I nya romanen Det förflutna återvänder upplöser Hannele Mikaela Taivassalo tiden och rummet ..där Selims och Heimlichs berättelse långsamt utvecklas. Och Alisas. FRLGT bjuder här på några kapitel att inleda med. Du hittar boken i webbshoppen.
DET FÖRFLUTNA ÅTERVÄNDER ALLTID
Det fanns något upphängt i trädet, någonting som lät som kristaller som skälvde mot varandra. Löven prasslade, det fanns dofter, det var natt och jag satt kvar.
Att återvända är överskattat.
En gång hade jag kommit hit och tänkt att jag vill återvända. Jag hade inte återvänt.
Jag hade undvikit det, skytt det. Kanske för att inte bli besviken. Nu var jag plötsligt här, satt som om jag var blind i ett nattmörker, lyssnade på ljud som knappt hördes. Visste inte riktigt varför jag var här, egentligen.
En gång hade jag varit någon annan. Lång, gänglig, med en dito lång lugg jag ständigt strök bort från mitt öga. Det var säkert en irriterande gest, men den kändes som en del av mig då. Nu låg mitt hår på ett annat sätt, mycket kortare, den där rörelsen behövdes inte, jag hade den inte längre.
Allt man har och plötsligt inte har längre.
Hit hade jag längtat en tid, och nu var jag här. Nu hade jag inte längtat, och det var tyst och tomt omkring mig, och jag tänkte att jag fortfarande inte kunde språket som talades här. Jag kunde inte ens skilja det från de olika grannspråken, i mina öron lät de alla fullkomligt lika. I nattmörkret kände jag mig ignorant och avlägsen, och jag tänkte att jag kanske ändå var än mer ignorant den gången, men då förstod jag det inte.
Så ignorant var jag då att jag inte ens förstod det.
När jag sitter så här och tittar på mina ben och mina vassa knäskålar tänker jag alltid, fortfarande, att de är så smala, ser så bräckliga ut, mina ben. Jag får det inte att gå ihop med mig själv.
Här stiger han upp, det är svårt att se någonting genom natten, men han är precis så lång som han säger, och bland de andra skuggorna ser benen ut som om de kanske var genomskinliga, så tunna är de.
Åh, vi kommer att älska med honom innan allt det här tar slut, du eller jag, jag vet inte vem av oss, kanske båda.
Allt är så osäkert, det är kanske osäkert vem av oss som är vem.
Månen skymtar fram bakom molntäcket, skuggorna blir tydligare. Det ser ut som om han dansade, men han flyttar på fällstolen, den viker ihop sig, han tar ett steg åt sidan, drar ut den igen, lyfter och sveper den öppen, placerar den, flyttar sig själv, små små steg, trots sin längd.
Allt är så osäkert. Han smälter in i skuggorna, in i natten, in i den här trädgården trots att den är honom främmande, trots att hela detta land är honom så främmande så smälter han in i det inför våra ögon, som om han var en del av det, det är han inte.
Sömn och uppvaknande, brus och glapp
Så småningom vaknar trafiken och väcker henne till sitt brus. Det är som en avlägsen musik, tänker hon, det är som att höra de tjocka, dämpande husväggarna genom ljudet, fast det egentligen är tvärtom. Sedan vaknar hon ordentligt och tänker klarare. Tankarna är så oskyddade vid uppvaknandet, också det glömda kommer så enkelt tillbaka.
Någonting blänker till på telefonen, som en förhoppning. Det är en reflex att handen genast greppar efter den. Ingen har meddelat henne någonting, det är bara telefonen själv som meddelar om en födelsedag att komma ihåg. Alisa’s birthday. Hon borde kanske ta bort den från
kalendern, det tänker hon.
Trafiken fortsätter brusa. Tänk att den vaknar varje morgon, rör sig som en enhet, ljud och rörelse, detta flöde, dessa vågor. Ändå är den inte en organism, det är enskilda bilar, med sina människor och viljor, som startar från olika punkter och åker till olika mål, för att sedan stanna upp och försvinna ur trafiken.
Trafiken har inget mål, den bara är.
Hon fryser om fötterna, men vill ändå inte ta på sig något, hon vill känna de bara fotsulorna mot parketten, inte enbart för att höra hur den knarrar utan också för att känna hur den rör på sig av hennes tyngd, ger efter för henne, ger vika, ljuder med henne.
Det är ljust utanför, det ser ut som värme, så hon går fram till fönstret och öppnar det, andas in stadsluften, den är kylig och frisk. Vinddraget får några hårstrån att röra sig över hennes ansikte, några få, lätta strån som inte fastnat i morgonråddet.
