”I wish I could just change my name.” –Brad Pitt
RUMMET ÄR DUNKELT, dova toner klingar. Utanför fönstren mot den frusna Näsijärvi syns björkar, granar och en gammal bastubyggnad precis vid stranden. Jag står framför fyra halvmeterstora genomskinliga hus som penetreras av flockar av glittriga spermier med patroner som huvuden. Till höger om mig håller en gipsman i naturlig storlek på att pressa sönder sitt huvud i ett skruvstäd.
Jag borde vara ute och köpa julklappar men istället har jag tagit tåget till Sara Hildén-museet i Tammerfors för att äntligen uppleva Brad Pitts debut som visuell konstnär. Jag har väntat på det här sen i september då jag råkade se ett nyhetsinslag om allt detta. Hela världens Brad. Som körde från Missouri till Hollywood i en gammal Datsun som 22-årig fem före färdig journalist och sen slog igenom så det gnistrande om det. Kanske var det rollen som gudomlig toyboyslusk i Thelma & Louise år 1991 som slutligen fick det att braka loss, och efter det har han hållit sig på topp i filmbranschen, a legendary leading man, a Hollywood power broker, maybe the greatest heartthrob of all time som författaren Ottessa Moshfegh beskriver honom i sitt (stjärnögda) porträtt i det amerikanska mansmagasinet GQ i somras.
Men nu var han här med sina skulpturer. I Tammerfors. Där stod han i tv-rutan.
Men nu var han här med sina skulpturer. I Tammerfors. Där stod han i tv-rutan. 58 år, lite klädsamt grå och fårad och klädd i en slags orange overall på detta finska museigolv. Bredvid sig hade han den professionella bildkonstnären Thomas Houseago, vars utställning detta huvudsakligen var, samt rockstjärnan Nick Cave som också fick vara med på ett hörn. Artigt och med blyg eller besvärat skämtsam uppsyn, inte helt olik nån av hans senare skälmska filmkaraktärer som inte går att få rätsida på men som man stirrar på i oändlighet för att försöka, svarade Brad på de finska journalisternas frågor, fast det verkade svårt att stå stilla: We’ve been having such a beautiful stay. We’ve got a great spot on the lake (jag föreställer mig att de badat i bastun vid museet men så är det inte, för den har varit ur bruk sen mitten av 90-talet, berättar cafébiträdet senare). We’ve had a fire going at night. It’s been like a refuge in some way. And it’s also really exciting to be here at Zärä Hildn museum, it just feels right. Should I babble about the art? Good? Thanks.
Vad handlar konsten du ställer ut här om, Brad Pitt?
Om självreflektion, sist och slutligen. Var har jag stigit fel i mina förhållanden? Hur är jag medskyldig?
It was born out of ownership over what I call a radical inventory of the self.
JAG KOM IHÅG en annan text i GQ, den 16 sidor långa intervjun Brad Pitt Talks Divorce, Quitting Drinking, and Becoming a Better Man, som publicerades ett halvt år efter hans och Angelina Jolies skilsmässa år 2016. Skilsmässan hade varit skandalös. Efter elva år, sex barn och tusen ikoniska framträdanden som Brangelina som hade allt – skönhet, pengar, barn, genialitet – rapporterades det plötsligt att Brad Pitt hade härjat i fyllan på ett flygplan och hamnat i bråk med sin 15-åriga son, så våldsamt att en anonym person hade ringt myndigheterna. Ett par dagar senare meddelade världspressen att Angelina ansökt om skilsmässa och ensam vårdnad för barnen och Brad Pitts liv som han kände till det befann sig in free fall.
Hjärtat
€25.90Det är under dessa omständigheter som GQ-journalisten Michael Paterniti besöker honom, on a cool morning in his old Craftsman in Hollywood Hills. Brad tillreder Matcha te, he enjoys the ritual of it, och pratar om hur han börjar och slutar dagen med att göra upp en brasa, för det ger honom tröst. Huset är helt tyst, serent, that’s the vibe at least. Barncyklar står på rad på gården men den enda levande själen här, förutom Brad och journalisten, är den snarkande bulldoggen Jacques, som Brad verkar ha ett mycket varmt förhållande till. Brad är sen skandalen helnykter: I can’t remember a day since I got out of college when I wasn’t boozing or had a spliff or something. Nuförtiden dricker han tranbärsjuice blandat med bubbelvatten istället, även om han verkligen, verkligen älskar vin och kan dricka vem som helst under bordet: I’ve got the cleanest urinary tract in all of L.A., I guarantee you!
