Håller litteraturen på att likriktas till lättuggade berättelser anpassade för att bli ljudböcker och tv-serier? Kanske, men det är långt ifrån hela berättelsen.
NÄR GOOGLE FÖR drygt tio år sedan bestämde sig för att digitalisera samtliga böcker som någonsin getts ut, kom man fram till att antalet just då var exakt 129 864 880 titlar, räknat från Gutenbergs Bibel år 1455. Det är förstås en rätt grov uppskattning i all sin exakthet, och många miljoner fler har tillkommit sedan 2010 då beräkningen gjordes, men det är ändå en kul tanke att böckerna faktiskt inte blivit fler än så under senaste dryga 560 år. Känns gripbart, på något sätt.
För jämförelsens skull har Googles videoplattform Youtube, som endast funnits i drygt femton år, redan närmare en miljard uppladdade videor, och det laddas upp nästan fyra miljoner nya klipp av olika slag varje dag. Den massiva ökningen av film och videomaterial har fått många futurister att deklarera bokens död, till och med själva den skrivna textens död.
SOMMAREN 2019 STARTADE Förlaget innehållssidan FRLGT där vi sedan dess bjudit på aktuella kolumner och essäer om kultur och samhälle, nyskriven poesi och noveller, utdrag ur våra böcker, tecknade serier och grafisk satir mm. FRLGT är en oberoende plattform med egen redaktion, men med syfte att väcka intresse för Förlagets böcker och författare, såväl som för kulturfrågor, litteratur och läsning generellt.
”Bilden av finländare som ett läsande folk är stark och seglivad, men fullständigt ihålig”
Samma sommar 2019 pågick i de finska tidningsspalterna en större debatt om läsningens betydelse. Överbibliotekarien vid Nationalbiblioteket Kaj Ekman hade precis gått i pension och serverade en dyster bredsida om tillståndet i landet: ”Bilden av finländare som ett läsande folk är stark och seglivad, men fullständigt ihålig”, skrev Ekman. Vi har de mest avancerade biblioteken och världens mest läskunniga folk, men bara för att alla kan läsa, betyder inte att någon gör det.
Trenden är den samma i Sverige. Antalet fysiska biblioteksbesök och -lån har länge sjunkit och pandemirestriktionerna var förödande. Också kriget i Ukraina fick åtminstone inledningsvis många läsare att välja nyheterna före skönlitteraturen. Bokhyllor är heller inte längre en självklar möbel när man inreder sitt moderna hem.
”Vi har lämnat Gutenbergs galax och står på randen till det visuella århundradet” skaldade museidirektören Janne Gallén-Kallela och menade att böcker och läsning bara varit ett kort mellanstadium i det mänskliga historieberättandet, en bro från muntlig tradering till bildernas tidevarv. Tanken öppnar många filosofiskt intressanta frågor om vad en ”bok” är och vad texter har för uppdrag – vi skriver knappast kontrakt och lagstiftning i bilder eller ens hieroglyfer i nära framtid, och försök gärna göra en film eller radioprogram utan att skriva.
DET ÄR UNDERBART att få arbeta i det ekosystem som litteraturen utgör; från författarna till redaktörerna och förlagen, till bokhandlarna, biblioteken och läsarna, människorna, som i sin tur inspirerar författarna i ett kretslopp av ökad självförståelse och insikt i vårt samhälle och kollektiva psykologi. Där är boken så mycket mer än en vehikel för berättelser; den är ett konstverk och manifestation av mänsklig skaparförmåga och tänkandets framsteg, kulturens byggstenar, artefakter att hålla, älska och ge vidare. Alla som arbetar och deltar i detta ekosystem utgör en grund för vårt gemensamma äventyr som intelligent art. Att det i jämförelse med till exempel videoklipp och muntliga berättelser bara finns en bråkdel utgivna böcker i hela världshistorien, är inte en tecken på svaghet utan tvärtom ett bevis på att vi uppskattar och behöver inte bara en oändlig mängd distraktion, utan också kvalitetskontroll och kritiskt urval. Tillsammans arbetar författare och redaktörer fram något större och bättre, något hållbart och värdefullt som förlaget med stolthet vill spara i pärmar och addera till kulturen.
Att boken saknar interaktiva element är dess allra största konkurrensfördel.
