Laura Klingberg: När Sverige upptäckte Finland

Laura Klingberg 15 mars, 2022

Tydligen behövde säkerhetsläget i Östersjöområdet ändras radikalt för att svenskar skulle upptäcka vikten av att ha just Finland som sitt grannland, skriver journalisten Laura Klingberg från Göteborg.

Det är med väldigt tudelade känslor som jag följt svenska medier under de senaste veckorna. Å ena sidan har jag stundvis blivit riktigt irriterad på den alarmistiska tonen i rapporteringen kring kriget i Ukraina, som bland annat lett till att vanliga svenskar börjat bunkra mat och mediciner, precis som i början av coronapandemin. Makaronihyllorna i min närbutik gapar tomma och jodtabletter har sålt slut på apoteken. Å andra sidan har jag med glädje och stolthet läst artiklar om Finland och finländare i svenska medier – äntligen har Sverige upptäckt sitt grannland!

Personligen är jag inte särskilt intresserad av idrott och för mig har det aldrig spelat någon större roll om Finland råkat besegra Sverige i ishockey eller dylikt. Däremot blir jag alldeles perplex och begeistrad då jag ser texter skrivna av Sofi Oksanen i Dagens Nyheter och när HBL, Helsingin Sanomat eller Yle citeras av svenska medier. Det är då jag vill bada i Havis Amanda och fira på Senatstorget. Den här plötsliga känslan av stolthet över att vara just finländare är något jag aldrig känt förut.

Som finländare i Sverige är jag van vid att de flesta svenskar inte vet särskilt mycket om Finland.

Som finländare i Sverige är jag van vid att de flesta svenskar inte vet särskilt mycket om Finland. Landets huvudstad kallas Helsinki, yngre politiskt engagerade svenskar kanske känner till statsministern (främst tack vare hennes ålder, festande och uttalanden om kortare arbetstid) och så vet man förstås att det finländska skolsystemet är (eller har varit) väldigt bra. Väldigt stereotypt och snävt, jag vet.

Jag skulle våga påstå att svenskarnas kunskaper om finlandssvenskar är ännu mer begränsade. Även om cirka 20 000 svenskspråkiga finländare flyttat till Sverige bara under 2000-talet verkar finlandssvenskhet vara ett ganska främmande fenomen för svenskar, förutom kanske för kulturfolket som läser finlandssvensk litteratur och samarbetar med finlandssvenska kulturarbetare. När jag såg filmen Tove på en biograf här i Göteborg hade filmen svenska undertexter. Tydligen är finlandssvenskan en för rikssvenskar obegriplig dialekt. Och även om jag inte är stolt över det måste jag erkänna att jag dagligen kodväxlar medan jag talar med svenskar.

Efter att kriget bröt ut har jag nästan varje dag sett intervjuer med finländska politiker och försvarsexperter i svenska medier.

Men i mitten av februari hände något. Spänningarna mellan Ryssland och Ukraina trappades upp och president Sauli Niinistö skildrades i flera medier som någon sorts Putinviskare (och senare också Bidenviskare). Efter att kriget bröt ut har jag nästan varje dag sett intervjuer med finländska politiker och försvarsexperter i svenska medier och flera redaktioner har skickat reportrar till Finland. Dessutom citeras finländska medier kanske mer än någonsin tidigare. Rätt så oväntat har jag kunnat läsa om finsk politik i Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten på sistone.

Förutom att Finland med sin jämförelsevis starka försvarsmakt fungerar som en väldigt praktisk buffert mellan Sverige och Ryssland verkar det som att svenskar uppskattar finländarnas rakt på sak-stil att tala om det dramatiskt förändrade säkerhetsläget och ett eventuellt NATO-medlemskap. Medan svenska toppolitiker uttrycker sig betydligt försiktigare och neutralare har Finland vågat inleda en helt ny sorts seriös diskussion om NATO. Och oberoende om man är för eller mot medlemskapet är det här en diskussion som både Finland och Sverige behöver ta, helst förr än senare.

Om Finland tidigare varit lillebror som velat hålla Sveriges hand har rollerna nu bytts om: under kriget är det Sverige som vänt sig till Finland för stöd och vägledning.

Eller kanske försöker svenskarna gottgöra för det så kallade stora sveket i början av 1990-talet då Sverige bestämde sig för att ansöka om EU-medlemskap utan att informera Finland om beslutet. Både politiker och medier understryker nu hur noggrant de följer Finlands resonemang och agerande i NATO-frågan. Vikten av samarbetet mellan de två länderna nämns i varje tänkbart sammanhang. Om Finland tidigare varit lillebror som velat hålla Sveriges hand har rollerna nu bytts om: nu är det Sverige som vänder sig till Finland för stöd och vägledning.

Och som finlandssvensk journalist vill jag förstås påpeka vilken lyxig situation svenska medier befinner sig i: många finländska politiker och experter kan ge intervjuer på svenska och antalet svenskspråkiga nyhetskällor är trots allt ganska många. Jag tycker svenskan i Finland förtjänar lite kudos. Då en del av det svenska strålkastarljuset för en gångs skull riktas mot Finland hoppas jag att så många som möjligt tar tillfället i akt och stiftar lite närmare bekantskap med grannlandet.

_____________

Laura Klingberg är finlandssvensk journalist bosatt i Göteborg och regelbunden kolumnist för FRLGT. (Foto: Kevin Gent)

Laura Klingberg: När Sverige upptäckte Finland

Läs mera