Malin Kivelä: Fallet Rydman och den kluvna världen

Malin Kivelä 23 juni, 2022

Författaren Malin Kivelä kommenterar fallet Wille Rydman och minns sin egen ungdom då sexuella trakasserier var vardag.

Sedan samlingspartisten Wille Rydman började figurera i offentligheten för drygt tio år sen har jag följt honom med en viss oro, för att inte säga obehag. Detta politiska underbarn avlade sin politices magisterexamen på bara två år och har därefter gjort dunderkarriär som ledare för sitt partis ungdomsförbund, superung riksdagsassistent, sekreterare för partiets utrikesaffärer och till sist ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige och riksdagsledamot från år 2015.

Genom åren har han uttalat sig med hög röst och på stora uppslag om sina teman invandringskritik, marknadsliberalism och värdekonservatism, det vill säga allt jag inte står för. Jag blev ärligt talat lite lättad när jag i söndags läste Helsingin Sanomats ingående reportage Kokoomuksen salaisuus (Samlingspartiets hemlighet) och insåg att det var just han som var den, hemligheten.

Flickor har varnats för honom och åtminstone en har klagat över hans beteende till partiledningen – men förbisetts.

Redan i åratal, stod det, har det varit en offentlig hemlighet inom partiet att han har trakasserat kvinnor, oftast väldigt, väldigt unga sådana. Att flickor varnats för honom och att åtminstone en klagat över hans beteende till partiledningen men förbisetts.
År 2020 inleddes en polisundersökning efter att en ung kvinna skrivit på en chattjänst, som erbjuder hjälp för personer som behandlats illa sexuellt, om en medlem av hennes parti som under tio års tid trakasserat 14–17-åringar. Upprätthållaren av tjänsten anmälde saken för polisen som tog reda på kvinnans identitet och fick mer information av henne. Det blev klart att den misstänkta var just Rydman. Under en veckas tid intervjuade polisen nio kvinnor. Sex av dem berättade att de hade obehagliga erfarenheter av honom. Alla utom en av dem var minderåriga då händelserna ägde rum. Rydman var ca tio år äldre, i vissa fall mer. Två av kvinnorna berättade att de hade varit minderåriga då de sällskapat med Rydman, men att de inte hade obehagliga erfarenheter av honom. Ett par dagar efter de sista polissamtalen lades förundersökningen ner. Enligt polisen fanns inte tillräckliga skäl för att påbörja en utredning.

Helsingin Sanomat har för sitt reportage intervjuat en del av kvinnorna som pratat med polisen, samt tre andra kvinnor. Nio av dessa berättar att de känt sig trakasserade av Rydman. Händelserna har ägt rum under en tidsperiod av tio år, de färskaste för några år sen.

Uttalandena följer ett visst mönster. ”Milja” berättar om hur hon som fjortonåring för ett skolarbete i samhällslära intervjuade Rydman, som genast från början tilltalade henne och betedde sig mot henne på sätt som kändes besvärliga. Några år senare (när hon var sexton, dvs. då det inte längre var straffbart att ha sex med henne – detta var hennes tolkning) bjöd Rydman henne på en träff. Träffen slutade hemma hos honom, med fysiska närmanden och övertalningsförsök.

Två sjuttonåringar berättar om hur de plockats upp på en fest och blivit föreslagna övernattning hos honom (enligt hans dåvarande sambo: med motivet gruppsex) men att de nog fått gå hem när de inte ville stanna. Samma ex-sambo pratar om ett våldsamt och hotfullt beteende.

Tur att det var just han, tänkte jag plumpt, och inte någon jag trodde var sympatisk.

Tur att det var just han, tänkte jag plumpt, och inte någon jag trodde var sympatisk. Vilket definitivt också har hänt sen metoo-rörelsen kom och började släpa fram saker och ting i solgasset från de där skuggiga bakgatorna.

Wille Rydman själv nekar till alla anklagelser. I ett blogginlägg från den 19 juni, samma dag som HS-artikeln publicerades, listar han motargument mot ett antal av dem. Någon av flickorna har de facto flirtat med honom medan han själv försökt förklara att han bara ville vara vän med dem. Då har de, skriver han, blivit sura och senare hittat på att han trakasserat dem. Rydman publicerar utdrag ur meddelandeväxlingar för att styrka sin berättelse: också ex-sambon tog det väldigt hårt då han gjorde slut och har hittat på alla anklagelser som hämnd. Och så vidare. ”Helsingin Sanomat påstår förfärliga saker om mig och har troligen gjort sig skyldiga till ärekränkning”, skriver han. Och: ”Skadan de förorsakat kommer aldrig att kunna repareras.”

