Slutet av året är en bra tid att reflektera. För Sofia Elie innebar 2022 några stora kliv för den personliga utvecklingen och självinsikten. Inte alla av dem trevliga insikter.
1: Jag behöver inte se Euphoria eller åka till Auschwitz
Författaren och poeten Anna Axfors la ord på min magkänsla i avsnitt sex av den kortlivade podden Puss puss podcast som hon hade tillsammans med Anna Björklund. Axfors berättade att en av hennes coacher sagt att populärkulturen romantiserar mörkret, att den får oss att tro att det är så vi ska må (= dåligt). Björklund håller med och säger att om vi konsumerar elände – om alla kollar på elände dagarna i ända – så tränger det så småningom in i oss.
I takt med att jag gett upp mitt stora intresse true crime, har jag också rannsakat den bild jag hade av mig själv. Jag har alltid sett mig som lite mörk, medan jag nu inser att jag varken är det eller ens vill vara det. Att åka till en stuga ensam, mitt i ingenting i en vecka och sluka råa dokumentärer om massmördare och serievåldtäktsmän är ett liv jag lämnat bakom mig.
Inte för att jag inte njöt av det.
Det gav mig otroliga kickar att få känna spänning och uppslukas av en fruktansvärd men välberättad historia. Men på samma sätt som en snabb och intensiv fylla lyfter en så var också bakfyllan efter alla dessa styckade kroppar känslomässigt påkostad. Att vara ”mörk” är att ingå i ett emotionellt kontrakt med sig själv som bottnar i ett dyrt givande och tagande.
Den fiktiva HBO-serien Euphoria låter såklart harmlös i förhållande till det verkliga Auschwitz, och inte för att dessa ens ska jämföras, men inför båda två gjorde jag det aktiva valet att inte utsätta mig för dem, även om jag kände att jag kanske borde göra det, och dels också ville göra det.
Jag grundade mitt beslut i tidigare erfarenheter. Min relation till Euphoria skulle inte ha blivit lättvindig. Jag vet det för att jag haft mina destruktiva romanser.
Först Skins. Minns ni den brittiska serien (2007–13) med massa snygga kids från Bristol som hade otroliga (läs: olyckliga) inre liv, präglades av ensidiga relationer, festade så ofta de fick chansen och vars familjer och öden alltid var mer eller mindre tragiska? Jag föll särskilt för säsong 2, eller Generation 2, som de kallades. Triangeldramat mellan Effy, Freddy och Cook ger mig fortfarande gåshud bara jag tänker på det. Det svider än idag att tänka på hur allt slutade för dem.
När Skins kom var jag väldigt ung och såväl fester som Storbritannien, hångel och nattliga eskapader var onåbara och frånvarande i min vardag. Men så kom Skam. Nora och William och Isak och Even. Skam var närmare inte bara geografiskt, utan nu också närmare mig i ålder och känslolandskap. Jag blev besatt. Knarkade scener med William och Nora och lyssnade sönder soundtracket. Tog ledigt från jobbet och reste till Oslo. Bad vänner tolka norska låtars kulturellt kodade innehåll som spelades i serien. Låg med en skådespelare som kände nån som kände nån som kände nån som hade något att göra med serien.
Men på samma sått som porr lätt gör en tom efteråt, fanns det bara luft kvar i mig efter både Skins och Skam. Jag var slutpumpad på känslor. Det var nästan för mycket att hantera, jag blev utmattad. Och samma sorts symtom har jag upptäckt på mina vänner som fastnat för Euphoria. Alla instastories, lediga referenser om karaktärer som om de vore bekanta eller vänner, all blå ögonskugga som promenerar emot mig på gator och fester. Mina vänner är också kära. En kärlek som är så gott som ensidig, som livnär sig på destruktiv besatthet.