DET MÅSTE HA varit kontrasterna som gjorde artikeln så kittlande och störande. All denna vardaglighet (han är en människa) i kombination med den odiskutabla statusen som en av världens kändaste och rikaste filmstjärnor – viss information som bara liksom flimrade förbi: om ett château i Frankrike och ett beach house i Malibu, om den då färska Oscarstatyetten för Moonlight, som hans nygrundade bolag producerat. En värld så fjärran, så onåbar. Samtidigt var han underligt öppen om sin situation och sina känslor efter skilsmässan – nästan så jag blev lite orolig över hans mentala hälsa. Hade GQ Magazine utnyttjat honom i en svag stund? In conversation, he seems absolutely locked in one moment and a little twitchy and forlorn the next. Han pratade om den stora ensamheten som han egentligen känt i hela sitt liv. Att han varit en skit: I’m running from feelings. Att han nu gick i terapi och loved it, loved it. Att han höll på att omvärdera allt och mest av allt sig själv. Han kom också med vad som kändes som ganska djupa insikter om livet, åldrandet och konsten faktiskt (I just want to stand here, shirt open, and take my hits and see, and see), sa att poängen med allt är communicating, connecting, att vi alla är celler i samma kropp och allt illustrerades av exklusiva modebilder där han poserade med bedjande ögon i nationalparkerna Everglades, White Sands och Carlsbad Caverns: Sports jacket $3,395 by Giorgio Armani / tank top $250 by Rick Owens / Pants $790 by Bottega Veneta.
Redan här berättade han också att han börjat göra konst. Att han så gott som bosatt sig i sin kompis Thomas Houseagos studio och där fick utforska olika material: lera, trä, gips, metall. Detta var något som han drömt om i minst tio år och något han kände att han behövde: I’m a tactile individual. Han medgav att han var helt i början av allt det där, att det var något han inte behärskade. Kanske var det just det som lockade.
Detta var något som han drömt om i minst tio år och något han kände att han behövde: I’m a tactile individual.
Jag var inte den enda som fascinerades av intervjun. Kort efter att den publicerats iscensatte en arbetsgrupp den på finska med Samuli Niittymäki i rollen som Brad Pitt. Föreställningen hette Amor Fati – att älska sitt öde – och den spelades på Kiasmateatern inom ramen för ARS17. Den fångade intervjuns hela brännande ambivalens på ett helt genialt sätt, vill jag minnas. Förbryllningen hölls genomträngande. Man var rörd men störd. Kanske var det via den jag hittade intervjun egentligen, måste ha varit. Den slutade med att Brad Pitt modellerade in hela sig i en gigantisk lerklump.
ALDRIG TRODDE JAG att jag skulle få chansen att se resultatet av hans experimenterande med egna ögon. Men så blev det. Denna tisdag i december är jag nästan ensam på museet, men vänner som besökt utställningen under helger och soliga dagar har berättat att det varit trångt.
Jag är såklart här bara på grund av Brad Pitt, men måste ta mig förbi Thomas Houseagos jättelika skulpturer och tavlor för att komma ner i salen där hans verk finns. Ett smart drag av museet. Onekligen har särskilt Brads namn medfört extra klirr i museikassan. Horderna kommer för honom, inte för den riktiga konstnären Houseago. Jag blir inte kvitt mina funderingar om vem det var som från början initierade samarbetet, och varför. Enligt utställningstexterna var det Houseago som bjöd med sina vänner Brad och Nick att ställa ut med honom – utställningen kallas WE. Vi tre. Eller vi alla här på jorden? Celler i samma kropp. Tänkte han att fler skulle komma och kolla på hans konst om han hade dessa kändisar i släptåg? Eller ville han genuint ha dem med för att han älskar dem och vill låta dem presentera sin fina konst för världen, bada lite finsk bastu som bonus? I mina öron klingar Helen Korpaks HBL-kritik av David Lynchs fotoutställning på Västra terminalen T1: Fascinationen för berömdheters stapplande konstnärliga försök är förståelig, men enerverande […] Det är störande att detta är den version av fotokonst som når den stora massan.
Jag vill gå in i det här med öppna ögon, som Brad, bara se och se, shirt open, inte vara snobbig, ogenerös och fördomsfull. Varför skulle inte en 50-plussare kunna börja med något helt nytt? Varför skulle Brad Pitts konst nödvändigtvis behöva vara pinsam bara för att han egentligen är filmstjärna? Varför delar jag in folk i fack? Det hatar jag ju själv när man gör med mig. Eller skyddar jag mitt eget genom att avfärda de rika och berömda, de som bor i solen: De har allt det där men jag har ändå den riktiga, djupa konsten?
Jag vill tänka som Philip Teir i hans HBL-kolumn just efter att utställningen öppnade: Hoppas Brad Pitt blir lycklig genom sin konst.
Brad Pitt har funnits i hela mitt liv. Han är en legend, en institution för min generation. Människa, men ändå inte riktigt på samma sätt som vi vanliga. Han har gett mig oförglömliga rolltolkningar och bjussat på sig själv i offentligheten. Det är min plikt att följa honom också på det här äventyret. Denna gång bjuder han mig på stark ambivalens och det har jag lärt mig att är en mycket viktig sak att utsätta sig för med jämna mellanrum här i livet. Det är hemskt att tänka att det finns miljoner seriösa och begåvade konstnärer som vigt sitt liv åt att undersöka och skapa konst och aldrig får en chans att ställa ut överhuvudtaget medan Brad surfar in också här. Men å andra sidan har kanske folk som vanligen inte brukar gå och se bildkonst lockats hit och fått sig en glimt av Houseagos konst också, eller blivit medvetna om att Sara Hildén-museet existerar, och det måste väl ändå vara bra. Mera konst, alltid. Det tror jag åtminstone på.
