Laura Klingberg: Psilocybin på recept, tack!

Laura Klingberg 21 februari, 2023

Att utveckla läkemedel är ingen snabb process, men att narkotikaklassade preparat ska kunna betraktas som mediciner verkar dröja extra länge. Laura Klingberg vill gärna testa psilocybin för bättre psykisk hälsa – men helst på läkarens order.

PÅ SISTONE HAR psykedelia fått en massa uppmärksamhet. När The Economist i november publicerade sina spaningar för 2023 fanns psykedelia med på listan, Australien fattade nyligen beslutet att tillåta psykedelia i vården av posttraumatiskt stressyndrom och vårdresistent depression och sedan årsskiftet har det varit lagligt i delstaten Oregon i USA att erbjuda psilocybin på särskilda vårdanstalter. Också i Norden sker det försiktiga små framsteg. Vid Karolinska Institutet i Stockholm har forskare sedan ett par år tillbaka studerat effekten av psilocybin på depressionssymptom och i fjol beviljades ett kanadensiskt bioteknologiföretag tillstånd att studera samma ämne i vården av alkoholmissbruk i Finland.

Innan det så kallade kriget mot knark inleddes i början av 1970-talet forskades det flitigt i bland annat LSD.

Även om jag betraktar mig själv som narkotikaliberal är jag huvudsakligen intresserad av psykedelia och andra psykoaktiva substanser ur ett terapeutiskt perspektiv. Jag tror att här finns en enorm medicinsk potential som på grund av sträng narkotikalagstiftning och djup stigmatisering förblivit outforskad. Olika ursprungsfolk har under tusentals år utnyttjat psykedelia för olika ändamål och innan det så kallade kriget mot knark – War On Drugs – myntades av USA:s president Richard Nixon i början av 1970-talet forskades det flitigt i bland annat LSD. Det värdefulla forskningsarbetet har återupptagits under 2000-talet och just nu talas det om en psykedelisk renässans. Vid ett flertal toppuniversitet runtom i världen har det grundats särskilda forskningsenheter för psykedelisk vetenskap och också privata företag har börjat visa ett intresse för psykedelia.

Psykedelia kommer inte att fungera som en quick fix mot svår psykisk ohälsa. De mest framgångsrika studierna hittills har bestått av en till tre ”trippar” kombinerat med traditionell samtalsterapi. I de här sammanhangen framhäver forskare vikten av den så kallade eftervården, alltså terapisessionerna med specialutbildade terapeuter där patienterna diskuterar insikterna som de kommit fram till under trippen. I sin helhet kan en sådan här vårdperiod pågå i 3–4 månader. Det som också skiljer psykedelisk terapi från andra vårdmetoder är att de verkar minska på lidandet hos den delen av befolkningen som mår allra sämst. Svårt traumatiserade eller deprimerade personer som inte reagerar på psykofarmaka har fått hjälp av psykedelia. Det finns också flera studier som visar att de kan lätta på dödsångesten hos cancerpatienter som befinner sig nära slutet av sitt liv.

Ett hinder för forskningen är att det inte finns stora pengar för läkemedelsföretagen att hämta ur naturligt förekommande preparat.

Ett orosmoment hänger ihop med läkemedelsbolagen. Även om psykedelia kunde hjälpa miljontals människor har intresset varit förhållandevis svalt under en lång tid. Det finns nämligen ingen ny uppfinningshöjd i molekyler som upptäckts för länge sedan eller som förekommer naturligt i till exempel ”magiska svampar”. Dessutom är avsikten att patienterna inte ska behöva några mediciner efter en lyckad vårdperiod. Det går alltså inte att tjäna särskilt mycket pengar på de här preparaten, ett faktum som har lett till obskyra patentansökningar där psykedeliaföretagen bland annat ansökt om patentskydd för en specifik sorts inredning i utrymmena där patienter vårdas. Den excentriska miljardären Peter Thiel finns också bland ägarna till ett av de mest prominenta företagen inom psykedelisk medicin, Compass Pathways. Jag har väldigt svårt att tro att Thiels motiv är altruistiska.

I SNART SEXTON år har jag försökt få ordning på min ängsliga och deprimerade hjärna med så kallade konventionella metoder. Även om mediciner och framför allt psykoterapi har hjälpt mig en del förekommer det fortfarande dagar då jag knappt klarar av att stiga upp ur sängen och perioder då jag upplever hela min existens som fullständigt meningslös. Att gå i terapi är dyrt och jakten efter rätt sorts psykofarmaka får mig att känna mig som ett försöksdjur i ett labb. Vetskapen att det finns narkotikaklassificerade preparat som eventuellt kunde hjälpa mig och så många andra frustrerar mig något oerhört.

Vetskapen att det finns naturlig men olaglig medicin som kunde hjälpa mig och många andra frustrerar mig oerhört.

Varför självmedicinerar jag då inte? Svampar med psilocybin växer ju vilt i naturen och jag kunde utan vidare be ett par goda vänner att hänga med som ”trippsittare” medan jag utforskar mitt medvetande. Huvudsakligen tackar jag nej eftersom jag är rädd för en svår snedtripp. Jag har inte heller i nuläget råd att betala 8 000 euro för en fem dagars psykedelisk retreat i Nederländerna där specialodlade tryffelsvampar som innehåller psilocybin är lagliga. Så som jag ser det ligger det andra orosmomentet här. Om psykedelia inte inom närmaste framtiden godkänns som mediciner i större utsträckning eller legaliseras också för rekreativt bruk kommer den här vårdmetoden att bli en klassfråga. De som har pengar kan resa utomlands till lyxiga vårdanstalter för att ”stödja sin personliga utveckling” medan de som allra mest behöver det får gå utan.

JAG KÄNNER ETT flertal personer som mer än gärna skulle ställa upp som deltagare i en finländsk forskningsstudie i psykedelisk terapi. Hittills har problemet varit att forskningsprojekten antingen inte beviljats forskningstillstånd eller finansiering. Min förhoppning är att forskningen kring alkoholmissbruk kommer att bana väg för flera psilocybinstudier i Finland och att Karolinska Institutet kan komma med värdefulla insikter om psykedelia i nordisk kontext.

I provinsen Québec i Kanada fattade man i slutet av fjolåret ett beslut att psilocybinterapi ska omfattas av den offentliga sjukvården. Forskaren Samuli Kangaslampi vid Tammerfors universitet i sin tur uppskattar i Yles podd Räjäytyskuva att det kunde vara möjligt att få FPA-stöd för psilocybinterapi i Finland – om nio år.

I väntan på år 2032 …

___________

Laura Klingberg är finlandssvensk journalist och FRLGT-kolumnist bosatt i Göteborg. Fler kolumner av Laura hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Sergej Tokmakov)