Anders Mård: Tsaren och hans trötta häst

Anders Mård 16 maj, 2022

Författaren och journalisten Anders Mård följde firandet av ryska segerdagen i S:t Petersburg. Med det ihjältigna kriget som fond är stämningen samtidigt aningslös och återhållsam, och stadens bekanta fasader och statyer visar sig i helt nytt ljus.

Klockan är nästan tio på förmiddagen den 9 maj och det är redan fullt med folk längs med palatskajen vid Marmorpalatset i S:t Petersburg. Trängseln är så pass stor att jag tvingas hoppa av min sparkcykel. Efter några meter till ger jag upp och parkerar.

Det blåser en kall frisk vind som har söndrat Nevans vattenspegel. Uppe på Treenighetsbron fladdrar 600 röda sovjetiska flaggor. Banerens snabba slag ljuder som trumvirvlar inför ett militärt slag.

Det är segerdag i Ryssland.

Kanoner på Peter-Paulfästningen börjar mullra. Startskott för militärparaden på torget utanför Vinterpalatset. Men dit har kreti och pleti inte tillträde. I stället står vi här på trottoaren och trängs i väntan på att få en skymt av armén när den rullar ut ur stan igen efter utfört uppdrag.

Landet är i krig. Människor stupar varje dag. Men här på trottoaren är det idel glada miner.

Barn, föräldrar, unga och gamla. Alla dessa förväntansfulla ansikten. Landet är i krig. Människor stupar varje dag. Men här på trottoaren är det idel glada miner. Som om Ukraina inte fanns på kartan. Som om vardagen borde fortsätta som vanligt.

Själv är jag på plats av pur nyfikenhet. Jag har nyss textat hemmaredaktionen att jag inte klarar av att rapportera som journalist från den här tillställningen. Jag är inte längre förmögen att vara professionell i möten med ryska röster. Jag tar allt personligt och risken för övertramp är uppenbar. Därför har jag också beslutat lägga mikrofonen på hyllan för en längre tid.

I väntan på stridsvagnarna syns några sovjetiska flaggor, en del pilotmössor och det patriotiska Georgsbandet. Men stämningen är återhållsam. Allt är överraskande lamt. Var är alla högljudda Z-patrioter!?

Efter en halvtimme av väntande beslutar jag mig för att gå in på Marmorpalatsets innergård för att värma mig. Det finns bara ett problem. Jag måste gå över gatan. Nåt som är strikt förbjudet.

En polisbil patrullerar ständigt gatan och uppmanar folk att hålla sig på trottoaren. Men det här är Ryssland och ingen lyder order. Direkt bilen försvinner passar folk på att byta sida.

Stämningen är återhållsam. Allt är överraskande lamt. Var är alla högljudda Z-patrioter?

I vanliga fall skulle jag inte ens reflektera över saken. Nu tvekar jag. Trafikpolisen har blivit strängare med fotgängare den senaste tiden. Och jag har inte råd med böter. Ifall en person med uppehållstillstånd får fler än två böter i året har myndigheterna rätt att deportera människan.

Så jag kollar extra noga innan jag skjuter ut sparkcykeln och pilar iväg.

På palatsets innergård står en ryttarstaty av tsar Alexander III. Jag rullar snabbt runt den för att värma upp mina stela leder. Många människor ställer sig framför statyn för att ta en gruppbild. Jag kastar en blick mot statyn – och plötsligt stannar även jag.

Det här monumentet av Paolo Trubetskoj invigdes år 1906 och har ett kufiskt rykte. Ingen annan stod i staden har gett upphov till lika många skämt. Konstnären Ilja Repin som var med på invigningen skrattade nästan ihjäl sig när ridån gick upp.

– Så sant! Så sant! lär han ha utropat. Ett fetarsel till korpral. Det här är hela han, och hela hans tsarmakt.

Statyn får mig inte att flina, i stället ser jag den i ett helt nytt ljus. Som så mycket annat i dessa tider. Jag inser att den är den perfekta symbolen över det ryska enväldet. Då som nu.

– Så sant! Så sant! lär Repin ha utropat. Ett fetarsel till korpral. Det här är hela han, och hela hans tsarmakt.

Före revolutionen 1917 stirrade publiken sig blind på tsaren. Man gjorde sig lustig över hans breda röv och klumpiga järnhand mot ölmagen. Dåtidens publik ville kasta av sig tsaren – och det lyckades – tills en ny despot äntrade sadeln.

I dagens läge är det hästen som fascinerar.

Kalla mig russofob men jag ser en häst som står och sover. Despoten sitter tung som sten i sadeln, men (flod)hästen blickar likgiltigt ned i marken. Munnen är vidöppen som hos en idiot. Kusen gäspar. Med böjd rygg dessutom.

Samtidigt vägrar hästen envist röra sig en tum. Kanske anar det sluga djuret att ryttaren har onda avsikter.

Jag styr sparkcykeln mot huvudgatan Nevskij prospekt. En bekant till mig påstod att gatan pyntats med symboler som för tankarna till Hitlers tredje rike.

När jag kommer fram visar det sig att Nevskij är avstängt. Poliser, stängsel och lastbilar hindrar sikten. Senare studerar jag fotografier från dagen. Jag ser samma pynt som tidigare år och inga Z-märken hänger över gatan. Men våra associationer har förändrats. Vissa kallar det klarsyn.

Jag ser samma pynt och symboler som tidigare, men våra associationer har förändrats.

Jag vänder tillbaka mot Treenighetsbron. Mycket folk är nu i farten och jag inser att paraden redan är slut. När jag svänger in på gatan Millionnaja möts jag av en lång kolonn arméfordon som väntar på order att köra vidare. Men ingenting händer och allt står stilla.

En högt uppsatt officerare sitter i baksätet på en svart bil med dörren öppen. I handen håller han ett plastglas med en genomskinlig dryck. Ett par skrangliga bussar med trötta soldater bakom fönstren glider sakta förbi. De tunga transportbilarna går på tomgång och luktar illa.

Lite längre fram står ett par pansarvagnar på ett släp. Publiken har omringat det gröna monstret med höjda mobiltelefoner. Pappor lyfter upp sina barn på vidundret för att ta ett foto till familjealbumet. Vuxna män ställer sig framför ett luftvärnsrobotsystem och visar tummen upp. Unga kvinnor tar selfies framför några soldater.

Man bygger nog inga fanatiker av det här virket.

Och när allt kommer omkring.

Despoten skulle nog helst ha en annan springare under sig än den här naiva cirkushästen.

__________

Anders Mård är finlandssvensk journalist och författare bosatt i S:t Petersburg sedan Putin kom till makten. Läs också Anders tidigare krönikor från krigsvåren här nedan! (Originalfoto: Anders Mård, bildbehandling Janne Strang)