Och det användargränssnitt som bläck på papper utgör är fortfarande oöverträffat i sin enkelhet. Att boken saknar de ”interaktiva element” som utmärker det digitala överflödet är, för att tala med företagskonsulten, dess allra största konkurrensfördel.
MEN SOM DEN svenska författaren och förläggaren Gunnar Nirstedt i början av januari skrev i Dagens Nyheter, är den här idyllen kanske på väg att blekna. Dels har vissa ledande svenska förlag enligt Nirstedt medvetet slutat prata om romaner, böcker och litteratur, och istället börjat använda det samlande begreppet berättelser. För mig med journalistbakgrund påminner det om när tidningshusen för ungefär tio år sedan började prata om innehåll – härlett från engelskans content – som ett samlande begrepp för allt det där som ingick i tidningen (eller på webben). Nyheter, kolumner, feature, sport, horoskop, matrecept, schackproblem, tecknade serier, analyser, reportage, börskurser, advokatspalter, kåserier, fotografier, grafik, ledare, illustrationer och alla andra specifika och väsensskilda format respektlöst buntades ihop som content – de där texterna och grejerna som vi matar läsarna med.
Jag kan fortfarande känna avsmaken i munnen när jag själv försökte använda ordet första gången. Det smakade som ett hån mot allt det som journalistik är och innebär, och det kom från och etablerades i den interna kommunikationen av den allra högsta ledningen i mediehuset, som jag naivt trodde att väl ändå betraktade journalistik som en alldeles särskilt meningsfull form av text. En nyhetstidnings själva existensberättigande och en kritisk del av själva det demokratiska statsskicket. Att säga – eller tänka – att den ”fjärde statsmakten” i republiken producerar innehåll var så djupt sårande gentemot alla journalister i världen att ärren från hugget fortfarande syns i skinnet på många av oss.
JAG ÄR INTE författare och kan kanske inte helt förstå hur ordet berättelser hugger Gunnar Nirstedt i solar plexus, men mellan raderna i hans krönika förnimmer jag samma bittra känsla av svek mot författarna, som vi journalister erfor den där gången. I motsats till litteratur är en berättelse ”befriad från egenheter, betydelsebärande nyanser och komplexitet; storyn går alltid före språket och bör vara så allmän att den utan friktion kan flyttas mellan olika försäljningsformat [och] översättningen får inte heller vålla problem.” Berättelser har, enligt Nirsted, i motsats till litterära verk, ett krav på sig att vara lätta att reproducera och njuta av också som ljud- och e-böcker, och kunna skrivas om till filmmanus eller tv-serier, och omedelbart gångbar på olika marknader världen över.
Och såklart måste förlagen erbjuda produkter enligt efterfrågan.
Enligt den världssyn som Jungner och Gallen-Kallela presenterar här ovan i ”innehållet”, kan man liksom SvD:s kolumnist Björn Werner kanske anse att den tryckta romanens tid är förbi, och att litteraturen och förlagen borde följa marknadskrafterna leder dem. Och såklart måste förlagen erbjuda produkter enligt efterfrågan. Balansen mellan berättelser och litteratur är – vilket också Anna-Karin Sellberg skriver i sin replik till Nirsted – något som alla bokutgivare konstant diskuterar, åtminstone inbördes.
En säljande berättelse, om vi nu framhärdar i dikotomin, kan i bästa fall ge förlagen möjlighet att ge ut mer litteratur, och det är fortfarande det som de flesta förläggare och författare verkligen vill. På förlagen jobbas böckerna fram genom den skärseld av inspiration, tvivel, iver, ånger, omskrivningar och korrektur som den redaktionella förädlingsprocessen är, för att stolt kunna publicera den där lysande välskrivna och intellektuellt smekande romanen som ger gåshud och får små fyrverkerier att smälla av i hjärnan på läsaren. Ett konstverk i sin egen rätt.
I skogen kan det ibland vara svårt att få syn på alla olika träd, men de står nog där fortfarande.
__________
Janne Strang är skribent och kurator för innehållssidan FRLGT. Mer av Janne och våra andra skribenter och författare hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Noom Peerapong)
Med ett snett grin på blodiga läppar går historien igen
Relationsspalten svarar – allt du ville veta om litteratur och läsande
Hannele Mikaela Taivassalo: När samhället sjukskriver sig från konsten
Janne Strang: IKEA-författare och kritik till salu
Janne Strang: Bokbål, bacon & bättre bullies
