Hägringen – en novell av Henna Johansdotter

Henna Johansdotter 24 januari, 2023

Efter de dystopiska scifi-romanerna Glasvaggan (2019) och Sömnlandet (2022) bjuder Henna Johansdotter FRLGT:s läsare på sin nya mininovell Hägringen.

”Vad fick dig att göra det?”
     Omdisciplineraren såg på Driith över det spegelblanka förhörsbordet. Leendet var rutinmässigt, ögonen hålor som avspeglade den brist på vilja och liv som präglade hela Hägringen. Bakom hen stod två vakter, så tätt att metalluniformerna nuddade vid varandra. Båda var utrustade med bedövningspistoler och elbatonger vid bältena.
     Driith bet ihop. Bojorna hade bildat blåmärken kring hens handleder. Galaxer i hens människohud.
     ”Jag menar, varifrån fick du ens idén?” Omdisciplineraren verkade varken arg eller förvirrad.      Hålorna förblev likgiltiga. Kognition men ingen känsla. Hägringens motto.
     ”Trodde du att det här skulle göra dig lycklig?” frågade hen.
     Driith blinkade omtöcknat. Lycklig? Var det vad Driith letat efter? Vad innebar lycka? Driith försökte minnas.

* * *

Allting började för två dagar sedan, på balkongen där Driith fört ett förtroligt samtal med sin äldsta vän medan festen fortgick under prat och skratt innanför dörrarna.
     ”Så, tänker du göra det?” Nids avatar avtecknade sig mot natthimlens stjärnor, grå och anonym.      ”Jag vet att du är nyfiken.”
     ”Prata inte så högt”, sade Driith och sneglade på vakterna nere på gatan. Nyfikenheten var ödesdiger, den första på Hägringens lista över förbjudna känslor. Och ändå stod Nid här och uttalade ord som genomsyrades av den.
     ”Jag vet en hemlighet”, hade hen sagt. Den är gömd inuti oss. Vägen ut.”
     ”Ut varifrån?”
     ”Du vet varifrån. Från Hägringen.”
     Driith hade skrattat gällt. Om det fanns en sak hen kunde hålla med regimen om var det att ingen, ingen ville lämna Hägringen. För första gången i världshistorien hade den mänskliga arten uppnått jämställdhet. Inga kroppar, inga skillnader. Allt tack vare vad som egentligen bara kunde beskrivas som ett avancerat hologram. Människorna i den gamla världen förtryckte och dödade varandra över kroppsvariationer. Hur en såg ut och vem en identifierade sig som var ett problem för någon annan. Men om ingen är olik den andra finns det inget att bråka om.
     Det var då Nemoerna kom in. Avatarerna, projicerade ovanpå de gamla förlegade människoformerna. Gråa och platta som en datorskärm som frusit, fullständigt oåtskiljbara från varandra.
     ”Och du är säker på att det kommer fungera?” Driith korkade skeptiskt upp en ny flaska mimikvin.

Från en ung ålder hade hen lärt sig vad som hände om de försökte avlägsna sin visualreceptor.      ”Jag vill inte bli sprängd i bitar”, sade hen.
     ”Bombsäkert.” Nid blinkar åt sin egen sin fiffiga analogi. ”Du behöver inte skära ut den som desertörerna gör. Det finns ett sätt att lura den, tillfälligt. Ta en av de här.” Hen tryckte något kallt i Driiths hand. En liten ampull med nål.
     ”På svarta marknaden kallas de Smygtittare”, sade Nid.
     ”Har du varit på svarta marknaden?” Driith kunde inte tänka sig att Nid skulle riskera livet för att umgås med rebellerna i Hägringens nedre distrikt. Nid skrattade och skakade på huvudet.
     ”Nemoen jag gick hem till igår kväll”, sade hen. ”Hen är stamkund där. Lät mig prova. Jag sparade en till dig. Ifall du vill titta. De döljer din puls”, förklarade hen när Driith fortfarande stod tyst.      ”Receptorn kommer tro att du är död och stänger ner. Då har du tio minuter på dig att titta på ditt riktiga jag innan effekten avtar och systemet startar om. Snabbt och helt säkert. Ingen kommer att veta.”
     ”Så har du gjort det?” frågade Driith. ”Tittat.”
     Nid stod tyst ett ögonblick. Sedan log hen och nickade.
     ”Och om en inte gillar vad en ser?” Driith kastade en blick på sin reflektion i balkongens glasdörr.      Hens ansikte var en grå mask med små svarta, utklippta hål som ögon och mun. De kunde forma sig för att förmedla känslor och intentioner, men de hade inga definierande drag. Hen var en kopia av tiotusentals andra Nemoer i Hägringen.
     ”Det finns ingen återvändo”, sade hen. ”En får leva med det en sett. Antingen det eller bli desertör.”
     Själva idén att desertera från Hägringen var absurd. Vem ville upprepa det förflutnas misstag?      Tack vare de projicerade Nemoerna fick alla vara fria. Fria att vara precis vad namnet antydde.
     Ingen.

