Hannele Mikaela Taivassalo: Kaninen som behövde vila ut

Hannele Mikaela Taivassalo 22 mars, 2022

Ja, just nu finns det inget annat att skriva om. Det finns bara detta krig. Och det finns andra som kan skriva det bättre än jag.

Men jag ska berätta för er om en av alla dessa nätter när jag sov dåligt. Inte för att Helsingfors den natten väcktes av luftanfall, men för att jag levde i en tid då många andra gjorde det, på olika håll i samma värld. Det tog timmar för mig att somna, det var svårt att sova och alldeles för enkelt att vakna. Under de drömmar som fanns under vaknandet drömde jag text.

Det man arbetar med drömmer man ofta, vissa drömmer om märkliga webbprogrammeringar, andra om samma kanelbulle om och om igen, men detta var vad jag drömde, ord för ord: ”Det här är berättelsen om en kanin. Det händer inte så mycket. Ibland blev kaninen trött, då vilade den en hel helg, då blev det bra.”

”Det här är berättelsen om en kanin. Det händer inte så mycket. Ibland blev kaninen trött, då vilade den en hel helg, då blev det bra.”

Drömtexten är som skriven av mitt femåriga jag. Där låg jag och var vuxen i min egen bädd, på en madrass jag köpt alldeles själv och alldeles vuxet, för pengar jag själv alldeles vuxet jobbat ihop. Det mesta genom arbete med just text. Det kunde man kanske inte tro, på basen av textprovet.

Och för all del, kanske det inte ens är ett vuxenjobb. Oftast ligger jag ju just där på madrassen och skriver ord på min dator. Tänker på kaniner och sådant. Medan det är krig i världen.

”Det här är berättelsen om en kanin.”

Kanske det är de berättelserna jag behöver just nu, kaninberättelserna? Mjuka och flyende, om darrande växtätare som på sin höjd förstör ungäppelträden genom att gnaga på barken.

”Det händer inte så mycket.”

Det är kanske den berättelsen man helst ville berätta just nu, kanske den berättelse man helst ville genomleva. Det händer inte så mycket, det finns ingen stor konflikt som förorsakar drama, det hängde inga gevär på vare sig väggar eller på axlar, och inga skott avfyrades i berättelsen.

Det är kanske den berättelsen man helst ville berätta just nu, kanske den berättelse man helst ville genomleva. ”Det händer inte så mycket …”

”Ibland blev kaninen trött, då vilade den en hel helg, då blev det bra.”

Det är vardagens enkla lösning: vila på helgen, och allt blir bra. Men det fungerar inte på utmattning, på mental ohälsa, inte på pandemier och annan sjukdom – och sannerligen inte på invasioner och krig.

Det är svårt att skriva nu om det som händer nu, för mig. Jag vill inte läsa åsikter och tankar och tyckande om världsläget, jag vill läsa experter som vet mera och kan analysera, jag vill läsa rapporter skrivna av de som kan skriva just sådant och har informationen.

Men vad ska vi göra med mig då, vad ska vi göra med en skönlitterär författare? Kanske de helt enkelt ska skriva den där skönlitteraturen, och inte kolumner? Kanske de ska skriva sina verk och fundera på människan och tillvaron, hela den existentiella vidden, skapa världar där vi kan mäta och treva och väga och brottas och expandera våra tankar på olika sätt. Till och med skriva fram medmänsklighet eller tröst?

Kanske ska författare helt enkelt skriva sina verk och fundera på människan och tillvaron, hela den existentiella vidden.

”Det här är berättelsen om en kanin. Det händer inte så mycket. Ibland blev kaninen trött, då vilade den en hel helg, då blev det bra.”

Kanske vi också kan skriva våra kolumner just så. Kanske är det viktigare än någonsin att vi gör det vi kan och det vi är till för: rota runt i det gungfly som är människolivet. Visa hur skört det är, och hur lika, på olika platser och ställen. Granska känslorna och rädslorna som uppstår, belysa dem och formulera dem. Det är sannolikt livsviktigt.

____________

Hannele Mikaela Taivassalo är författare, skrivhandledare och litterär aktivist. Hon skriver även regelbundet kolumner för FRLGT. Taivassalos senaste roman I slutet borde jag dö utkom på Förlaget 2020. (Bild: Detalj ur illustration av Renaud de Bar ca. 1303 AD.)