När jag insåg att jag inte behöver ta del av Euphoria och dess eventuella posttraumatiska känslosvall blev många beslut lättare att ta. Bland annat gällande besöket till Auschwitz. Jag gick från att tänka att det är något man måste göra om man är i Polen till att tänka att det finns lärdom att ta del av utan att omringa mig av allt det bottenlöst sorgliga. Jag är liksom trött på att drunkna i mina känslor. Alltid kan man inte välja, men om det går försöker jag att inte hoppa framför varenda emotionella buss för att känna att jag lever. Det finns liv i mindre händelser också. Hoppas jag.
2: Jag vet alldeles för lite om kvinnokroppen, inklusive min egen
Och kanske är det inte meningen att veta allt nu, kanske är det så att jag lär mig och någon dag vet mycket mer.
Men ändå.
Känslan när jag låg med fötterna i vädret och en ultraljudsstav i livmodern och kände igen ordet ”äggblåsa” (fick en synonym, ”folliklar”, och det var då poletten föll) endast för att jag så hängivet kollat på Kardashian-familjens nya serie, The Kardashians. Den äldsta systern Kourtney har, som vi alla vet, äntligen blivit ihop med sitt livs kärlek, trummisen Travis Barker, som hon nu försöker bli gravid med. Under första säsongen av den nylanserade familjerealityn var det mycket böner om en ”viable follicle”. Jag fattade aldrig riktigt vad det var, men det var uppenbart att Kourtneys och Travis eventuella graviditet var helt och hållet upp till dessa folliklar. När min gynekolog talade om folliklar fattade jag i retrospektiv säsongens viktigaste plot line, samtidigt som jag förstod att det i mig lever en helt främmande värld. Min ovetskap om båda kändes pinsam.
Efter att jag själv fått höra att jag i ena äggstocken hade gott om folliklar och lite mindre i den andra, förklarade min gynekolog att orsaken till att Kourtney och Travis hängt upp sig vid en viable follikel är att dessa påsliknande äggblåsor är platsen som ägget hänger runt i innan den lösgör sig och vandrar vidare till en eventuell befruktning. Det är alltså äggcellernas hem! Och finns inget hem så finns heller inga ägg som kan lösgöra sig för att sedan befruktas.
Tanken att det växer små hem i min kropp är oerhört spännande, tycker jag.
Något annat jag inte vetat om reproduktiv hälsa är att 10–15% av alla upptäckta graviditeter slutar i missfall. Jag har hört om flera i år och det överraskar mig varje gång. Eller kanske överraskar det mig för att det sällan är något som berättas om.
Jag har tänkt speciellt mycket på missfall sen jag såg Frida Kahlos målning Henry Ford-sjukhuset från 1932. Bakgrunden till målningen är, som i Kahlos verk ofta, högst personlig. Kahlo flyttar till Detroit med sin man Diego Rivera för att denne fått ett stort konstuppdrag. Staden är den nya industrialiseringens näste och präglas av fabriker och produktion. Kahlo hatar Detroit men är lycklig över Riveras arbetslust och vill finnas vid hans sida. Samtidigt blir hon gravid.
Efter tre månader börjar hon blöda kraftigt och genomgår ett missfall.
Henry Ford-sjukhuset är ett av de första konstverken som framställer missfall. Målningen skildrar Kahlo blödandes i en sjukhussäng, som omringas av det döda fostret och andra organ som svikit henne. Målningen gjorde Frida Kahlo till en radikal och modern konstnär, en pionjär: en naken kvinna på en säng hade tidigare skildrats i helt andra former. Hon rubbar denna sängliggande kvinna som objekt och framställer något som tidigare inte ansetts värdigt att åskådliggöras inom konsten. Kvinnan i sängen är inte ett objekt för åtrå, utan subjektet i sin egen upplevelse. Enligt konsthistorikern Gannit Ankori är detta – vad hon vet om – den första gången som vaginal blödning skildras i konst.
Verket är oerhört aktuellt än idag. I bakgrunden skildrar Kahlo fabrikerna – produktion, industrin som aldrig sover, prestationer och vinstdrivet arbete. Framför dessa placerar hon sig själv mitt i en högst personlig och intim upplevelse av förlust.
