Henna Johansdotter: Muminplåster på armarna

Henna Johansdotter 30 maj, 2022

Pojken som är åtta år yngre än jag slår mig på benet. Jag låtsas inte märka det. Jag gömmer mig bakom ungdomstidningen. Den skriver om kyssar och första sexet och pojkvänner och andra saker som jag fruktar att jag aldrig ska uppleva.

Det sägs att jag är ful och dum. Det sägs att min näsa ser ut som en fågelskrämmas och mitt lockiga hår som en svamp som vuxit ut ur mitt huvud. I desperation klippte jag av det men det gjorde inte saken bättre. De glömde inte. Nu säger de att min nya frisyr får mig att se lesbisk ut. Vad som är förolämpningen i det ser jag inte, men de verkar mycket roade.

Jag har tänkt på kvinnor ibland. Kanske har klasskamraterna rätt? Jag tycker om kvinnokroppen. Inte min egen, men andras. Redan som tioåring fantiserade jag om den. Kanske borde jag bara anta identiteten som getts mig? Fast jag tycker nog att manskroppen är lika fin. Det finns många kroppar jag tycker är fina.

Jag har tänkt på kvinnor ibland. Jag tycker om kvinnokroppen. Inte min egen, men andras.

Pojken slår mig på benet igen. Hans två kamrater går med i den förnedrande leken. De går förbi och slår mig i tur och ordning. Och jag accepterar det. Jag bara sitter där och låtsas läsa tidningen.

Det finns en hel musikgenre som handlar om döden, upptäcker jag. Jag står vid spegeln och målar svart kajal runt mina ögon, ibland kors och tårar. Jag är emo, säger de. Det betyder att man är ledsen, klär sig i svart och skär sig i armarna. Som om att vara olycklig är min identitet och inte en effekt av mina kamraters grymheter.

På matrasten sitter jag under trappan där de flesta inte ser mig och skriver om min ledsenhet, ensamhet och dröm om att hitta en plats där jag kan vara mig själv. Texten ska en dag komma att heta Glasvaggan, men det vet jag inte då.

Jag vet att man kan döda sig själv. Det tycker jag är trösterikt.

Jag vet att man kan döda sig själv. Det tycker jag är trösterikt. Det finns en trygghet i det, vetskap om att den dag jag inte orkar längre har jag någonstans att ta vägen. Jag fantiserar om det ofta, gör det hela till ett romantiskt koncept där jag är en tragisk hjälte som dör av sin sorg. Ett av sätten jag vill dö på är att drunkna. Jag har hört att det gör väldigt ont först, men sedan, i de sista ögonblicken, genomfars man av eufori. Det är hjärnan som gör oss en sista tjänst genom att pumpa ut en massa ämnen som hjälper oss dö fridfullt.

Jag letar inte upp döden. År 2010 går jag ut nionde klass. Det är över, fast jag inte förstår det än. Jag går på min examensceremoni i en klänning med dödskallar och rosor och med muminplåster över såren på armarna. De var de enda jag hittade i skåpet, och det gör det förmodligen bara mer uppenbart att jag skadar mig själv, men det känns säkert.

Jag får mitt betyg. Jag går ut genom dörren och det är över.

Det är över, fast jag inte förstår det än. Och jag lovar mig själv: en dag ska jag skriva ner precis allting.

__________

Henna Johansdotter (f. 1994) debuterade 2019 med scifi-dystopin Glasvaggan på Förlaget. Hösten 2022 utkommer Sömnlandet, en fristående roman inom samma genre. (Foto: Ed Robertson, bildbehandling Janne Strang)