Det är hemskt att tänka att det finns miljoner seriösa och begåvade konstnärer som vigt sitt liv åt att undersöka och skapa konst och aldrig får en chans att ställa ut överhuvudtaget medan Brad surfar in också här.
Houseagos verk verkar innehålla fler än ett lager, de får igång min egen associationsapparat, kanske är det själva definitionen av konst, tänker jag plötsligt, men orkar inte leva mig in i beskrivningarna av hur han varit i kris och räddats av konsten och Brad Pitts ljus (Brad tillverkade såna åt honom under den mörkaste tiden, nu står de här i en vitrin). Sen är det ytterligare Nick Caves porslinsfiguriner om Djävulens liv, parodierande engelskt 1700-tals Staffordshireporslin, som jag otåligt får plöja igenom. Jag böjer mig över en av dem för att ta en bild att skicka till min vän Cave-fantasten. En sällsynt alert museivakt är genast på plats: Luta dig inte för långt över skulpturerna! Och nu ser jag skylten med stora bokstäver: Luta dig inte för långt över skulpturerna! Min andedräkt kan fräta sönder den delikata emaljen.
SEN TRÄDER JAG äntligen in i salen. Brad Pitts sal. Den vackraste. Näsijärvis is är grå och mjuk. Genast till vänster står hans första verk, från 2017. House A Go Go heter det och är ett 46 centimeter stort hus hopspikat av plankor med bitar av vit skiva på taket, spillmaterial som han hittat i Thomas Houseagos studio. Det är som om ett dagisbarn hade gjort det. Men jag inser: även om det var ett lysande verk så skulle jag inte kunna se på det med öppna ögon på grund av att konstnären heter Brad Pitt. Över nästa vägg väller Aiming At You I Saw Me But It Was Too Late This Time. Brad har gjutit sina olika kroppsdelar och placerat dem som i ett gigantiskt slagsmål. En man som slåss med sig själv med dåligt resultat. Och sen de där silikonhusen som skjuts sönder inifrån (Self-inflicted Gunshot Wound To The House), mannen som skruvar bort sitt huvud (Slave To Our Vices) och en likkista i brons (Buried Needs), också den full av gjutna kroppsdelar. Det är mycket hus som går sönder och mycket män och våld.
Jag vandrar runt en gång till och vet inte vad jag ska tänka. Är detta allt?
Jag vandrar runt en gång till och vet inte vad jag ska tänka. Är detta allt? Jag laddar min telefon i det fina caféet och äter paj. Var det här värt den dyra tågresan, den hala promenaden i snöyran och åratal av tankeverksamhet? Jag kunde ha lärt mig mandarin eller engagerat mig i kampen mot klimatkrisen istället. Jag kunde åtminstone ha valt att nörda in mig på en kvinnlig filmstjärna, redan det skulle kännas lite bättre.
På något sätt måste jag få valuta för pengarna. För allt det här. Jag går tillbaka till Brads sal. Museivakterna är många, de följer min varje rörelse med blicken. Men jag är skicklig. Jag lägger på mig min oskyldigaste min och i ett mikroskopiskt obevakat ögonblick slinker jag bakom knuten, till House A Go Go. Jag hoppas att det inte är larmat. Sen sticker jag ut handen och hastigt, hastigt, rör jag vid det. Det känns som vanligt trä. Men jag vet. Jag har rört vid samma planka som Brad Pitt.
____________
Malin Kivelä är författare. Hennes senaste roman Hjärtat kom 2019 och belönades med bland annat Svenska Yles litteraturpris. Hon arbetar just nu på en kommande essäsamling om naturen. Fler kolumner och essäkrönikor av Malin Kivelä hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Jussi Koivunen / Sara Hildén Art Museum, fr.v. Nick Cave, Thomas Houseago, Brad Pitt. Bildbehandling Janne Strang.)
Utställningen WE på Sara Hildéns konstmuseum i Tammerfors pågår till den 15 januari 2023.
Källor till artikeln:
Michael Paterniti: Brad Pitt Talks Divorce, Quitting Drinking and Becoming a Better Man, gq.com 03.05.17
Ottessa Moshfegh: Brad Pitt Opens Up His Dream World, gq.com 22.06.22
Philip Teir: Hoppas Brad Pitt blir lycklig genom sin konst, HBL.fi 27.09.22
Helen Korpak: David Lynchs fotokonst är motbjudande på ett sätt som inte ens upprör, HBL.fi 13.12.22
