Att bli utesluten ur sin vänskapskrets när man är fjorton år är något av det värsta som kan hända en ung människa, men som vuxen har Sofia Torvalds lärt sig att den traumatiska händelsen också var något av det viktigaste hon varit med om – idag kan hon till och med känna tacksamhet.
ETT PAR DAGAR mellan jul och nyår besökte jag en av mina bästa vänner, som bor på Åland. Vi talade som vi brukar om våra skröpliga psyken. Vi talade om freeze, flight och fight, reaktioner som människor har när de blir rädda eller trängda. Jag är den som fryser till is, varpå jag långsamt backar.
Människor brukar uppfatta mig som varm och spontan, men det är innan de riktat en spark mot något av mina själsliga blåmärken. Då blir jag stel, undvikande och ordlös. Jag vet exakt när det hände för första gången: något tag kring julen och nyåret år 1984.
Jag var fjorton och min näsa hade bestämt sig för att följa genernas lockrop, växa sig stor och likna min farfars.
Jag var fjorton och min näsa hade bestämt sig för att följa genernas lockrop, växa sig stor och likna min farfars. Mina tänder fick inte rum i min mun, vilket löstes med tandställning. Jag såg ingenting utan glasögon. Bokstavligen ingenting. Min mammas frisör klippte mig en frisyr som var i ropet just då, tyvärr framhävde den mitt långsmala ansikte. Mina föräldrar tyckte Levi’s 501:or var för dyra. Ni förstår: det var hopplöst.
Jag visste det här: jag visste ju att det var hopplöst. Ändå blev jag som slagen av en blixt då de tjejer som bodde på samma radhusområde och som varit mina bästisar sedan jag var sex år meddelade att de hade andra planer för nyåret än att fira det med mig och min syster. De skulle på fest till någon. Jag och min tvillingsyster var inte bjudna. Jag tror att min syster (hon var söt) hade haft en chans att få följa med dem om hon inte haft mig som en kvarnsten runt sin hals.
Det här gjorde mig så sårad att jag blev stum. Pappa skulle köra oss alla till stan för att se filmen Ghostbusters. Jag vet inte exakt när det här skedde: Var det december? Var det januari? Var det före eller efter nyårsfesten?
De andra tre (min syster, de två bästisarna) pratade på vägen dit, på vägen tillbaka. Jag var fullkomligt tyst. Jag hade frusit till is. Jag minns fortfarande hur det var att sitta i bilen: ordlös, stel och med den stora, värkande fasan i bröstet.
Jag minns fortfarande hur det var att sitta i bilen: ordlös, stel och med den stora, värkande fasan i bröstet.
INGENTING KAN LÄRA en person så mycket om utanförskap som att vara utesluten ur den grupp där hon förr brukade höra hemma. Jag har ofta varit tacksam för hur mycket jag lärt mig av det.
Jag är den som försöker se alla i ögonen när folk står i en klunga och pratar. Jag är den som noterar den som suttit tyst, varpå jag ställer en fråga. Jag är den som känner mig obekväm om någon i en klunga ser enbart på mig, jag är den som försöker fånga den människans blick och flytta den över på de andra med blickens kraft (tyvärr lyckas det så gott som aldrig).
Jag är också den som genast noterar när jag själv är den mest ointressanta personen i en klunga. Då tystnar jag och backar. Jag släntrar efter, jag vill aldrig gå i mitten.
Ibland ger jag bara upp.
Idag tänker jag att jag aldrig skulle vilja frysa till is mer, men att jag förstår att det kommer att komma perioder av låghet då fryspunkten ligger närmare än vanligt. Det kommer att finnas människor vars avvisanden förflyttar mig tillbaka till bilen, till att vara fjorton, till stumheten.
Det kommer att komma stunder då jag själv borde säga ”nej” men är för rädd för att bli övergiven.
Gör tvärtom! brukade min terapeut säga. Det har funnits stunder då jag har försökt. Jag har lyft blicken och försökt låta den flacka demokratiskt mellan människor, jag har låtit den vila också på den som sårat mig och gjort mig illa.
Jag tror att min roman Kaféet handlar just om att frysa till is, men att handla som om man inte frusit. Att stanna, att längta, att inbilla sig saker som man vet inte är hållbara, att leva på hopp som om hoppet var mat som du måste få att räcka en lång, mörk vinter, även om du vet att det finns alldeles för lite av den.
Jag tror att min roman Kaféet handlar just om att frysa till is, men att handla som om man inte gjort det.
IDAG INSER JAG att min ungdoms bästisar måste ha pratat om mig. ”Shit vad hon är jobbig. Fattar hon inte att hon inte passar in?”
Ett halvt år senare var vi inte bästisar längre. De är mina vänner på Facebook men jag ser dem aldrig uppdatera något: algoritmen fattar hur det är ställt.
Idag har jag bästisar jag aldrig behöver stelna inför. De hatade också högstadiet. När den stela fasan någon gång kommer över mig kan jag skicka desperations-sms till dem och de ringer upp mig eller tar mig på promenad och säger saker som ”du har inte gjort något fel”.
När jag tänker på mina bästisar från 1984 fattar jag nu att de inte var min flock. (Jag tror att en av dem jobbade som flygvärdinna ett tag. Bara en sådan sak.)
Min flock är de som kände sig utanför men gick åstad och gjorde en massa intressanta saker som att flytta utomlands, måla, skriva, be, gå i terapi, börja rida, brottas med hemska förluster, hitta sitt kall, äta depressionsmedicin och gräva upp sig ur olika gropar.
Ibland tänker jag att det som gjorde mig till författare var att bli så stel och tyst att jag var tvungen att förvandla min fasa till text.
__________
Sofia Torvalds är journalist och författare. Hennes senaste bok är romanen Kaféet som utkommer på Förlaget våren 2023. (Foto: Kat J)