Mattias och dottern Laura bestiger den ödsliga Högdalstoppen i Stockholm och finner spår av liv.
VI GÅR UPP på ett litet berg, Högdalstoppen. Första gången vi var här tog jag ett kort på henne. Då var hon tre och bar en grön mössa som satte sig så spetsigt på huvudet att hon såg ut som en trädgårdstomte. Nu, flera år senare, skulle hon inte låta sig spökas ut på det sättet.
Jag orerar om hur det här inte ett berg som blivit till när kontinentalplattor gnidits mot varandra. Det har heller aldrig slipats ner av inlandsisen. Det här berget är konstruerat av människor, för faktiskt inte alls så länge sedan. När de byggde tunnelbanan till exempel, då tog man jord och sten som blev över och fraktade det hit. Här, rakt under oss, finns också gamla grovsopor. Så gjorde man förr, dumpade sopor i en hög och täckte över dem med jord.
Det här berget är konstruerat av människor.
Vet du vad rodel är? frågar jag henne. Vi tittar på resterna av en rodelbana. Jag berättar att det också funnits en skidlift här förr. Regnade bort under 90-talet.
JESUS RÄDDAR DIG, läser hon på en soptunna. Tillsammans upptäcker vi senare att det sitter Jesus-klistermärken på varje slät yta längs vägen mot centrum. Det är inget mysterium, jag vet vem som varit i farten. Under sommarhalvåret hör man bönemöten från toppen, PA-förstärkta, ibland nätterna igenom. Jag drog först den felaktiga slutsatsen att de var nåt slags katoliker, eftersom den vilda predikan och lovsångerna var på spanska. Men min katolske vän kände inte igen beteendet, sade att det snarare lät pingstkarismatiskt, och han hade rätt, jag hade missat hur massivt stora dylika rörelser är i Sydamerika.
Jag klagar på att här finns så mycket sly, man vill ju att naturen ska vara rejäl. Det slår mig att jag kanske ska låta henne själv avgöra vad som är vackert och fult i växtriket. Det är växter från frön som funnits i soporna, i grus och jord från någon annan stadsdel. Arter kan färdas sovande i barlasten på ett fartyg och vaknar till liv på en annan kontinent. Vem är jag att rangordna.
Det slår mig att jag kanske ska låta henne själv avgöra vad som är vackert och fult i växtriket.
Jag vill se kraftiga åtgärder mot ödsligheten på toppen. Förslagen har varit många. Caféer, ny belysning, utsiktstorn, downhill-bana, you name it. Men de ställs förstås emot andra satsningar, i områden där folk redan rör sig.
Eller så kanske man får dra taggtråd runt berget, och öppna igen om säg åttio år då det rimligen borde ha blivit riktig skog att gå runt i.
VI BÖRJAR GÅ nerför och hemåt. Vi är ungefär halvvägs ner då jag ser den. ”Laura, titta, en discgolfkorg, den är helt ny!” Jag blir glad, nu vet jag att hoppet lever. Jag tittar på de blanka kedjorna, den gula överringen. ”Mot nästa tee” står det på en pilformad skylt. De är igång, tänker jag. Discgolfare, vilka undergörare.
Plötsligt framstår platsen som nyttjad och begriplig.
Från tidig vår till sen höst går de runt banan, metodiskt, koncentrerat. Stigar trampas upp, slyet trampas ned. Landskapets formationer blir betydelsebärande punkter och linjer i ett system, glasklara för sportens utövare, men också skönjbara för de utomstående så till vida att platsen plötsligt framstår som nyttjad och begriplig. Här pågår något, här finns inte längre bara rester. Tusen av kommunens gubbar hade inte gjort det bättre.
Röken från den stora skorstenen vid värmeverket stiger upp i en plym. Nu för tiden bränner man sånt avfall som inte kan återvinnas, och sen blir det till värme och el. Jo, de pratar mycket om miljön i skolan nu, visar det sig.
_____________
Mattias Björkas är finlandssvensk musiker bosatt i Stockholm. Tillsammans med sitt band Vasas flora och fauna har han gett ut fyra album samt boken Atlas – noter, texter och bilder (Förlaget 2019). Den 2 november uppträder de på Kulturhuset i Stockholm. (Foto: Högdalstoppen 1957 av Åke Blomquist (SvD), Stockholms stadsmuseum. Kolorering: Janne Strang)
