Anders Mård: Ryssland siktar på Zegerdagen

Anders Mård 28 mars, 2022

Det ligger en kuslig stämning över staden när journalisten och författaren Anders Mård återvänder hem till S:t Petersburg, där han bott senaste tjugo år. Z-symbolen har tagit plats i gatubilden och Putin har i sitt tv-tal precis pekat ut honom som en av Rysslands inre fiender.

På morgonen kommer vår hund Freja fram till sängen. Framtassarna lägger hon bestämt på lakanet. Dags att gå ut! uppmanar hennes ögon. Vi tar vår vanliga sväng i parken bakom Peter-Paulfästningen på Petrogradskajasidan här i S:t Petersburg. Stadsbilden är sig lik. Men ändå inte. Jag ser på bilarna, människorna och husen som för första gången. Eller kanske sista. Illavarslande tecken lurar i varje gathörn. Allt är bara kulisser som snart kommer att rämna för att ersättas av nåt fulsvart.

Jag ser på bilarna, människorna och husen som för första gången. Eller kanske sista.

Presidentens ord klingar fortfarande inom mig. Häromdagen talade han giftigt och aggressivt (som vanligt) om den femte kolonnen. Förrädare med dubbla pass eller uppehållstillstånd. Landets inre fiender. Träffad och sänkt.

I parken träffar vi som vanligt Bertie, en yr labrador som alltid är på lekhumör.
   ”Visst är det fruktansvärt” säger matte Jekaterina. En pratglad kvinna i 50-årsåldern som jag lärt känna tack vare Freja. ”Är ni rädda där i Finland?” undrar hon.
   Jag tvekar. Borde jag kanske säga sanningen och berätta hur skräckslagna folk är där hemma? Men jag vill inte. Min hustru som har varit ute med hunden när jag befann mig i tillfällig exil har berättat att Jekaterina gick in i en depression när kriget bröt ut. Det är enbart tack vare mediciner som hon orkar, orkar vara ute med Bertie.
   ”Nej, vi är inte rädda” svarar jag. ”Vi har ju alltid bott granne med staten Moskva, och vi har lärt oss att aldrig lita på den. Finland har bara insett att landet måste ställa om. Än en gång.”

”Det blir den gamla vanliga visan. De bombar Ukraina till grus och aska, och sen kallar de det för en seger!”

Hundarna ryker ihop på nytt. Bertie kastar sig på marken och Freja hugger tag i öronen.
   ”Ibland är det så tungt om morgnarna” säger Jekaterina. ”Men så kommer Bertie och allt det mörka förvinner. Så är det med hundar, de är glädje på fyra tassar.”
   ”Hur tror du det här slutar?” undrar jag.
   ”Vad tror du!?” säger hon tvärt och höjer rösten. ”Det blir den gamla vanliga visan. De bombar Ukraina till grus och aska, och sen kallar de det för en seger!”

På dagen går jag ut på några ärenden. Pappret i printern där hemma är slut. I bokhandeln visar det sig att priset är hela sex gånger (!) dyrare än före kriget. Enligt lokala medier beror det på att de ryska pappersfabrikerna redan nu har slut på vissa kemikalier som de tidigare importerade. I matbutiken är det ingen brist på varor. Priserna har förstås stigit, i medeltal med ca fem-tio procent på en vecka. Det finns förstås undantag.

Tidningarna skriver att salt och socker börjar ta slut ute på landsbygden eftersom folk hamstrar. Även i min kvartersbutik märks trenden. Socker och salt finns nog på hyllan, men en kund får köpa högst tre kilogram står det på ett papper invid priset. Min hustru, som är läkare, berättar att det råder brist på vissa mediciner. Folk har gått till apoteken för att hamstra livsviktiga läkemedel. Vad jag vet finns mediciner inte med på sanktionslistan, men folk tar det säkra före det osäkra. En vettig strategi eftersom logistiken redan haltar. Dessutom kommer priserna att stiga mycket snart.

På kvällen slår jag på teven för att se på nians nyheter. Jag vet att jag borde låta bli.

