Ibland kan naturen avslöja de misstag som människor gör.
EN HELG I slutet av november började det snöa utav bara satan. Det är inte ofta det kommer så mycket på en gång här i Stockholm. Jag minns när det skedde senast, eftersom det var samma natt det blev klart att Trump vunnit valet. Då liksom nu beskrevs situationen som ett snökaos, men det kändes värre denna gång, av anledningar jag ska komma till.
Vid sådana här snöfall räcker plogbilarna i Stockholm aldrig till, och det kan man tycka olika om, men det finns åtminstone ett ekonomiskt argument för att inte ha en massiv plogjour stående för någonting som inträffar ett par gånger per decennium.
Detta som bakgrund. Vad jag nu ska skriva om kan jag dessvärre inte vara så specifik kring som jag hade velat, eftersom det hade varit olämpligt sett till min roll som styrelseledamot i min bostadsrättsförening.
NÄR SNÖN FÖLL över våra hus befann sig föreningen i ett brytningsskede. Ända sedan den bildades på 50-talet har föreningen haft egen anställd personal. Styrelsen har alltså fungerat som arbetsgivare för de personer som haft hand om mark- och fastighetsskötseln i föreningen. Detta har så vitt jag förstått varit ett vanligt arrangemang, speciellt i större föreningar.
Gårdskarlarna blev väl förtrogna med både husen och dess invånare, och började kanske i vissa fall betraktas som omistliga. Men de järnhårda lagar som styr den ekonomiska utvecklingen tar ingen hänsyn till dylika sentimentala band. Det här sättet att organisera arbetet med att sköta fastigheter och mark började med tiden uppfattas som ineffektivt. Arbetet gick inte att periodisera, utan personalstyrkan var alltid den samma oavsett om det krävdes mycket eller lite arbete vid ett givet tillfälle. Många av de traditionella uppgifterna hade digitaliserats eller börjat skötas på distans. Många av de nyare åtagandena, exempelvis bredband, kräver högspecialiserad personal. Om föreningen ändå behöver köpa in externa tjänster till nästan allt, vad behöver man då egen personal till? Dessutom, vem vill i dessa dagar vara arbetsgivare, med allt vad det innebär, på sin egen fritid?
Våra tre anställda sades i höstas upp efter lång och trogen tjänst. Protesterna från medlemmarna hade varit högljudda, men märkligt ofokuserade. Jag fick intrycket att det var viktigare för många att positionera sig med en åsikt än att sätta sig in i frågan. Å andra sidan var möjligheterna till insyn begränsad, eftersom medlemmarna ju inte får gå på styrelsemöten där frågan diskuterats.
Under en månads tid gick de anställda parallellt med den nya entreprenören och uppmanades ge sådan kunskap som entreprenören kunde tänkas behöva. Vissa av de äldre medlemmarna ordnade en insamling och avtackningsfika. Det hela verkade lugna sig. Så kom snöfallet.
FÖRSTA DAGEN PLOGADES det faktiskt en del, men det var många som inte hann uppfatta det, eftersom snön bara fortsatte vräka ner. Och andra dagen var det plötsligt stilla på gårdarna. ”Var i helvete håller plogarna hus?”, ”Vi kommer inte ut med barnvagnen.” Och: ”Så här skulle det inte ha sett ut om vi hade haft kvar våra anställda, då hade det varit färdigplogat nu”.
Det fanns givetvis ett nytt och tydligt avtal där det stod hur och när det skulle plogas. Men underleverantören ursäktade sig, resurserna hade snabbt tagit slut, maskiner hade gått sönder och det var omöjligt att ta sig fram till gårdarna, eftersom bilvägarna inte var plogade.
”Men föreningen har ju fortfarande egna traktorer som vi köpt in för dyra pengar”, kontrade medlemmarna. ”Vi kan köra plogarna själva”. Går inte, en försäkringsfråga, svarade vi.
Det var då det började flyga bajsemojis i trådarna. Det hjälpte inte att vi hänvisade till den extrema situation som rådde i hela staden, på alla gårdar, inte bara våra. Vi var genomusla och vi skulle ryka på nästa årsstämma.
Plogarna kom, sent om sider, när det redan börjat töa.
__________
Mattias Björkas är finlandssvensk musiker bosatt i Stockholm. Med sitt band Vasas flora och fauna gav han 2019 ut boken Atlas – Noter och texter och bilder. Mera av Mattias och våra andra författare och skribenter hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Dylan Shaw)
