Servitören i baren är visserligen en medmänniska, men inte din vän. Och oberoende av lön tar hen alltid gärna emot dricks, skriver Janne Strang i sitt svar till Ola Söderholm.
Poddaren Ola Söderholm (ni vet väl Stormens utveckling) väckte en intressant diskussion om makt och pengar då han i tisdags tweetade om sin avsky mot att ge dricks.
I vanlig ordning delade sig kommentarerna i för och emot, och det visade sig att folk igen har vitt skilda uppfattningar om både varandra och världen vi lever i. Söderholms retoriska överdrift åsido, kan jag (tror jag) förstå hur han känner sig när han ska belöna en ”medmänniska” med lite småpengar för en tjänst hen gjort – något mer osvenskt får man leta efter.
Att belöna en medmänniska med lite småpengar för en tjänst hen gjort – något mer osvenskt får man leta efter.
Och här träffar han precis den ömma punkt som FRLGT:s kolumnist i Göteborg Laura Klingberg satte ord på i en krönika förra veckan: den traditionella svenska självbilden är i upplösning, och den jämlika och jämställda folkhemsutopin har plötsligt vaknat upp efter decenniers törnrosasömn, borstat tänderna och sett den nyliberala dystopi man blivit i spegeln. Det är mot denna flammande debatt om själva Sveriges framtid som Söderholms tweet ska läsas.
Sverige har alltid balanserat mellan att å ena sidan vara en självständig och egensinnig, socialt progressiv föregångarnation, och å den andra en för allt amerikanskt svansande knähund och härmapa. Och nu när de uppenbara sprickorna i fasaden börjar hota hela välfärdsbygget tvingas äntligen både medborgare och politiker att lätta på sina skygglappar och faktiskt ta debatten om ett hurudant Sverige man vill ha: ska vi låta det hela glida mot en laissez faire-minimalstat, trots de uppenbara sociala problemen det innebär? Eller borde vi bita med alla medel oss fast i våra gamla värderingar om solidaritet och en stark, statlig famn – trots de kostnader det innebär?
Som tidigare arbetare på kaféer och barer kan jag upplysa Söderholm om att alla små slantar i form av dricks alltid är välkomna. Jag talar bara för mig, men själv jag har aldrig upplevt det som förnedrande att ta emot en extra dusör, hur liten eller stor den än är. Söderholm talar om ”medmänniskor”, men är inte det perspektivet givet? Så fundamentala saker ska inte blandas in i den transaktionella relation som en servitör har gentemot en betalande kund. Ni är inte vänner, även om du kanske vill tro det. Hen jobbar här.
Ni är inte vänner, även om du kanske vill tro det. Hen jobbar här.
Den nesan fick jag uppleva på en pub i Brooklyn för många år sedan, då jag satt vid bardisken och beställde in flaska efter flaska av den lokala lagern, och den skitsnygga barntendern var så vanvettigt trevlig mot mig. Att det handlade om de tillhörande dricksen blev plötsligt solklart då hennes skift upphörde och hon försvann bakvägen ut, utan en blick eller ett hejdå. Efter alla de timmar vi delat …
Så nej, Ola, det är ingen orsak att känna sig förnedrad av att ge dricks. Mottagaren kommer garanterat att uppskatta det.
Och jag är rädd det faktiskt är Amerika som håller på att vinna kampen om både drickskulturen och samhällsbygget i Svea.
____________
Janne Strang är kolumnist och kurator för FRLGT, bosatt i Köpenhamn där han sällan betalar dricks – men ändå skäms lite varje gång han låter bli. (Foto: Tyler Nix)