I förrgår kom nyheten att Wille Rydman avgått som stadsfullmäktigeledamot och uteslutits från Samlingspartiets riksdagsgrupp på obestämd tid medan ”tilläggsutredningar pågår”. Men det är mycket möjligt att allt kommer att gå väl för honom ändå. Om han befinns oskyldig glöms saken så småningom bort, blir kanske till ett lite jobbigt bakgrundssus. Han får status som martyr – mansmartyr. Ännu ett exempel på hur fel det kan bli när drevet börjar gå. När kvinnornas anklagelser får för stort utrymme och världens naturliga ordning rubbas. Om han befinns skyldig så plockar garanterat bäste broder-nätverken upp sin tillfälligt fallna kumpan och ger honom en ännu bättre post. Så brukar det underligt ofta gå.

Ingen av kvinnorna anklagar Rydman för våldtäkt eller grova handgripligheter. Han har pratat alltför intimt med alltför unga tjejer, insinuerat, kramat för mycket, hållit sin hand på ryggslutet, trugat alkohol – ibland åt minderåriga – försökt gnälla sig till att de ska stanna över natten. En gång blivit rasande när flickan inte ville. Nog låtit andra flickor gå när de velat det, även om ”Milja” säger att han ”undvek att beställa mig en taxi även om jag bad honom göra det flera gånger” och att ”det var på något sätt svårt att komma därifrån”.

Det som Wille Rydman hållit på med var en helt normal del av tillvaron när jag var ung. Man var allmänt villebråd.

Det som Wille Rydman hållit på med var en helt normal del av tillvaron när jag var ung. Man var allmänt villebråd och fick vara redo för att vem som helst kunde tilltala en eller kommentera ens utseende på vilket sätt som helst, när som helst. Var man rentav en liten smula smickrad över eventuella ljusskygga anbud och komplimanger om sexiga ben? Egentligen inte. Ibland hade man klätt sig i en kort kjol för att man kanske hoppades på att dra till sig en (jämnårig) pojkvän nån gång, eller bara för att det kändes kul. Men de som drogs till de bara, unga benen, eller de som vågade rangordna dem högt, var tyvärr utan undantag männen som var lika gamla som ens pappa.

Oftast hände de här sakerna om natten och i onyktert tillstånd men, nu när jag tänker efter, inte alltid, faktiskt. De kunde också hända när man var på jobb eller bara gick på gatan för att komma någonvart. Som ung kvinna på 90-talet fick man bara lära sig att navigera i de där vattnen, skaka det av sig, låta bli att tänka på det, förstå och förlåta, för man var ofta i beroendeställning till de där männen, ville inte göra dem pinsamt berörda, man ville bevara allas heder och det gjorde man genom att möjligast diskret låta situationerna passera. Skratta bort dem kanske. Och sen se till att hålla sig så långt borta som möjligt från just de männen i fortsättningen. Man var på andras nåder. Det gick inte att prata med någon eventuellt ansvarig om de här sakerna, för de hörde på något sätt till, och känslan var att ingen ändå hade lyssnat på en. Eller om någon lyssnat så hade ens klagan ändå inte lett någonstans. I slutändan var de här männen större än man själv rent fysiskt, så känslan av fara var reell.

De flesta män betedde sig inte så där, men det hände tillräckligt ofta för att man skulle vara varse hela tiden. Det är en tung position att vara i och den sätter sina spår. Någonstans tar de där kommentarerna sig ändå in under huden. Känslan av att inte vara en person utan en ålder, ett kön, ett par ben eller vad det nu kan vara för kroppsdel. Redan då visste man att det inte handlade om just en, det var inte för att just jag var snygg eller just jag var jag som jag fick höra de där kommentarerna, utan för att jag inte hade råd att säga emot. Följderna kan vara långtgående. ”Milja” berättar i artikeln att hon slutade med politiken efteråt. ”Det var så mycket osakligt beteende speciellt inom ungdomsförbundet att jag slutade med hela verksamheten.”

Det är mycket svårt, om inte omöjligt, för en vit cis-man att verkligen förstå allt detta eftersom nästan ingen av dem varit i samma position – detta utan att förneka att män också har det svårt, på andra sätt.