Födelse är ett motiv som det finns rikligt av, redan under 1930-talet och fram till idag; från Jesu födelse i kristlig konst har vi skapat bilder om lyckade förlossning i tusentals år, och knappt hundra år efter Kahlos målning ser jag sådana helgonifierade porträtt i rad i mitt Instagramflöde. I målningen Henry Ford-sjukhuset producerar kroppen blod men inget barn. Något som varken Kahlos tid eller mitt flöde någonsin visar upp.
Och kanske är det inte rimligt av mig, som inte genomgått ett missfall, att sakna fler skildringar av just missfall eller andra oväntade, oönskade händelser som berör kvinnokroppen. Kahlos intima verk ansågs av sin samtid svårförståeliga och hemska, men kanske var det inte verken i sig, utan tematiken. Missfall är vanligt förekommande och högst närvarande men anses nog fortfarande ofta som svårförståeliga och hemska. Med all rätt, såklart. Det skulle förklara varför dessa skildringar fortfarande är rätt få, och kunskapen kring dem likaså.
3: Jag är en avundsjuk varelse
Det är en trist insikt med tanke på att avundsjuka är det fulaste vi har. Eventuellt är bitterhet ännu värre, men avundsjuka är dotterbolaget; lika sur och farlig i grunden, det är nog de flesta överens om. Svartsjuka kan däremot ha en romantisk nyans; de flesta av oss kan förstå den primära känslan som ligger under svartsjuka, nämligen rädslan att förlora den vi älskar eller åtrår. Men i de flesta kulturer har inte avundsjuka nyanser som mjuknar eller förskönar det. Avundsjuka är, enligt min personliga lilla bibel The Book of Human Emotions (av Tiffany Watt Smith), nästan uteslutet negativt kodat i kulturer världen runt.
Enligt min psykolog går vi omedvetet omkring i livet med en slags termometer som skannar alla vi möter. Processen har egentligen inte med andra att göra, utan med oss själva – vi skannar andra för att avgöra hur vi passar in i vår omgivning. Vi kategoriserar och placerar oss och andra i hierarkier för att förstå vår egen plats i världen. Det kan dessutom vara ett sätt att uppnå och upprätthålla en känsla av kontroll – oavsett hur subjektivt eller konstruerat det är, blir vi eventuellt lugna av att ha kartlagt vår position i ett socialt sammanhang.
Den ”heta potatisen”, som min psykolog uttryckte det, är ofta individer av samma kön i samma ålder. Det är dem vi observerar och jämför oss med för att kunna analysera och avgöra vår egen framgång.
Mitt förhållningssätt till att uppleva känslor av avundsjuka blev mildare när jag började se även avundsjuka som en sekundärkänsla, som egentligen bottnar i den primära känslan rädsla. Under mitt liv har jag drivits av rädslor som: tänk om jag inte hittar ett jobb jag klarar av att prestera bra i? Tänk om jag inte är lätt att älska eller leva med? Tänk om jag aldrig kan få barn? Tänk om min konst är meningslös? I ljuset av dessa frågor – rädslor – har det varit lättare att inte döma min avundsjuka, utan se på den som en allmänmänsklig osäkerhet och rädsla. Att jag vid mitt kontorsbord som copywriter inte kunde lyssna på en intervju med Jonas Hassen Khemiri utan att rusa till toaletten och storgråta för att jag var övertygad om att jag troligen aldrig skulle få en bok publicerad var illgröna avundsjuka, eller kanske till och med nattsvart, men i grund och botten bara stark lust blandat med rädsla.
