Janne Strang: Åkerlunds Clark är Putins Ryssland

Janne Strang
Janne Strang

Janne Strang bingade Jonas Åkerlunds Netflix-serie Clark och upptäckte två psykiska trasor som tiden hunnit i kapp.

Alldeles i slutet av sin historik över det post-sovjetiska Ryssland, Framtiden är historia (2017), frågar sig författaren Masha Gessen huruvida inte ett helt land, liksom en enskild människa, kan lida av en grav personlighetsstörning? Kan det ligga en patologi i en nations själva kultur och kollektiva självmedvetande?

Gessens tankelek om ett psykiskt trasigt Ryssland dök upp hos mig konstant då vi slukade Jonas Åkerlunds glassiga nya miniserie Clark om den patologiska svenska brottslingen Clark Olofsson, som belastat samhället med sin existens ända sedan början av 1960-talet.

Olofsson (f. 1947) blev på 1970- och 80-talen Sveriges största popgangster och hans krimi-CV är både lång och bred, från snatteri och bankrån till mordförsök och amfetaminsmuggling. Många har tyckt att det är osmakligt att porträttera skitstöveln Clark som snygg och sexig antihjälte i musikvideostil med snabba klipp och coola kameravinklar. Serien är sannolikt det snyggaste Åkerlund någonsin gjort, men glor man bara på ytan missar man den mörka halvan av både Clarks person och Åkerlunds konst.

Glor man bara på den glassiga ytan missar man den mörka halvan av både Clarks person och Åkerlunds konst.

Genom serien använder Åkerlund alla de klyschor som gjorde honom till 1990-talets främsta musikvideoregissör, och han får det fortfarande att ila i magen när han tar en på tur i sin visuella bergochdalbana. Men det är i tillbakablickarna till Clarks tragiska barndom som tittaren verkligen drabbas, och ilningen i magen byts ut mot en klump så tung att den pressar ner en i soffan. På samma sätt är den flashiga cinematografiska ytan en symbol för Clarks eget självbedrägeri, hans tunna kevlarskal mot världen och andra människor, under vilket ett bottenlöst mörker av rädslor, ilska och totalskruvad självbild frätt bort det sista av det som kanske en gång var en själ.

Mer än en hyllning till en popstjärnebrottsling är Clark en studie i grav narcissistisk personlighetsstörning. Och det är här nånstans som parallellerna till Ryssland knackar på. Samma förljugenhet, nonchalans, samvetslöshet, vilsenhet, uppblåsta ego och oförmåga att bete sig som folk har manifesterats i det mytiska landet under Putins tjugo år vid makten – och i viss mån genom hela imperiets historia.

Liksom Clark under Norrmalmstorgsdramat vägrar förhandla med någon annan än statsminister Palme, envisas Putin med att sukta efter och kräva Bidens och USA:s uppmärksamhet. Trots att hans korrupta maffiaregim är den direkta orsaken till att hans älskade hemland (för)blivit en efterbliven avkrok i Europas perifieri med en ekonomi mindre än Italiens, inbillar sig Putin att Ryssland fortfarande spelar i samma liga som EU och USA, och är värt en respekt och aktning som man aldrig lyft ett finger för att förtjäna. Liksom Ryssland ger sig Clark på sina närmaste och misshandlar dem konstant både fysiskt och psykiskt, behandlar dem som mindre värda funktioner vars enda uppgift är att backa upp det egna egot och den vansinnigt uppblåsta självbilden. Liksom Clark har Ryssland stor talangreserv som kunde utvecklas till något värdefullt och beundransvärt, men allt det spolas ner i toan för att istället bröla och flexa bicepsarna, och än en gång dra storyn om den egna mäktigheten och styrkan. Liksom Ryssland ges Clark möjlighet efter möjlighet att tänka om och bli en del av det gemensamma samhället, bidra och bli älskad, men försitter dem gång på gång, för att istället slå sig för bröstet och med spottet yrande försöka övertyga sig själv och andra om hur speciell man är, så jävla speciell. Liksom Clark utnyttjar Ryssland det välvilliga rättsbaserade systemet för samlevnad, och liksom Ryssland i sin sturskhet stöder sig på hotet från sina kärnvapen, är det beredskapen till excessivt och explosivt våld som banar väg för Clark.

Den ryska författaren Nikolaj Gogol beskrev i sitt mästerverk Döda själar (1842) Ryssland som ett trespann med hästar, en trojka som rusar fram över tundran i huvudlös hastighet. Historien försvinner i bakspegeln och andra nationer stiger åt sidan där trojkan dundrar fram. Men när Gogol frågar vart den är på väg, får han inget svar. Det viktiga är inte målet utan att göra allt av resan, för denna bärsärkagång kan inte sluta annat än dåligt. Därför måste både Clark och Ryssland hela tiden hålla sig i rörelse, som en haj som jagar nästa byte, trampar ner nästa tabu, sårar nästa motkommande, stjäl allt som inte är fastbultat i golvet och bryter alla lagar och normer på sin väg mot ingenstans.

Både Clark och Ryssland måste hela tiden hålla sig i rörelse, som en haj som jagar nästa byte.

”Jag ser ingen mening i en värld utan Ryssland”, har Putin sagt. Och visst, också filosofen Rudolf Steiner för hundra år sedan och många andra tänkare efter honom – senast Putins hovfilosof Alexander Dugin – har sett den själaglödande ryska andan som en välbehövlig och nödvändig motpol till den kalla västerländska rationaliteten, individualismen och relativismen. Steiner såg i Den ryska människan hela mänsklighetens följande utvecklingsfas där den intellektuella individualismen från Väst uppgår i och återupptäcker sina band till det spirituella och kollektiva, och i något slags hegeliansk syntes tar hela människoarten och kulturen till sin nästa fas. På liknande sätt argumenterar Alexander Dugin att Ryssland roll idag är att utgöra ett av flera maktens epicentra, vilket ska ge balans till världen. För att uppnå sitt existentiella uppdrag har Ryssland därför rätt att underkuva sina grannländer och utöka sin maktsfär – det handlar ju om att skapa global harmoni.

