanför riksdagshuset och min gissning är att ganska få arbetsgivare uppmuntrar sina anställda att skippa jobbet och i stället blockera trafiken på Mannerheimvägen. Riktig aktivism kräver uppoffringar men vi har vant oss vid en livsstil som är framför allt bekväm och kräver minimal ansträngning.
Det är ilska som mobiliserar människor. Den gör oss mer optimistiska, lösningsorienterade och benägna att ta risker. Ångest har motsatt effekt.
Forskare i politisk psykologi har kommit fram till att det är framför allt ilska som mobiliserar människor. Ilska gör människor mer optimistiska, lösningsorienterade och benägna att ta risker. Ångest däremot har motsatt effekt. Så egentligen borde vi känna klimatilska i stället för klimatångest om vi verkligen ska orka kämpa för att förhindra klimatkatastrofer.
Det är också ilska som fått iranier att protestera under de senaste veckorna. Det handlar inte enbart om mordet på kurdiska Mahsa Amini och den könsapartheid som Stanfordforskaren Abbas Milani beskriver regimens förtryck av kvinnor som. Det handlar om ett djupt missnöje med inkompetenta och förtryckande makthavare, såväl som både ekonomisk och social kris. I Iran har själva vardagen blivit outhärdlig och därför är vanliga iranier beredda att sätta sina liv på spel.
Lyser och lågar
€33.50JAG UNDRAR OFTA när vardagen för vanliga ryssar ska bli tillräckligt obekväm eller outhärdlig för att de ska ge sig ut på gatorna och protestera i större skaror. Den partiella mobiliseringen har väckt visst motstånd men hittills har demonstrationerna varit jämförelsevis anspråkslösa. Den välbärgade eliten har lämnat landet för länge sedan och tills vidare verkar medelklassen inte ha drabbats tillräckligt hårt av sanktioner eller arméns rekrytering för att göra motstånd.
Under ett par veckors tid kände jag mig hoppfull vad beträffar upproret i Iran. Jag tolkade det som ett säkert tecken på verklig förändring när också män anslöt sig till protesterna som kvinnorna inlett. Men forskningen visar att under 2000-talet har demonstrationer blivit mindre effektiva. Några definitiva förklaringar finns ännu inte men sociologen Zeynep Tufekci vid Columbia University har fört fram en teori om att också den här utvecklingen delvis beror på sociala medier.
Sociala medier har gjort proteströrelser till virala Instagram stories. De kanske når ut till en enorm publik men efter 24 timmar försvinner de.
Innan vi hade web 2.0 lade aktivister ofta flera månader, ibland år, på att organisera sig och bygga upp motståndsrörelser och nätverk. Enligt Tufekci innebar det att protestandan också höll i sig under en längre tid. Det är ett välkänt faktum att konkret och engagerat arbete för förändring, att delta i politiska workshops och aktioner, gör att man också mår bättre. Kanske är det den pyrande ilskan och känslan av meningsfullt gemensamt arbete som frigör endorfiner och får problem att kännas mer hanterbara? Att ligga i soffan och lajka bilder från Iran eller Ukraina skapar däremot bara större ångest. Paradoxalt nog har sociala medier, samtidigt som de gjort det lätt att snabbt få ihop folkmassor till demonstrationer, förvandlat seriösa politiska rörelser till virala Instagram stories. De kanske når ut till en enorm publik men efter 24 timmar försvinner de.
Min ilska gentemot sociala medier börjar småningom ligga på den nivån att konkreta handlingar börjar kännas som det enda alternativet. Varför hänger jag ens kvar på plattformar som får människor att må dåligt, undergräver demokratin, stärker polariseringen och förvandlar proteströrelser till urlakade versioner av sig själva?
Kanske det är dags att följa Jaron Laniers uppmaning och radera alla sociala medier – genast?
___________
Laura Klingberg är finlandssvensk journalist och kolumnist bosatt i Göteborg. Läs mer av Laura här nedan och på FRLGT. (Foto: Daria Nepriakhina)