På kvällen slår jag på teven för att se på nians nyheter. Jag vet att jag borde låta bli. Efter annekteringen av Krim 2014 gjorde den ryska propagandan mig sjuk. Sen dess har jag undvikit teven. Nu sitter jag som fastnaglad inför det ryska narrativet. En helt ny värld öppnar sig. Jag känner inte ens igen kriget. Bilden är spegelvänd jämfört med rapporteringen i väst.

Vi ser bilder på utbombade höghus i Mariupol. Reportern berättar att “ukrainska neonazister” använder civilbefolkningen som levande sköldar. “Nationalisterna” har också fått order att förstöra så mycket av staden som möjligt innan de retirerar. Vi ser bilder på flyktingar. Reportern berättar att den ryska armén har “befriat” många kvarter i staden. Därför kan invånarna nu äntligen röra på sig i riktning Ryssland där tryggheten väntar.

Krig kan verkligen vara fred. Bara man berättar på rätt sätt.

Krig kan verkligen vara fred. Bara man berättar på rätt sätt.
Lögn kan verkligen bli sanning. Bara man upprepar tillräckligt ofta.

Jag behöver frisk luft och går ut med soporna. Nere på första våningen möts jag av en aldrig tidigare skådad scen. En man sitter på golvet och röker sakta. Han lutar sig mot väggen och verkar vara i 50-årsåldern. Bredvid honom ligger två plastpåsar med kläder. Jag frågar om allt är ok.

”Oroa er inte, unge man” säger han utan att lyfta blicken.
På bakgården väntar nästa överraskning. När jag stegar fram till sopcontainern hejdas jag en kvinna i illröd jacka. Hon frågar om jag har nån metall i kassen. Metall som hon kunde sälja vidare.
”Tyvärr” säger jag och svingar iväg påsen.
Så snabbt saker och ting förändras. Till det sämre.

Förr togs flaggorna ner samma helg. I år misstänker jag att de kommer att hänga kvar till Segerdagen den 9 maj.

Jag tar en sväng runt kvarteret. Noterar att de ryska flaggorna fortfarande pryder varje husvägg. Trikoloren åkte upp när landet firade annekteringen av Krim i mitten av mars. Det brukar de göra varje år, men förr togs flaggorna bort samma helg. I år misstänker jag att de kommer att hänga kvar till den 9 maj. Segerdagen är den största patriotiska festen i Putins Ryssland. Det är dagen när man firar Sovjetunionens seger över Nazityskland i andra världskriget.

Vid gaturkorsningen mittemot vårt eget hus har staden en anslagstavla. Idag domineras den av en plansch med Z-symbolen. En symbol som hyllar Rysslands “militära specialoperation” i Ukraina. Den här symbolen syns sällan i stadsbilden. Men ju närmare vi kommer den 9 maj desto oftare kommer myndigheterna att hänga upp den. Hittills använder också privatpersoner symbolen sällan. Det finns förstås undantag. Ett råkar dessutom bo i vårt hus.

Vårt trapphus har en grupp på WhatsApp där vi diskuterar gemensamma problem med fastigheten. När kriget inleddes bytte administratören, en energisk kvinna på första våningen, helt sonika ut gruppens avatar från en bild på vårt hus till Z-symbolen. Det blev en viss diskussion. Tre medlemmar lämnade gruppen, medan nio blev kvar.

När kriget inleddes bytte fastighetsadministratören ut Whatsapp-gruppens avatar från en bild på vårt hus till Z-symbolen. Det blev en viss diskussion.

Z-symbolen på stadens anslagstavla är tryckt i samma färger (svart och orange) som S:t Georgsbandet. En annan storrysk symbol som hyllar armén och som främst används under Segerdagen. Jag plockar upp min telefon och tar en bild av symbolen. Skärmen får mig att tänka klarare. Det hela verkar uppenbart: Kremls ursprungliga plan måste ha varit att kriget skulle ta slut till den 9 maj.

Det finns nog ingen våtare dröm för regimen i Moskva.
Att få fira Segerdagen med en ny Zeger.

__________

Anders Mård är finlandssvensk författare och journalist, och sedan tjugo år bosatt i S:t Petersburg. Hans reportagebok Vägen heter Ryssland utkom 2016 och debutromanen Storm över S:t Petersburg 2021. (Bildmanipulering: Janne Strang)

Anders Mård: Ryssland siktar på Zegerdagen

Läs mera