* * *

”Vi hittade hen i underkamrarna. Ställde till ett jäkla spektakel när vi fångade hen. Jin och Rake är i sjukvingen.”
     Kall luft genom lungorna. Driiths ögonlock var tunga som stenar.
     ”En fredsbrottsling?” frågade en röst ovanför henne.
     ”Vi tror att hen planerade en terrorattack.” Något metalliskt klirrade mot ett bord. Det var pulsgranaten Driith hållit tryckt mot sitt bröst när hen sprang genom den vita korridoren till kammaren där huvudservern förvarades. Den som uppehöll Hägringen.
     ”Alltid någon som tappar förståndet och får för sig att de vet bättre.” Nemoen ovanför hen skrattade tonlöst.
     Driith försökte röra sig och upptäckte att hens armar och ben var kedjade. Hen låg på något kallt och hårt som skar in i ryggen. Hela kroppen värkte till den grad att hen kunde kräkas. Allt snurrade och hen kunde inte sluta se bilden av sig själv, liten till växten med burrigt hår och rödfnasiga kinder. Levde, andades. Hela livet hade hen undrat om det fanns någon där, under Nemon. Nu visste hen svaret.

Omdisciplinerarens ansikte flöt i luften över Driith. I vanliga fall hade Driith inte kunnat veta vad som pågick bakom Hägringens slöja, men hens visualreceptor låg i en fläck blod på hens badrumsgolv och kunde inte påverka hens sinnen. Under de minuter som återstod av hens liv skulle hen fortsätta att se, inte bara vem hen själv var, utan alla andra.
     Verkligheten var en dröm. Visst hade hen sett bilder av människor från den gamla världen. Men det här var något annat. Hen hade knappt tagit sig fram till rikshuset på grund av alla kropparna på gatorna. Explosionen av ansiktsdrag, uttryck och blickar påminde hen om att hen fanns, och det var skräckinjagande.
     ”Förstår ni nu varför Hägringen är nödvändig för dem?” Omdisciplineraren petade på Driiths panna med fingret som om hen var ett labb-experiment. ”Se vad som händer. De känner sig unika. Och sen får de för sig att de är bättre än andra. Sedan börjar de bygga vapen. Ideologier, drömmar, virus som måste utrotas. Är det inte vad du vill?” Hen höjer ett buskigt ögonbryn mot Driith. ”Du vill spränga huvudservern för att du tror att det vore bäst för världen. Vet du hur många brott som har begåtts i samma tro? Vad gör dig så säker på att ditt syfte är berättigat?”
     ”Jag är någon”, säger Driith.
     ”Ja, vi förstår det. Du skrev det hundranio gånger på din badrumsvägg. Kan du förklara det?”
     ”Folk måste se.”
     ”Tvärtom. Folk måste bedövas. Brukade du inte gilla det? Att flyta. Att blunda. Att aldrig behöva möta en annan människa. Vill du gå tillbaka till det?”
     Driith svalde. Sedan skakade hen på huvudet.
     ”Jag är någon”, sade hen igen. ”Det är de också.”
     Omdisciplineraren suckade.
     ”Likvidering”, sade hen och lämnade rummet.

Avrättaren hade mörka lockar och en rundad näsa. Hen vände sig om med nålen redo och sneglade på Driith där hen låg fastspänd på britsen.
     ”Det kommer inte att göra ont”, sade hen.
     ”Vet du att du är vacker?” sade Driith.
     ”Ursäkta?” Hen stammade till. Huden på kinderna blev röd och det var det underbaraste Driith någonsin sett.

Driith berättar för hen vad Nid berättat för Driith. Och precis som Driith gjort till en början skakade hen på huvudet och mumlade att hen aldrig skulle riskera det. Men Driith kunde se strimman av ljus i de bruna ögonen. Samma ljus som Nids erbjudande väckt i hen på balkongen.
Driith lutade huvudet tillbaka mot britsen och väntade på att kroppen skulle släppa taget. Kampen var inte över. Driith skulle dö, men idén om att få vara sig själv skulle leva vidare.
Allt som behövdes var den gnista som tänts i avrättarens ögon när hen lagt nålen mot Driiths mjuka, imperfekta, underbara människoarm.

_____

Henna Johansdotter (f.1994) är scifi-författare och spelutvecklare. Hennes två romaner Glasvaggan och Sömnlandet har utkommit på Förlaget 2019 respektive 2022. Läs mer av Henna här nedan och på FRLGT! (Foto: Yoal Desurmont, bildbehandling Janne Strang)