Känns trafiken avlägsen för mig för att jag så sällan är en del av den, tänker hon, eller är det här en vanlig känsla?
Hennes blick är långt borta, förbi husen på andra sidan gatan, den går liksom in i staden som fortsätter bakom detta kvarter, gata efter gata, hus efter hus i en oändlig räcka, allt smälter in och uppgår i allt annat, och som om hennes blick i detta gytter av stad letade efter någon som kunde svara på hennes fråga.
Så börjar en dag, och dagar börjar som om de var nya och som om de var en fortsättning på allt som har varit, samtidigt. Tänk om de ändå kunde vara alldeles nya, bara, som om allt var borttvättat och rent, som om ingenting ännu hade börjat och inget fortsatte.
Det skrällde till när fönstret slog igen av vinddraget.
Vi minns inget ännu
I det förflutna stod två flickor vid ett vårdike. Så mycket vatten, sa den ena, så som man ibland säger saker högt när man märker förändringar som är så stora att de måste sägas. Sedan stod de tysta en ganska lång stund. Allt ser liksom svullnat ut, sa den andra och sedan fortsatte tystnaden igen.
Det var så mycket som ännu inte hänt, kanske är det den ivern som känns i kroppen hos ett barn, kanske var de båda lika bräddfulla av aningar som diket var av grumligt vatten.
Snart hade de här två hittat var sin pinne, för att kontrollera djup och den svullna markens konsistens. De hukade på knä precis vid dikeskanten, byxorna sög i sig av fukten, omärkligt blev det runda och våta fläckar i tyget. Det var inte så viktigt. Kanske började de så småningom frysa av vätan, men det var inget de märkte. Det var så oväsentligt, inget som stannade kvar som ett minne efteråt, inget som noterades vare sig högt eller tyst just då heller.
Om man rörde med pinnen på ett speciellt sätt, så att bottnen gav med sig lite där under ytan, då flöt bubblor upp och också små fragment av bottnen. Små lösgjorda partiklar som förstås ytterligare grumlade till detta vatten.
Det är klart att detta är något som måste göras, och göras om igen. Och det blir grumligt och en del av grumlet lägger sig, en del inte, och så blir det riktigt grumligt igen.
Vi går inte in än, mumlade den ena, utan att lyfta blicken från sin pinne. Här är det extra bubbligt, sa den andra, som ett svar, fast det inte riktigt var det.
Det är svårt att riktigt säga hur länge det här pågick, det fanns en känsla av evighet. Det är svårt att säga om detta kommer att bli något som de minns efteråt, så mycket viktigt försvinner bort och lägger sig på glömskans botten. Plötsligt stiger den ena upp och kastar sin pinne i vattnet. Kom, vi springer, ropar hon, och sätter i väg utan att se sig om.
Det finns ingen tid för eftertanke i ögonblick som dessa. Hon kastar inte sin pinne, hon lämnar den där hon suttit, men hon är genast på fötter och rusar efter. Det är omöjligt att säga om det faktiskt var så att det nyss var alldeles tyst och stilla, de märker inte själva hur de tjuter och skrattar av hur snabbt kroppar och ben ändå kan röra sig, nästan så att luften känns hård mot huden!
De springer bort, rundar husknuten snabbare än någon kunnat ana och plötsligt är de utom synhåll. Och vad som helst kan hända, trots att vi inte längre ser.
* * *
Vem av oss är det som:
berättar det här
det handlar om
måste lyssna
minns, och måste minnas en gång till
vill ligga med honom
kommer att ligga med honom
aldrig mera kommer att få ligga med honom
kommer att säga det viktiga
kommer att säga det ärliga
har svårt att komma ihåg vem hon är, eller han
har svårt att komma ihåg vad den sagt
har svårt att komma ihåg
har svårt att komma ihåg, men minns ändå
har svårt att riktigt finnas
har svårt
Vem är det?
Alisa?
___________
Hannele Mikaela Taivassalo (f. 1974) är författare och litterär aktivist. Det förflutna återvänder, som utkommer på Förlaget i februari 2023, är hennes elfte skönlitterära verk. Du hittar den i bokhandeln och Förlagets webbshopp! (Foto: Otava)
HM Taivassalo: Suicidalkraftdjur – en låtlista
Hannele Mikaela Taivassalo: Hur jag skrev romanen In Transit
Hannele Mikaela Taivassalo: Upplöst
Relationsspalten svarar – allt du ville veta om litteratur och läsande
Hannele Mikaela Taivassalo: När samhället sjukskriver sig från konsten
