Andrej Kurkov: ”Putin dog den 24 februari 2022. Han vet inte om det än”

”Ryssarna försöker än en gång radera ut den ukrainska kulturen” säger författaren Andrej Kurkov. Här ger han en genomgång av den post-sovjetiska litteraturhistorien i Ukraina, förklarar den ryska mentaliteten och orsakerna till kriget, som fick honom att upphöra med att skriva fiktion.

Andrej Kurkov (f. 1961) är Ukrainas kanske bäst kända författare. Med tjugo romaner utgivna på fyrtio språk i sextio länder på lika många levnadsår är den sympatiske absurdisten i Finland och Sverige ändå främst bekant för hängivna bokfans och branschfolk med särskild näsa för ryskspråkig nutidslitteratur. Men sedan Rysslands ockupation av Krim och kriget i Donbass 2014, och särskilt efter invasionen i slutet av februari, har Kurkov synts på allt bredare front i allmänheten; i debattpaneler, Youtube-intervjuer, på Twitter och i olika europeiska dagstidningar som kommentator. Rubriken till denna artikel är en tweet av Kurkov från den 6 mars i år.

Kurkov är sedan 2018 också ordförande för ukrainska PEN och arbetar nu, liksom sina landsmän, med att på olika fronter utkämpa och avsluta – de skulle säga vinna – kriget. För en författare handlar kampen om att kommunicera. ”Jag har inte skrivit en enda rad fiktion sedan kriget bröt ut” säger Kurkov i en intervju för brittiska tankesmedjan The Conduit i slutet av mars. ”Ingen i Ukraina skriver fiktion nu.”

Ingen i Ukraina skriver fiktion nu.”

Kurkov är själv av rysk härkomst, född liksom Putin i det sovjetiska Leningrad men bosatt i Kyiv (Kiev) sedan ungdomsåren. Han talar fler språk än de flesta men skriver uteslutande på ryska men kallar sig ukrainare ”politiskt och mentalt”.

Bakgrunden till invasionen är lång, menar Kurkov. Men man kan börja med Sovjetunionen och dess sönderfall. Enligt Lenin skulle det kommunistiska samväldet inte känna några nationaliteter eller landsgränser, inte heller nationella traditioner, historieskrivning, språk eller kultur. Allt det gamla och sunkiga som höll utvecklingen tillbaka skulle enligt modell från franska revolutionen raderas och ersättas av singulär lojalitet till ideologin, och ideologins gemensamma språk var förstås ryskan. Och det funkade till vissa delar. Gränsen mellan Ukraina och Ryssland var obefintlig och folk flyttade (eller förflyttades) mellan länderna. Systemet var det samma överallt. Men när Sovjetunionen kollapsade och Ukrainas gränser och folk återuppstod, upplevde många under decennier inflyttade ex-sovjetiska ryssar att de plötsligt bodde i ett främmande land. Många har anpassat sig och blivit ukrainare, många har inte.

Alla som talar ukrainska är nationalister och nazister genom sovjetiska ögon.

1991 försvann grunden för Sovjetideologin, men inte uppfattningen om att makten i området satt i Moskva. Lojal skulle man nu vara mot den ”ryska världen”, Русский мир. Därför talar också Putin nu om ”nationalister” i Ukraina, förklarar Kurkov. Alla som talar ukrainska är nationalister eller nazister i sovjetiska ögon. Det är folk som vill separera de enligt honom oskiljaktiga delarna av russkij mir; moder Ryssland och lillebror Ukraina.

Det går en gräns mellan mentaliteterna rätt igenom Ukraina, med ryskvänliga främst i öster och ukrainskt sinnade i väster. Mitt emellan ligger Kyiv där en majoritet av invånarna är ryskspråkiga. ”Sedan 2014 har man kunnat notera ett växande hat mot Ryssland, Putin och rysk nationalism – om inte nödvändigtvis mot ryska folket.” Genom invasionen och ryska medborgares passivitet och stöd för ”specialoperationen” har också det förskjutits, och Kurkov spår nu ”tre generationer av förakt” gentemot den stora grannen i norr. En av de stora förlorarna är hans älskade modersmål.