Jag studerar som bäst till yogalärare och har under utbildningen framför allt fått träna på att möta andra synsätt än mina egna. Verkligen möta dem, utan att döma eller jämföra. För det första går själva utbildningen långt ut på att lära sig leva enligt tanken att du själv varken är mer eller mindre värd än någon annan, vilket i sin enkelhet egentligen är helt revolutionerande. Hurdan en annan person än är, hur hen än tänker, så är hen lika bra som du. Inte bättre. Inte sämre. Och jag är inte bättre eller sämre utan värd precis samma respekt som alla andra. Det här övar jag mig nu på att tänka varje dag. Det är mycket svårt, men i korta stunder känner jag hur det går, kritiken, jämförandet och självföraktet låter bli att sätta in, eller jag kan avvisa deras impulser, och då är det som att jag plötsligt kan andas lugnare.

Jag studerar som bäst till yogalärare och har under utbildningen framför allt fått träna på att möta andra synsätt än mina egna.

Bland dem som deltar i utbildningen har dessutom troligen ingen annan än jag vaccinerats mot corona, de flesta tror på astrologi, änglar och säkert också kristaller, och besöker seanser som uttyder vad de varit med om i sina förra liv. De jag vanligen umgås med stämplar allt detta som flum och idioti, något man tar starkt och högljutt avstånd från. Men yogatyperna är hur trevliga som helst och jag kanske inte behöver lägga mig i hur de sköter sin välmåga, egentligen? Och även om jag tyckte mig behöva korrigera deras syn på världen så skulle jag ju inte lyckas med det. Det är co-existence bara på gång där, vi får mötas där vi kan mötas, det får jag leva med, och jag tror att det är en mycket hälsosam erfarenhet för mig.

I förrgår testades jag igen. Jag åt lunch på en restaurang och läste där Ilta-Sanomats genomgång av Rydman-affären. En bekant steg in, vi hälsade och jag berättade vad jag var så uppslukad av.
”Något måste göras åt Wille Rydman” sa min bekant och skakade lite på huvudet.
”Så är det” sa jag.
Då steg en ung man vid bordet intill mig upp och sa: JAG TROR INTE PÅ NÅGOT AV DET SOM MEDIA SKRIVER OM DET HÄR!
Han stegade med långa kliv mot utgången.
”Jag tror nog!” svarade jag reptilsnabbt, med behöll (till det yttre) yogalugnet. Varför skulle alla de där flickorna lju… Då var han redan ute, tog sin bil som han parkerat rätt framför ingången till restaurangen, trots att damen i blomaffären intill klagat redan en gång, tryckte på gasen och vrålade iväg.
Det blev tyst.
Vi satt kvar, nästan lite upplivade.
”Intressant reaktion” sa min bekant över sin Phở. ”Och ändå sa vi ju inget negativt egentligen. Vi sa bara att något måste göras åt Wille Rydman.”
”Och det måste det även om han skulle vara oskyldig” sa jag. ”Fast jag tror ju nog att han är skyldig.”
”Det tror jag också” sa min bekant.
”Eller jag är säker på det” sa jag.
”Något har stigit honom åt huvudet.”
”Makten.”
”Mm.”
Det är alltid makten.

Och jag ser det tydligt, nu när jag själv är 48 och allt sådant där inte längre händer mig, för jag är farligare nu. Och att världen är kluven är en annan sak. Jag kan aldrig få Wille Rydman att inse vad han eventuellt gjort mot de här kvinnorna. Jag kan aldrig få den unge mannen på lunchrestaurangen att ändra sin åsikt om fallet. Han vill nog försvara männen och världen som den en gång var. Sin idé om man och kvinna. Och vem som bestämmer. Och vad man får prata om. Eller något. Men jag vill ändå säga dig, unge man på lunchrestaurangen i tisdags: Jag respekterar dig som varelse (försöker!). Men varför hotar det dig så mycket att en sådan här sak förs på tal och utreds? Varför skulle det vara fel om folk i maktposition fick börja se upp med hur de brukar sin makt? Jag lovar att världen blir bättre för oss alla så på lång sikt, även för dig.

______________

Malin Kivelä är författare. Hennes senaste böcker är den prisbelönta romanen Hjärtat och bilderboken Om du möter en björn. (Foto: Jeremy Beadle)

Artikelkällor:
Samuli Suonpää, Paavo Teittinen: Kokoomuksen salaisuus. Helsingin Sanomat 19.06.22
Olli Waris: Kokoomus selvittää Rydmanin tapauksen. Ilta-Sanomat 21.06.22
Rami Mäkinen, Sara Sairanen: Näin tytöt ja naiset kertovat. Ilta-Sanomat 21.06.22
Peter Buchert, Sofia Holmlund: Wille Rydman avgår från partiets fullmäktigegrupp i Helsingfors. Hbl 21.06:

Malin Kivelä: Fallet Rydman och den kluvna världen

Läs mera