Min tröst och räddning är att jag trots allt inte upplever mig missunnsam. Speciellt när jag gjorde en liten gallup på Instagram om vilka saker mina vänner blir avundsjuka på. Alla svar var så oerhört relaterbara och mänskliga. Här är ett plock:
Att folk har ekonomisk frihet att kunna resa och upptäcka världen
Att folk har ork
Att folk har råd att bo där de vill
Att folk blir gravida
Att folk har drömjobb och får en stor lön för det
Att folk har vackra hem
Att folk har bra relationer med sina föräldrar
Att folk har naturligt fin hy
Att folk vågar släppa loss
Att folk har nära vänner som de umgås med ofta
Jag unnar mina vänner allt. Som Bodil Malmsten skrev: ”Ingenting får hända dig / Nej, vad säger jag / Allt måste hända dig / och det måste vara underbart.”
Vad kommer till mig: min psykolog säger ofta att det tar lång tid att bygga något stort. Jag tänker att det också gäller självförtroendet, och förmågan att hitta ett lugn i det som är.
4: Det som dött kan börja leva
Jag åkte till Göteborg i höstas och fick ett dödsbesked som inte var sant. Det var inte för att budbäraren ljög, utan för att denne inte riktigt visste vem det egentligen var som dött men antog sig veta. En helt annan irländare, visade det sig efter flera dagar.
Jag hade varit kär i personen som jag trodde hade dött och sörjde denne hela helgen, tills jag sprang in i en gemensam bekant som sa att han inte alls dött. Att han flyttat ut ur stan, numera bodde på landet och var förälder till två små barn. Att han lämnat det där gamla, blivit nykter och vänt om livet. Att han inte tagit livet av sig, tvärtom.
Jag läste allt vi skrivit åt varandra den helgen som jag trodde han dött. Jag promenerade omkring och ansträngde mig för att komma ihåg allt jag känt den där sommaren. Det var viktigt för att det kändes som att en del av mig hade dött. Jag vet det för att den delen inte kom tillbaka när jag fick höra att han lever: jag sörjde inte honom. Jag sörjde att jag varit allas, inklusive hans, att jag varit världens. Jag sörjde att jag varit ung, och att jag numera inte känner att jag är det, åtminstone inte på det sättet jag varit.
Det handlar inte om att jag vill tillbaka. Det är en sorg som bara måste få finnas. Puttra under huden och ha sin egen gång.
Mitt problem är att jag minns allt. Eller kanske minns jag inte allt, kanske är det så att jag antecknar allt och ser till att jag aldrig kan glömma. Det är också ett problem. Hade han varit död på riktigt kanske jag hade skrivit mer om honom, om mig, kanske hade våra brott varit preskriberade om inte han levt. Men han lever och jag måste fortsätta sörja mig själv, min ungdom som på något sätt är borta. Kommer jag någonsin mera sitta i en buss genom Kaliforniens ödemarker utan att någon vet var jag är och hur man når mig? Kommer jag någonsin mera kunna sätta mig på en sådan buss och inte sakna någon? Missförstå mig rätt, jag saknade alla som ung, hela tiden och oavbrutet, men mest saknade jag mitt liv. Jag undrade vart det dröjde. Jag gick omkring och funderade på var det skulle komma emot mig och var det slutligen skulle få stå still, landa i sig själv?
Nu är livet här, det är ikapp mig.
Nu vet jag att allt som hänt mig varit livet, alla bussar och länder och William och Nora, och den insikten känns som ett tecken på att något gått förlorat. Att jag slutat vara ung nu när jag inte längre saknar mitt liv, när det får stå still och landa i sig själv, och jag likaså.
Men kanske är slutet på ungdomen inte slutet.
Kanske kommer en tid snart som får mig att känna något liknande om tjugo år; att något tillfälligt pågick. Kanske växer det fram något nytt. Kanske blir det underbart. Kanske har livet bara börjat.
__________
Sofia Elie är FRLGT-kolumnist och litteraturvetare. Hennes debutroman En gång kände jag utkom på Förlaget 2021. Mera av Sofia och våra andra skribenter och författare hittar man här nedan och på FRLGT. (Foto: Kyle Cleveland)