”Då jag gick i skola vägrade jag läsa tyska, efter vad tyskarna gjorde mot Leningrad i andra världskriget. Samma sak kommer att hända nu, ukrainska barn kommer i framtiden att välja bort ryskan. Putin ödelägger inte bara Ukraina och Ryssland, han dödar det ryska språket också. Jag har otaliga gånger skämts för mitt ryska ursprung och modersmål, och försökt förklara för mig själv varför ryska språket är oskyldigt till Ukrainas olycka, men det är svårt. Ryskan är nu Putins, inte Pushkins. Men samtidigt: många av de tappraste i Ukrainas försvar är ryskspråkiga, och också etniskt ryska civila mördas i mängder just nu.”

Det viktigaste för ryssar är stabilitet, det viktigaste för ukrainare är frihet.

”Skillnaden i mentalitet mellan ryssar och ukrainare är stora” säger Kurkov oblygt. I hans etniska geografi står kampen i Ukraina mellan rättsstatsprinciper och bysantisk korruption och klientelism, mellan Europa och Ryssland. ”Ryssarna är kollektivister. Det sitter i deras ryggrad att man skall lyda tsaren, annars viner läderpiskan. Det viktigaste för ryssar är stabilitet, det viktigaste för ukrainare är frihet. Det är därför vår armé är så motiverad – de slåss hängivet, för de vet att utan ett självständigt Ukraina finns det ingen frihet.”

Kurkov och hans böcker är bannlysta på ryska sidan gränsen, och han säger sig vara besviken på många av sina ryska kolleger, författare och intellektuella som tiger om situationen. ”Vad ska man tro om dem? Vill de underkasta sig tsaren? Stöder de Putins krig? Den här mannen som bestulit dem, mördat deras ledare, fuskat i val, tagit deras rättigheter … Visst finns det några regimkritiska författare kvar, Mikhail Sjisjkin och Vladimir Sorokin till exempel, men många har frivilligt låtit sig avväpnas. Man kan fråga varför och svaret är att Putin garanterat den stabilitet som ryssar älskar. Ekonomin växte och en ny välbärgad medelklass uppstod. De ryska medborgarna pantsatte sitt kritiska omdöme för en semesterresa till franska rivieran.”

Om det finns någon vinnare i kriget är det kanske den ukrainska litteraturen, som tätt följt med den dramatiska samhällsutvecklingen landet. Det blir ett nytt kapitel i den nationella litterära historien. ”Efter Sovjets fall hade vi ingen egen litteratur på ungefär sju år” förklarar Kurkov. ”Nästa generation författare var inte redo än, och de sovjettida var kasserade, så under nittiotalet läste ukrainarna bara översatta deckare från olika håll i världen, senare också science fiction. Kring 1997 kom sedan en våg av unga kvinnor som skrev om sex, droger och rock’n’roll, allt det där vi aldrig hade.”

Kring 1997 kom en våg av unga kvinnliga författare som skrev om sex, droger och rock’n’roll – allt det där vi aldrig hade i Sovjet.

Efter den orangea revolutionen vintern 2004–05 ändrades allt igen. Litteraturen blev allvarlig och vände sig mot den egna historien, som förtigits i hundra år. ”Ukrainas historia var så gott som okänd för ukrainarna själva.” Det kom en uppsjö historiska romaner och essäer, vissa akademiska och vetenskapliga, andra mytologiska och patriotiska. ”Det finns fortfarande ingen officiell fixerad berättelse” säger Kurkov. ”Sanningen har flutit samman med myterna.”

När Ryssland inledde fientligheterna mot Ukraina inför ockupationen av Krim i början av 2014 tog också litteraturen en ny ”politisk och militant” vändning, och efter tre år av krig i Donbass uppstod ett helt nytt författarskrå: krigsveteranerna. ”Vi har 400 000 veteraner i landet varav många skrivit memoarer, dagböcker, noveller och romaner, och veteranerna själva läser endast böcker av varandra. Det uppstod faktiskt en liten schism mellan de traditionella författarna och den nya krigsförfattarna när det kom fram att landets mest sålda bok var skriven av en debuterande krigsveteran. Så vi har nu två skilda grupper av författare i landet, men de kommer att förenas i framtiden.”

Många av Kurkovs ukrainska författarkolleger har lämnat sina hem i de östra och centrala delarna av landet, och gett sig av västerut närmare gränsen till Polen. Enligt Kurkov har ryska säkerhetstjänsten FSB listor på intellektuella och författare som de letar efter för att kidnappa och föra bort till Ryssland. På de viset försöker man åter utrota den ukrainska intelligentian, självmedvetenheten och kulturen. Själv har Kurkov också lämnat Kyiv – åtminstone tillfälligt – och i förtid flyttat ut till sommarstugan, där har tror sig vara säker med sin brittiska hustru och sina söner.