Dugins resonemang påminner mig om yrkesbrottslingar som när de insett att de fuckat upp sitt liv, intalar och inbillar sig själv att också har en viktig samhällelig funktion att uppfylla; dels som speglar för de goda medborgarna att förhålla sig till och må bättre, dels som frihetsskapande funktioner – om man inte konstant perforerar lagens gräns kommer konformiteten snart att kväva oss alla.

Dugins resonemang påminner om yrkesbrottslingar som insett att de fuckat upp sitt liv.

Liksom Gogols trojka saknar också Clark ett mål, och intrycket i serien blir att han – mer eller mindre medvetet och frivilligt – konstant söker sig tillbaka till fångvårdens trygga hägn, kanske för att slippa sig själv en stund, slippa känna vinden i håret och snöstormen i ansiktet då trojkan drar honom mot horisonten. Men han kan inte hjälpa sig själv, förr eller senare måste han rymma, eller åtminstone försöka. Också Ryssland under Putin har haft perioder då man åtminstone låtsats samarbeta med världen i byggandet av institutioner och gemensamma regelverk, men bara för att snart igen kacka på allt, visa fingret och strunta i allt man kommit överens om. ”Skit på er”, som Clark skulle sagt.

I det sista avsnittet av Åkerlunds berättelse går Clark slutligen för långt, sviker sina barn, vänner, hustrun och samhället en sista avgörande gång. Men ändå förväntar han sig att de alla än en gång ska komma krypande och hjälpa till att lyfta upp hans svans. Men världen har förändrats. Palme är skjuten och brottslingar är inte sexiga längre. Sympatierna som pressen och folket hyst för Clark försvinner och utan andras blåsbälg under lågan reduceras han till den patetiska stackare han alltid egentligen var bakom den charmiga masken och det oupphörliga skitpratet. Men själv vägrar han inse det. Och är det inte samma sak som hände med Putins Ryssland? I över tjugo år har han terroriserat världen och sin omgivning med krig, mord och allehanda käppar i hjulen, kommit undan med det. Varje gång har världen kommit krypande i hopp om att nu, nu har han insett sina misstag och förändrats, nu blir han normal – och Putin lovade och smickrade och ljög och gjorde samma sak igen. Men liksom Clark efter Palmes mord var världen också för Putin plötsligt ny i februari 2022. Med den nya invasionen mot Ukraina svek han sina vänner i Väst än sista gång. Nu funkade inte den gamla taktiken längre. Nu är han och Ryssland paria, och allt han har kvar är det egna skitsnacket och den förljugna självbilden som bara han själv längre tror på – till och med hotet om våld ekar allt mer tomt.

Allt han har kvar är skitsnacket och den förljugna självbilden som bara han själv längre tror på.

Liksom en narcissist inte kan se något egenvärde i andra människor, ser Putin i sin apokalyptiska vision ingen mening i en värld utan Ryssland. Själv har jag ibland sett det absurda Ukrainakriget och grymheterna som utförs där som ett desperat rop på efter uppmärksamhet och ett försök att locka USA in i ett avgörande slag där vinnaren tar allt, eller samtliga går under. Det är som om Putin och hans åldersstigna KGB-kamrater nu försöker provocera fram den konflikt som de blivit lovade och sett fram emot under hela 1900-talet, men aldrig fick uppleva. Att den rysk-ortodoxa kyrkan med sin betoning på domedagen också leds av en KGB-man, den skenheliga partiarken Kirill, ger Masha Gessens avslutande ord en ytterligare nyans av sibirisk kyla. För den patologi som Ryssland drabbats av och som hon avslutar sin historik med är nämligen inte (bara) narcissismen, utan det som Sigmund Freud kallade thanatos, dödsdriften. Det är tankarna hos en av Gessens vänninor, vars öden under 90- och 00-talen utgör bokens röda tråd, som får de sista orden:

”Kanske hade Freud rätt i fråga om dödsdriften, tänkte hon. Kanske existerade den, och kanske kunde ett helt land drabbas, precis som en person kunde? Kanske hade denna energi frigjorts i Ryssland? Var det här landet drivet av förstörelselusta bara för ödeläggelsens egen skull, av kriget bara för dödandets skull? Höll inte det här landet på att begrava sig självt levande?

Ju mer hon tänkte på det, desto mindre märklig fann hon idén. Hela civilisationer har upphört existera. Hurudant var livet i dem under deras sista decennier och dagar? Ryssland och ryssarna hade alltid varit färd med att dö; i krigen, i gulagerna, men framför allt av den dagliga likgiltigheten till människoliv. Hon hade alltid tänkt sig att denna nonchalans för själva livet bara var vårdslöshet och slarv, men kanske borde den ses som en äkta längtan? Ville landet ta livet av sig?

Allt det levande, människorna, deras politiska protester och deras kärlek, väckte omedelbar ilska eftersom de blivit outhärdliga för samhället. Ryssland ville bara dö. Livet självt hade blivit en främmande influens.

Hon fimpade sin cigarett och tände en ny.”

__________

Janne Strang är kolumnist och kurator för FRLGT. Översättningarna av Gessen är hans egna från det engelskspråkiga verket The Future Is History: How Totalitarianism Reclaimed Russia (Penguin Randomhouse, 2017).

   

Läs mera

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan