Uppståndelsen kring podden Sällskapet handlar egentligen väldigt lite om Rafael Donner och väldigt mycket om mediernas oberoende och självständighet. Vi måste kunna kritiskt granska också fenomenet kulturbarn, även om det kan leda till en del sårade känslor.
I SAMBAND MED att internet i februari 2022 upptäckte att Maude Apatow, som spelar Lexi i HBO-serien Euphoria, är dotter till Hollywoods maktpar Judd Apatow och Leslie Mann myntades uttrycket nepo baby (nepotismbarn). Alltså en kändis som fått lite extra hjälp under sin karriär tack vare inflytelserika föräldrar som är verksamma i underhållningsbranschen. Absolut ingen nyhet, Hollywood kryllar av släkter som Arquette, Coppola och Fonda. Men varje generation måste väl själv komma fram till den här insikten och nu var det zoomers tur att förstå att en del helt enkelt föds med större privilegier och bättre utgångspunkter i livet än andra.
I december deklarerade New York Magazine 2022 till nepotismbarnens år och publicerade ett massivt paket bestående av flera delar om just detta fenomen. ”Vi älskar dem, vi avskyr dem, vi har ingen respekt för dem och vi är alldeles besatta av dem” löd ingressen. ”Så blir ett nepotismbarn till”, ”De här är de 20 mest inflytelserika nepotismbarnen 2042” och ”Quiz: Vilket nepotismbarn sade vad?” var bara några av rubrikerna i artikelhelheten. I mitt tycke borde Merriam-Webster i stället för gaslighting ha utsett nepo baby till årets ord eller uttryck i fjol.
Merriam-Webster borde ha utsett nepo baby till årets ord.
Men att försöka importera populärkulturella eller identitetspolitiska debatter som sådana från den stora världen fungerar sällan i en så liten kontext som Svenskfinland och under den gångna veckan har jag förundrat följt de senaste svängarna i uppståndelsen kring Svenska Yles försök att beta av fenomenet nepotismbarn i kulturpodden Sällskapet. Visserligen har Göteborgs-Postens Sanna Samuelsson noterat kulturbarnen för länge sedan. Redan i mars 2021 problematiserade hon vikten av släktband i den svenska och finlandssvenska kulturvärlden.
NEW YORK MAGAZINE och den rikssvenska debatten om kulturbarn har också fungerat som inspiration till programledaren Kia Svaetichins prata i avsnittet som släpptes torsdagen 12 januari. När Svaetichin och hennes sällskap är som bäst brukar de leverera knivskarpa, nyanserade och analytiska tolkningar av vad som egentligen pågår i vårt samhälle och vår kultur. Det gjorde de kanske inte den här gången men det som hände efter publiceringen är ändå betydligt värre och mer oroväckande.
Det är extremt bekymmersamt att public service låter sig påverkas av de personliga åsikter som Donner framför.
Om Rafael Donner kritiserar Svenska Yle och andra medier för att ha spridit felaktiga uppgifter om honom och hans familj så riktar jag skarp kritik mot Svenska Yle för att inte stå upp för sitt innehåll och försvara sina anställda. Det är extremt bekymmersamt att public service låter sig påverkas av de personliga åsikter som Donner framför. Förstå mig rätt. Faktafel ska givetvis korrigeras och både journalistreglerna och lagen om yttrandefrihet finns sparade som bokmärken i min webbläsare. Jag förstår också mer än väl Donners vilja och behov att skydda sitt nyfödda barn och försvara sin fru. Men det är ändå gruvligt att Svenska Yle bestämmer sig för att klippa om poddavsnittet, inte efter en enorm kritikstorm från allmänheten utan utryckligen på Donners begäran. Snacka om inflytande och makt.
Svenska Yles ansvariga chefredaktör Johanna Törn-Mangs säger i HBL att hon ”lyfter på hatten för Sällskapet som vågar göra en modig och agendasättande podd som väcker diskussion”. Men uppenbarligen är Svenska Yle som utgivare inte då lika modig och agendasättande eftersom man så lättvindigt censurerar sitt eget innehåll. Nu undrar jag om vi kommer att se Journalisten (läs: Lina Laurent) kräva Törn-Mangs på ytterligare svar eller Ny Tids chefredaktör Janne Wass försvara den finlandssvenska kulturjournalistikens existensberättigande på ledarplats. Eller så dör också den här diskussionen ut innan den hunnit komma i gång ordentligt. Det är långt kvar till bokmässan där den här typen av frågor brukar diskuteras.
PRECIS SOM SALLA Aldrin Salskov skriver i sin insändare i Hbl finns det en stor risk för att den redan ängsliga finlandssvenska kulturjournalistiken blir ännu ängsligare och mer urvattnad. Vems åsikter betraktar vi som tillräckligt snälla och lämpliga för att bevilja plats och utrymme åt på kultursidorna eller i andra forum för kulturjournalistik? Så att ingen säkert tar illa vid eller blir ledsen. Journalistik, framför allt kulturkritik, ska inte vara snäll och vänlig utan intellektuell, ärlig och varför inte lite provokativ också. Att det ska vara högt i tak ska förstås inte fungera som någon sorts frikort för att vara elak. Men jag tycker inte att poddavsnittet i sin ursprungliga form var särskilt elakt. Utifrån Donners Facebookinlägg får man en alldeles förvrängd uppfattning av segmentet, som trots allt också handlade om mycket annat än bara familjen Donner och realityserien Längtan till landet.
Jag har förståelse för att Rafael Donner känner sig illabehandlad och förlöjligad av medierna och framför allt podden Sällskapet. Vid upprepade tillfällen har han påpekat under åren hur tröttsamt det egentligen är att alltid vara Jörns son i stället för att uppmärksammas för sina egna meriter. Samtidigt hoppas jag att man i familjen Donner och andra anrika släkter förstår att kulturbarn onekligen föds med vissa privilegier och sådant kulturellt kapital som vi andra anstränger oss för att samla ihop under många års tid. Att påpeka detta faktum handlar inte om avundsjuka eller illvilja mot kulturarbetarnas avkommor utan om en medvetenhet om olika realiteter och maktstrukturer. Och om andra finlandssvenska kulturbarn – så som skådespelaren Siri Fagerudd – har förmågan att rannsaka sig själv så kan förhoppningsvis andra i samma position göra likadant.
Kulturbarn föds onekligen med vissa privilegier och sådant kulturellt kapital som vi andra anstränger oss för att samla ihop under många års tid.
Den finlandssvenska ankdammen är så pass liten att de flesta av oss har säkert på något sätt gynnats av att ha gått i samma skolor, haft samma hobbyer och pluggat på de svenskspråkiga högskolorna. Om finlandssvenskheten i sig är en sorts privilegium kan vi betrakta kulturbarnen som de som sitter i ankdammens VIP-bås, ännu lite mer nätverkade och priviligierade. Som Fagerudd erkänner har hon kanske inte fått några garantier om framtida kulturjobb men definitivt haft vissa fördelar jämfört med andra.
DESSUTOM FINNS DET en annan sida av myntet som egentligen borde vara det stora diskussionsämnet. Det som Patrik Lundberg efterlyser i Dagens Nyheter. Så roligt som det är att debattera kulturbarn och smäda eliten är det inte på något sätt gynnsamt. Det som på riktigt skulle gynna oss alla är en allvarlig samhällelig debatt om motsatsen till kulturbarnen, alltså social orörlighet. Samtidigt som kulturbarnen föds med access och privilegier förblir de flesta barn till lågutbildade föräldrar också lågutbildade. Ett beklagligt fenomen och verkligt demokratiproblem som inte endast existerar i Sverige utan också i Finland.
Det är osexigt att snacka om social snedrekrytering, men om vi på riktigt vill göra vårt samhälle rättvisare för alla så måste vi börja värna om byggstenarna i en bildad välfärdsstat. Bibliotek, grundskolor och absolut inga terminsavgifter i högskolorna. Bidrag till kultursektorn så att alla, oavsett ekonomisk situation, har möjlighet att ta del av konst. Uppmuntra barn till att läsa böcker, ge dem ljusa framtidsutsikter och se till att ingen släpar efter i läskunnighet. Avsluta de pedagogiska experimenten i grundskolorna nu genast och erkänn att Finlands skolsystem är långt ifrån världens bästa. Och för guds skull, rösta i riksdagsvalet!
__________
Laura Klingberg är finlandssvensk journalist bosatt i Göteborg. Mera aktuella kolumner av Laura och våra andra skribenter och författare hittar du på FRLGT! (Foto: Sandy Millar)
Laura Klingberg: De bästa av oss jobbar inte mest
Här är Förlagets vårkatalog 2023
Laura Klingberg: En hyllning till poänglösa projekt
Laura Klingberg: Huvudlösa höns och växter av kött
Laura Klingberg: Mansrollen mellan vapenvåld och varm choklad