”När det såg som mörkast ut övervägde vi att fly till Storbritannien. Jag känner många duktiga författare som är i frivillig landsförvisning i Europa. Men de är inte lyckliga, de saknar sitt språk och sin kultur. De kan inte suga näring ur vardagen i Berlin eller Zürich. Själv skulle jag dö inombords om jag blev tvungen att byta omgivning. Kyiv är mitt kosmos.”

När det såg som mörkast ut övervägde vi att fly till Storbritannien, men jag skulle dö inombords om jag blev tvungen att byta omgivning. Kyiv är mitt kosmos.

Lyssnar man på Kurkov kan man få bilden att det värsta faktiskt är över. Någon rädsla verkar inte få plats i det ukrainska sinnet, som i stället svämmar över av svart humor, sisu och förakt gentemot de ryska tölparna som stövlat in i landet. Den fruktade Röda armén har visat sig vara en koloss på lerfötter, urholkad av korruption och pennalism, soldater utan ambition och officerare i total avsaknad av moral. Och det sturska gulblå motståndet kommer inte att sina. Kurkov ser fram emot att publicera en essäsamling skruven under vintern och våren redan i höst och samtidigt jobbar han och hans ukrainska författarkolleger som inofficiella diplomater för landet, som strävar till att synas i utländska medier, fortsätta berätta vad som sker, vad som står på spel och försöka bevara den fria världens sympatier på Ukrainas sida. Faran är att en viss trötthet på kriget infinner sig hos omvärlden, och invasionen och försvarskriget blir normaltillstånd.

Vad skall då vi utlänningar göra? Kurkov ger rådet att sätta sig in i konflikten och prata om den, inte glömma bort kriget och vem som startade det. Läs på om det historiska. Inte Putins taffliga essäer om blodsband och helig jord, utan mindre mytologiska historieskrivningar om Ukraina. Kurkov tipsar om Timothy Snyders och Anne Applebaums böcker, bägge amerikanska experter på Östeuropa som tagit starkt ställning för Ukrainas rätt till existens.

”Och läs gärna också ukrainsk skönlitteratur, om den finns tillgänglig på era språk.” Kurkov inte direkt blygsam, men han ska inte behöva tipsa om sin egen bok. Det finns några svenska översättningar, och vill man ha en absurdistisk och svart humoristisk syn på det aktuella kriget och krocken mellan rysk och ukrainsk mentalitet, är Kurkovs senaste roman Серые пчелы ett bra ställe att börja. Den finns åtminstone på engelska och danska under namnen Grey Bees respektive Grå bier.

Källor:
Intervju för The Conduit
Intervju för Weekendavisen
Intervju i Dagbladet Information
Recension av Grå bier
Andrei Kurkov på Twitter

____________

Janne Strang är kolumnist och kurator för FRLGT, bosatt i Köpenhamn. Läs gärna mer om våra författares kommentarer till kriget här nedan och på FRLGT.

 

Anders Mård: Ryssland siktar på Zegerdagen

Anders Mård

Nataliya Teramae: Hur vi fostrade en diktator

Förlaget

”Blixtra till om det behövs” – Eino Leinos …

Janne Strang

Sofia Elie: Kroppens kunskap om kriget

Sofia Elie

Anders Mård: Nollpunkt

Anders Mård

Med ett snett grin på blodiga läppar går historien igen

Janne Strang

Laura Klingberg: När Sverige upptäckte Finland

Laura Klingberg

Janne Strang: I väntan på ryska revolutionen

Janne Strang

Maja och hennes vänner

Diktatorn

Vägen heter Ryssland

25.90 15.90

Sammetsdiktaturen

av ljuset för ljuset

30.40

Demokratins öde

23.90 14.90

Tove mot fascism – t-skjorta

25

Scandorama

26.90 14.90

Bombträdgården

Sista striden

solen går ner det verkar omöjligt

Potsdamer Platz – En dikt

Farans år 1948

27.90 15.90

Sista tåget till Moskva

Bechi

Glöm bort din saknad 

Arvejord

33.80

Lanthandlerskans son

Karmakoma 

om er mamma & om mig 

Kroppens kalligrafi 

Riesling och mjölk

Alla mina katastrofer

Republikens president – Tasavallan presidentti