… och det norska Oscarsbidraget Världens värsta människa är ett utmärkt exempel.
Jag måste erkänna att det fanns en kort period i min ungdom då jag gick all in i rollen som den så kallade ”sköna tjejen”. Alltså den stereotypa unga kvinnan som föredrar män som sina vänner – för kvinnor är ju trots allt lite jobbiga varelser. Tjejen som kan kläcka vulgära skämt och dricka kopiösa mängder alkohol. Tjejen som kan äta en jättepizza utan några som helst svårigheter och rapa belåtet efter den sista munsbiten. Tjejen som vid behov kan bjuda på det kvinnliga perspektivet men också sömlöst smälta in i killgänget.
Vid första anblicken förefaller också huvudpersonen Julie (spelad av Cannes-vinnaren Renate Reinsve) i den norska filmen Världens värsta människa vara en ganska skön tjej. Men precis som riktiga människor brukar, visar hon sig också vara väldigt mycket mer än yta. Den smarta och ambitiösa Julie har tack vare exemplariska gymnasiebetyg fritt kunnat välja vad hon vill studera, men dessvärre har hon ingen aning om vad hon vill göra med sitt liv. På slutrakan av medicinstudierna bestämmer hon sig för att bli psykolog i stället för läkare. Därefter inser hon att fotografi egentligen är hennes grej. Vänskapskretsar och partners byts ut, likaså frisyrer.
Jag klarar inte längre av Hollywoods romantiska komedier. Numera känns de mest som att äta en alltför stor påse lösgodis.
Kanske det är den här specifika tiden – eventuellt det faktum att jag förlorat ganska mycket under de senaste två åren – men jag klarar inte längre av Hollywoods romantiska komedier, eller de brittiska producenterna Working Titles sockriga filmer (Notting Hill, Love Actually, Wimbledon m.fl). Tidigare fungerade de som en sorts eskapism men numera känns de mest som att äta en alltför stor påse lösgodis. Sött och fyllande, men till slut blir man bara besviken och illamående.
Jag har egentligen inget banbrytande nytt att säga om genren, förutom att jag insett att vi förtjänar bättre romantiska komedier. Mer jordnära och realistiska skildringar av kärlek och romans på vita duken. Och det är precis det som regissör Joachim Trier lyckas ge – och i en väldigt estetisk förpackning, dessutom. Världens värsta människa är stundvis mycket underhållande – tittaren får sig ett riktigt gott skratt – och tillika får man på nära håll följa de där underbara, bräckliga och intima första stunderna av en gryende romans.
Man kan älska någon väldigt, väldigt mycket och ändå vara olycklig av någon obegriplig orsak. Det är möjligt att vara lycklig och olycklig samtidigt.
Filmen bjuder också på vändningar där realiteterna slår mot ansiktet. Hårt. Att man kan älska någon väldigt, väldigt mycket och ändå vara olycklig av någon obegriplig orsak. Det är möjligt att vara lycklig och olycklig samtidigt. Ibland träffar man den rätta men vid fel tidpunkt. Och ibland gör kärlek ont så satans. I vissa stunder kan tvåsamhet kännas som en tvångströja, ibland ger den tröst. Det är allt det bitterljuva som är filmens styrka.
Livet går inte att förutspå. Tragedier drabbar oss alla för eller senare. Det finns ingen manual att bläddra i när allting skiter sig och känns svårt. Och framför allt: ganska sällan får berättelsen, alltså det riktiga livet, ett lyckligt slut. Eller lyckligt och lyckligt, det får väl var och en avgöra själv. Världens värsta människa slutar inte med en scen där alla är glada och lättade över det faktum att pusselbitarna föll på sina rätta platser. Eller kanske de gjorde det ändå. Beror på hur man ser på saken.
En romantisk komedi kan reflektera kring blytunga existentiella frågor och samtidigt flyta lätt som en fjäder.
Förutom underhållning gav filmen mig hopp. Inte om livet, utan filmgenrens framtid. Det är möjligt att göra romantiska komedier som inte får en att må illa. En romantisk komedi kan reflektera kring blytunga existentiella frågor och samtidigt flyta lätt som en fjäder. Och framför allt behöver berättandet inte vara så slaviskt och understrykande, små insinuationer räcker till mer än väl. Eller kanske det är just det nordiska perspektivet i Världens värsta människa som gör den extra igenkännbar.
Melankoli kan vara så oerhört vackert.
__________
Laura Klingberg är finlandssvensk journalist bosatt i Göteborg, och regelbunden kolumnist för FRLGT. Filmen Världens värsta människa har Finlandspremiär 18 mars 2022. (Foto: Oslo Pictures/pressfoto)
